Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N’:o 43
tiden.
Anmrikanarne äro för visso jordens dj ärfvas te
brobyggare. Genast vid ankomsten till New-York
slås européen med häpnad rid anldicken al
Brook-lynbron, denna järnmassa, soui i ett enda brospann
af 186 meters längd högt |Ifver ile högsta
masttoppar förenar västerns merkantila oeh intellektuella
hufvudstad med dess förstad i öster. I Chikago
öfverraskas mail af brobyggnader, som på.de mest
egendomliga sätt öppna sig för att gilva fartygen
genomfart. En hel bro hissas närmare lemtio meter i
höjden som en vanlig hiss i ett hotell. En annan delar
sig i tvänne hälfter, som vika sig dubbla och ställa
sig lodrätt, o. s. v. Paeifikbannriia hafva att
uppvisa svindlande viadukter, spindelnät af järnstänger
öfver (\jnpa afgrunder, säsoin don 06 möter höga
Pecosbron i Texas.
Visserligen har äfven Europa storartade broar,
och bland dem Forthbron i Skottland, hvilken egor
tvänne hr.ihvalf af 52U meters vidd hvartdera. Men
äfven denna skall nil ställas i skuggan af
ameri-kamirne.
Staden New-York är skild från sin förstad
Jersey City och från hela den amerikanska västern
geuom Hudsoiiftoden. Ingen bro går ännu öfver dess
vida mynning. Endast med ångbåtar nppehålles
förbindelsen med järnvägsstationerna på den västra
stranden. Häri ligger en betydlig olägenhet, och den
skall litt afhjälpas genom en bro, soui saknar sin like.
Vi meddela i dag eu bild af den tillämnade
Hudson-bron, på hvilken Förenta staternas senat redan gifvit
koncession och som skall blifva färdig inom tio år.
Den skall lä tre spann, af hvilka del mellersta skall
öfvertvära floden med en längd al t|iti meter och med
eu höjd af 15,72 meter öfver hiigvattenstAiidet. Bron
skall tjäna endast järnvägstrafiken. Sex järnvägsspår
skola gå bredvid hvarandra öfver den, och brons
fasthet och vikt. äro så stora, att. belastningen genom
fullastade godståg ej ens behöfver tagas ined i
beräkningen öfver dess bärkraft. Järn vägsspåren skola
alla leda till en stor ceutralhangård och tvänne hotell,
som skola byggas där den sjunde avenyn korsar
Broad-way, New-Yorks förnämsta gata. Märkvärdigt, nog
vårda sig de illustrerade tidningar, Iranska och tyska,
nr hvilka vi hämta dessa uppgifter, icke om att näuina
brokonstruktörens niunn.
För dem, hvilka intressera sig därför, vilja vi
efter Illnstrirte Zeitiiug meddela ytterligare några
uppgifter om denna jättebro. Den skall, som Biigilt.
bestå at tre spann. Mätta från pelarnes midt bli
si-ilospanneu 3(18 meter långa, miiltelspnnnet 701
meter långt. Således blir brons bela längd 1317
meter. De båda liufvudpelarne, som uppbära
mid-telspannet, göras af stål och bestå hvardera af
fyra böjda ben, stadigt sammanfogade med stålribbor.
Hvarje beiiB tvärsnitt blir -1,67 kvadratmeter. De
göras ihåliga och stå på en kvadratisk grundyta af 61
meters sidolängd. De hvila på fyra stålrör al 2-1,i
meters tvärsnitt, hvilka äro insänkta i marken till
64 meter under vattenytau och fylda med beton.
Pe-larena sj.ilfva skola nå 163.ht meter öfver dödens
högvatten. På New-York-sidan står hufviidpelaren pä
stranden, på New-Jersey-sidan i vattnet,. Det är då
man räknar spanuvidden hån den ena pelarens bas
till den andras man erhåller deu ofvan uppgifna
längden 616 meter.
På den höjd, där bröbauuu infogas, stå
pelarnes ben 12,07 meter från hvarandra. Där får bron
således denna bredd. Men deu smalnar så väl mot
ändarna som mot midten af Heden till en bredd, som
pelarne ega vid toppen, nämligen till 24,4 meter. De
band, som utgå frfto pelarnea toppar och uppbära brun,
bestå hvart och ett af 48 stänger. Hvarje sådan
stång har en hreild af 79 millimeter och en höjd af
305 millimeter. Om ile voro samiminsuiultna, skulle
de bilda en stålbalk af c. 3 */2 meters tvärsnitt.
Emedan sidospannen icke äro uog tuuga att
uppbalansera midtelspannet, äro de i sina yttersta
ändar belastade ined väliliga vikter, hvilka hänga ned
i de stenpelare, på hvilka dessa spann hvila. Dessa
vikter bestå af block ntal råjärn, tillsamman viigaude
13660 tons.
Brou skall uppföras så, att flirst de båda
liufvudpelarne resas. Därefter bygger nian ut, bron
från dem åt hvardera Btrandeu till och på sauiina
gång åt flodeu till, så att de båda atyckenu på
hvardera sidan af en pelare hvarje stund noga uppväga
hvarandra. Så lortfares till dess de tvä hrohalfvornn
mötas milt ölver floden. Det kommer att bli ett
spännande skådespel att. se de bada hrohälftarnu växa
fritt lit öfver vattnet utan något stöd, som tvänne
mäktiga ståluruiar, dem staterna New-York och New-
Jersey räcka hvarann till vänlig hälsning högt, högt
öfver den lifliga trafiken på floden.
yTr AV ag ner musiker?
En obehöflig för att icke säga absurd fråga.
Ocli dock pågår inom Wagnerdyrkart.es läger en
hetsig strid om, huruvida den store mästarn bör
betecknas som sådan. Efter 30 års polemiker trodde
mau Wagner-ämnet nttömilt och nu upplåga fäjder
ånyo. Denna gång är det icke haus musik som
diskuteras. den är jn uutnera erkilnd ooh beundrad
öfveralt, nej, nu är det hans personlighet, arten och
sammansättningen af bane snille som analyseras.
Hvad var Wagner egentligen? Hör ban hemma på
literaturens eller musikens område? Blef den store
poeten musiker, eller utvecklade musikern sig till poet?
Sak samma, säger läsarn kanske, men det är ett,
intressant problem på den artistiska psykologins
område och ined detsamma sammanhänger frågan oui
musikens ställning till literaturen, och så äro då
polemikerna ånyo i full gång.
Meu måste man då värkligen skilja mellan
Wagners musikaliska snille och lians dramatiska? Kunna
de ej sammansmälta till ett helt,? Nej, de utesluta,
motsäga hvarann, påstår man. Meu motsägelser rå
ej pä Wagner, som i sin person förenade alla
motsägelser — grunden i hans väsen är motsägelse. Såväl
på känslo- som på tankegebitet råder hos honom
ständig antagonism. Höjer man något på hans li
faslöja finner man en askets instinkter såväl som en
8atyrs, de oförenligaste böjelser, behof att älska och
behof att hata, grof njutningslystnad och osläcklig
törst efter idealer, stolt värdighet och platt kryperi,
tillgifvenhet och tegt förräderi. På tankens område
utarbetar han samtidigt de mest konträra planer och
hans värk äro ej allenast tänkta, ile äro upplefvade,
ban bar närt dem med sitt väsen. Han tar icke sina
skapelsers själ, ban ger dem sina, ty han har flera,
huii har liksom Shakspeare den mångfaldiga
subjektiviteten. Alla hans kompositioner korsa hvarann,
lian lämnar en fiir att börja en aunau, ban afbryter
Siglrid för att skrifva Tristan och Tristan inspirerar
honom till Parcifal. Haus alltid värksamma snille
drages af stridiga krafter åt olika håll. Han stiger
uppåt ej i rak linje utan i zig zag. Äfven kuntlikten
mellan musik och drama är permanent hos honom.
Ömsom är det. den förra som får försteget, ömsom
den andra. Genom detta lamlaude framträder och
betonas samtillvaran af poeten och musikern inom
Wagner och då slutligen strideu upphör, författas ej
poemet före musiken eller tvärtom, utan den
musikaliska tanken åtföljer städse den poetiska. „Endast
ämnet i bela sin musikaliska och dramatiska skönhet
lockar och tilldrar mig", säger Wagner själf, r förrän
jag nedskrifver en vers, måste jag vara berusad al
dess musikaliska doft, — tonerna och de
karaktäristiska motiven har jag i hufvudet, så snart verserna
äro nedskrlfna är altså värkct färdigt".
Hvarför icke hålla sig till mästarns egna ord.
hvarför vilja upplösa denna beundrausvärda förening
af två artistnaturer uti en personlighet?
Wngiieristerna förneka visserligen cj Wagners
stora musikaliska begålning — det kunde de ej på
fullt allvar — men de förklara den fullkomligt
underordnad hans poetiska snille. Chamberlain t. ex., eu
auktoritet i Waguerfrågor, påstår med bestämdhet, att,
poeten frambragt musikern och att iletiue städse
underordnat sig deu först nämda. Man har dock
rättighet. att betvifla detta. Visserligen skref Wagner sitt
törsta drama vid fjorton års ålder, men vid sexton
komponerade han en ovortyr för orkester, som biel
offentligen uppförd. Om haus musikaliska utveckling
sedau framskred långsammare än deu puetiska, var
det väl emedan uppnåendet af mästerskap i deu så
invecklade musikaliska tekniken fordrar större
ansträngningar. Att den fortskred utan uppehåll llr säkert.
Författarn till Lohengrin liar samma värde soui
författarn till Valkyrian, men från Tannhäuser till
Parin|a| liar musikern städse stigit högre, och det är
endast på det musikaliska gebitet man bo» denne
nyckfull» mästare kan bevittna en regelbunden
evolution. Dä ju evolntiou är ett tecken och ett villkor
för lifvet, kunde man väl ur detta faktum draga
slutsatsen, att Wagners värkliga personlighet snarare
var deu musikaliska.
Det var Tannhänsers oväntade nppdykando på
Bayreuthteatern, som bragte donna strid ä bane;
då man icke kunde förklara denna opera för ett
musikaliskt mästervärk, påstod mau, att Wagner
frara-föralt var dramatisk poet och att hans värk ur denna
synpunkt måste bedömas. Visst hade Wagnor sagt
letaamma efter Lohengrinliaskot i Dresden, och detta
är gruiidtauken i Oper und Drama, skrifven 1851.
Men då mästaren anhöll, att man af lians värk
måtte begära annat än en enkel musikalisk
uudcr-hållning, tänkte ban på den tidens flacka italienska
riperor — när hans beundrare nu fiir tiden fordra
detsamma, förefaller det som om de därigenom ville
underskatta och förklena hans mnsik.
Wagners tidigare operor, Kienzi, Flygande
Holländaren, Tannhäuser, Lohengrin kännetecknas icke
af någon egentlig musikalisk estetik. Wagner
famlade ganska länge, innan han fann sin rätta bana.
Men med Mästersångarne uppenbarade ban sig
plötsligen klar i tanke och framställning, behandlade med
fullkomligt mästerskap såväl språket som tonerna
och det var nr själfva hjärtat af handlingen som
melodierna framkvälde. Därefter framskred ban alt
vidare oeh vidare i samma en gång inslagna riktning:
Valkyrian, Tetralogin, Parcifal. I dessa värkar
dramat aldrig hämmande på musiken. Och däri ligger
just Wagners stora öfverlägsenhet: han liar med fin
instinkt upptäkt de ämuen, som knnua iklädas
musikalisk dräkt. Han tar siua ämnen nr det rent
känsliga gebitet, utvecklar ilet, inre dramat,
själBkoiiflik-terna. Ämnet, handlingen, personligheterna utgå ur
poetens hjärna, men det är ej poeten som befaller
öfver dem, de ha nppstatt i ett musikaliskt syfte.
Är för öfrigt, dualiteten i Wagners person ott
så oerhördt mirakel? Ar icke hvarje stor musiker
poet? Det som slår en med häpnad och beundran
är väl snarare ilet faktum, att hans musikaliska och
dramatiska begåfning samtidigt blomstrat och nått,
binden af teknisk luUkomligket.
Kaffchusd i Suraf.
Af Lai Tolstoy.
Öfvers, fr. ryskan af K. ./.
I den indiska staden Surat. fans ett kaffehus.
Där samlades resande från olika trakter, och äfven
utlänningar besökte ofta detsamma.
En gång kom dit en lärd persisk präst. Han
hade hela sitt lif studerat gudomens väsende och läst.
och skrifvit böcker därom. Länge hade han tänkt,
läst. och skrifvit om gud, hans tankar hade jagat om
hvarandra, till dess ile i lians hjärna råkade i
fullkomlig förvirring, och det gick slutligen därhän, att
ban upphörde att tro på gud.
Schucheu fick reda härpå och fördref honom i rau
det persiska riket.
Efter att såliliidu hafva uuder hela sitt lif
grnbb-lat öfver ilen första orsaken blef den olyckliga
prästen bortblandad Mh i stället lör att inse, det lian
ej mera hade kvar sitt. förnuft, började ban tänka,
att det icke fans något hiigre förunlt, som rogerude
världen.
Denne präst hade en afrikansk slaf, som följde
honom öfver alt. Dä priisten gick in i kaffehuset,
stauade slafven på gården, där han satte sig i
sul-baddet på eu steu: ban satt, dl|r neh jagade från sig
flugorna. Prästen själf lade sig på eu divan i
kaffehuset och befalde fram en kopp opium. Då ban
ilruckit ur den, oeh opiumen började omtöckna haus
||järna, vände hau sig till sin slaf.
— Säg mig. usla slaf. sade prästen, hvad
troi|li|, tinnes det en gud eller icke?
— Naturligtvis finnes det, naile slafven och
Iramtug genast ur sin gördel eu liten algmlubihl af
trä. — Se littr, sade slafven, — se här den gud,
som beskyddat oiig uuder bela mill lefnad på jorden.
Dou här är gjord af en gren Irån det lieligu trild,
tör hvilket i vår trakt alla knäfalla.
Detta samtal mellan prästen uch slafven åhör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
