Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 45
TIDEN.
des al de öfriga i kaffehuset befintliga och de
förvånade sig.
Märkvärdig löreföll dem herrns fråga, men ännu
märkvärdigare slafvens svar.
En bralimin, som hört slafvens ord, vände sig
till honom och sade:
— Olycklige dåre! Kan man väl tro, att gud
sknlle knnna finnas innanför en människas gördel?
Det finnes endast en gud — Brahma. Och denna
Brahma är större än hela världen, emedan han har
skapat hela världen. Brahma är en enda, stor gnd,
don gnd, åt hvilken äro bygda templen vid Ganges
stränder, den gnd, som tjänas af sina enda sanna
präster — brahminerne. Allenast dessa präster känna
den riktiga guden. Redan hafva tjugutnsen år
förgått och hnru många omhvälfningar det än varit i
världen förblifva dessa präster likadana som de alltid
varit, emedan Brahma, den ende, sanne gnden,
beskyddar dem.
Så talade hrahminen, troende sig öfvertyga alla,
meu en närvarande jnilisk växlare gjorde
invändningar mot honom.
— Nej, — sade han. — Den sanne gudens
tempel finnas icke i Indien! . . . Och gud
beskyddar icke brahminernes kast. Den sanne guden är
icke brahminernes gud utan Abrahams, Isaks och
Jakobs gud. Och den sanne guden beskyddar endast
sitt enda eget folk, Israels folk. Gud har ända från
världens början älskat ocb älskar allenast vårt folk.
Och om också nu vårt, folk är skingradt öfver jorden,
år detta endast en pröfning, ty gud skall, såsom ban
lofvat, åter församla sitt folk i Jerusalem för att,
sedan forntidens undervärk, Jerusalems tempel, blifvit
åternppbygdt, insätta Israel som härskare öfver
alla folk.
Så sade juden och fälde tårar. Han ville
fortsätta sitt tal, men en närvarande italienare afbröt
honom.
— Ni talar osanning, sade italienaren åt
juden. — Ni tillskrifter gud orättvisa. Gud kan icke
älska ett folk mera än de andra. Tvärtom, om han
också förut beskyddat Israel, så har det nu förgått
redan 1800 år sedan den tiden, då gud vredgades och
som tecken på sin vrede gjorde slut på dess tillvara
och skingrade detta folk öfver jorden, så att denna
lära icke blott icke vinner utbredning utan blott här
och där fortlefver. Gud gifver icke företräde åt
något folk, utan kallar allenast alla dem, hvilka vilja
blifva frälsta, i skötet af den romersk-katolska
kyrkan, utanför hvilken frälsning icke finnes.
Så sade Italienaren. Men en närvarande
protestantisk pastor bleknade och svarade den katolske
missionären:
— Hum kau ni säga, att blott eder lära
medför frälsning. Vet, att endast de blifva frälsta,
hvilka enligt evangelium tjäna gud i anda och
sanning lydande Jesu’ bud.
En turk, som tjäuade vid tallkammaren i Slirat
ocli som satt i grannskapet rökande sin pipa, väude
sig då med viktig uppsyu till de bägge kristne.
— Fåfängt äreu i så öfvertygade om sanningen
af eder romerska lära, — sade han. — Eder lära
blef redan för omkring sex hundra år sedan ersatt
genom Mahomets sanna lära. Ocb som i själfva son
utbreder sig Mahomets sanna lära alt mera och mera
såväl i Europa som i Asien och till och med i det
mycket upplysta Kina. I erkännen själfve, att
judarne äro al gad förkastade och som bevis därpå
framhållen i, att judarne hålla på att gå under, och
att deras lära icke vinner utbredning. Erkännen
därför saumugen af Kaliumets lära, alldenstund deu
befinnor sig i tillväxt och jämn spridning. Frälsning
finnes endast lör dem, hvilka tro på guds sista
profet, Mahomet. Och bland dem allenast Omars
anhängare, men icke Alis, emedan Alis anhängare icke äro
rättroende.
Vid dessa ord ville deu persiske prästen, som
tillhörde Alis sekt, göra inväudningur. Men
samtidigt uppstod i kaffehuset en häftig strid mellan alla
de närvarande utländske förfäktarue af olika läror
och trosbekännelser. Där funnos abyssinfske kristne,
indiske lamas, ismaeliter och olddyrkaro.
Alla tvistade om guds tillvara och huru inan
skulle vörda honom. Enhvar försäkrade, att endast i
hans lund man kände den rätta guden och huru man
borde vörda honom.
Alla tvistade och skreko. Endast en kines, en
lärjunge af Confucius, satt lugn i ett hörn af
kaffehuset ooh deltog icke i tvisteu. Han drack te, hörde
på, hvad man talade, men sgäll teg han.
Turken, som midt under tvisten märkte honom,
vände sig till honom och sade:
- Håll du åtminstone med mig, min gode
kines. Dn tiger, men du skulle kanske kunna säga
något till inin förmån. Jag vet, att lins eder i Kina
nu råda olika läror. Edra handlande hafva mera än
en gång sagt åt. mig, att edra kineser af alla andra
läror räkna den mahomctanska som den bästa och
gärna antaga den. Understöd mitt nttalanile och säg
hvad du tänker om den sanne gnden och lians profet.
— Ja, ja, säg hvad dn tänker, — vände sig
till honom äfven de öfrige.
Kinesen, Confucius’ lärjunge, tillslöt ögonen
eftersinnande, därpå öppnade ban dem, frigjorde Bina
armar nr de vida ärmarne al Bin dräkt, lade dem på
sill bröst och började tala med eu lngn, sakta röst.
— Herrar, — Både han, — mig tyckes, att
människornas egeukärlek mera än alt annat hindrar
dem att enas på religionslärans område. Om i
gifven eder mödan att åhöra mig, skall jag förtydliga
detta med ett exempel.
Jag reste från Kina till Snrat på ett engelskt
fartyg, som for jorden rundt. Under resan stannade
vi vid östliga sidan af ön Snmatra för att intaga
vatten. Vid middagstiden gingo vi i land och slogo
oss ned på hafsstranden i skuggan al kokospalmer,
icke långt från en af öns invånare bebodd by. Vi
voro några personer från olika länder.
IJnder det vi sutto där, kom till oss en blind.
Mannen hade, såsom vi sedermera erforo,
blifvit blind däral, att ban alt lör länge ocli ihärdigt
betraktat solen. Han såg så länge och ihärdigt på
solen, därtör att ban ville hafva reda på, hvad solen
är. Han ville lära känna det lör att. knnna få makt.
öfver solljuset.
Länge sträfvade han, anlitade alla vetenskaper,
ban ville komma i besittning af några solstrålar,
fånga dem uch instänga dem 1 en butelj.
lian sträfvade länge ocb alt betraktade han
solen. men ingenting kunde han göra, det slutade
endast därmed, att ban af solen fick ögonen sjuka och
ban blef blind.
Då sade han till sig själf:
— Solljuset är ingen materie, ty om det vore
materie, så sknlle man kunna uppfånga det, och det
skulle sättas i rörelse at vinden liksom vattnet..
Solljuset är icke häller någon eld, ty om det vore eld,
sknlle det slockna i vatten. Ljuset är icke häller
ande, emedan det är synligt, icke kropp, emedan man
icke kan fatta det. Men alldenstund solljuset icke
är materie, icke fast, icke ande, icke kropp så är
solljuset — ingenting.
Till den slutsatsen kom ban, meu samtidigt som
ban endast betraktade solen och tänkte pä den
förlorade ban både sin syn och sitt, förstånd.
Men då han blef alldeles blind, koin han till
den öfvertygelsen, att ingen sol alls finnes.
Med denne blinde följde också lians slaf. Han
saltö sin herre i skuggan al ett kokosträd, upptog
från marken en kokosnöt och började al den göra en
lampa. Han gjorde veken al kokostlber, prässade olja
nr nöten i skalet ocli insatte veken i den.
Medan slafven gjorde sin lampa sade suckande
deu blinde åt honom:
Nå, slaf, liar jag inte sagt. sant åt. dig, att
det fins ingen Bol? Ser dn hnr mörkt det är. Ocb
ändå säger man, att det finnes en sol . . . Men hvad
är då solen?
— Jag vet ej hvad solen Sr, — svarade
slafven. — Jag liar därmed ingenting att göra. Men
att det finnes ljus, det vet jag. Här har jag gjort
en lampa, och lör mig blir det ljust,, ocb äfven ät,
dig kan jag göra nyt,ta med den och finna redu på
allting i din hydda.
Ocb slalveti lättade i handen sitt kokosskal.
Det här, sade ban, — är miu sol.
På samma ställe satt eu halt med sin krycka.
Hpn hörde detta och skrattade.
— Du är, synes det, från födseln blind, sade
ban ät deu blinde, då du icke vet, hvad solen är.
Jag skall säga dig hvad den är för slag: solen äi
ett eldklot, och detta klot uppgår |lagligen ur
bal-vet och nedgår hvarje alton bland bärgen på vår ö:
dol kunna vi alla se, och äfven du skulle so det, om
du vore seende.
Un fiskare, som säll. där invid, hörde dessa ord
och sade åt dun ballo:
Det synes, att du aldrig varit bortom din
ö. Oin du icke vore halt utan färdades pä hu|vet,
skulle du veta, att solen går neil inte bland bärgen
på vår ö, utan Born den går upp ttr hafvet så går
den om aftonen åter ned 1 hafvet. .Tag talar sanning,
emedan jag hvarje dag ser det med mina egna ögon.
Detta hörde en indier.
— Jag är förvånad, — sade ban, — att eu
förståndig människa kan tala dylika dnmheter. Är
det väl möjligt, att ett eldklot Bknlle kunna gå ned
i vatten utan att slockna. Solen är alls icke ett
eldklot, utan solen är en gudomlighet. Denna
gndom-lighef. heter Deva. Denna gndomlighct färdas längs
en tr.ippu öfver himlen rnndt. om det gyllene bärget
Spernvja.
De onda ormarna Rahn och Ketn bruka
öfver-lalla och uppsluka Deva, och då blir det mörkt. Men
våra präster bedja om att gudomen måtte frlgilvas,
och då blir den äfven frigifven. Endast sådana
okunniga människor som ni, hvilka aldrig kommit utom
eder ö. kunna inbilla sig, att solen lyser endast
öfver denna ö.
Då inföll skepparen på ett. egyptiskt fartyg:
Nej, — sade ban, — icke häller detta är
sant, solen är ingen gudomlighet och går icke
allenast rnndt. om Indien och dess gyllene bärg. Jag
har ofta lärdats på Svarta hafvet och längs Arabiens
stränder, jag har varit på Madagaskar och på de
Filippinska öarna, — solen upplyser bela jorden och
icke endast Indien, den går icke rundt om ett bärg,
utan den stiger npp vid Japans öar och därför kallas
också dessa öar Japen — det är på deras språk:
solens födelse ocli den går ned långt borta, långt
borta i väster bakom de engelska öarne. Jag vet
det. mycket väl, emedan jag Bjälf bar sett, mycket och
hört mycket af min farfar. Och min farfar har
seglat till jordens yttersta kanter.
Han ville säga ännu mera, men en engelsk
matros från vårt fartyg albröt honom.
Det finnes intet land förutom England, —
sade han, – där man skulle hafva bättre reda på
solens gång. Solen det veta vi alla i England,
stiger ingenstädes npp och går ingenstädes ner. Den
går oupphörligt rundt om jorden. Vi veta det
myk-ket väl, emedan vi själfve halva seglat jorden rundt
och aldrig hafva stött på solen. Ofveralt är det
detsamma som här, om morgonen visar den sig, om
aftonen försvinner deu.
Ocb engelsmannen tog eu käpp, ritade i sanden
en cirkel ocb började förklara, huru solen på
himmelen går rnndt omkring jorden, Meu han lyckades
icke i sin förklaring utan visande pä sin styrman
sade han:
— Han vet ännu mera än jag och skall bättre
förklara för er bela saken.
Styrmannen var en klok karl och hade tigande
åhört samtalet ända till dess man vände sig till
honom. Nu åter, när alla väntade på att ban skulle
nttala sig, yttrade han:
— 1 bedragen allesamman hvarandra såväl som
er sjillIve. Siden går icke omkring jorden, utan
jorden går omkring solen, men därunder vrider den sig
själf, vändande mot solen uuder loppet af tjugufyra
timmar både Japan, de Filippinska öarne, Snmatra,
där vi sitta, saml Afrika, Europa, Asien ocli många
andra länder. Solen lyser öfver icke allenast ett
bärg, icke öfver en ö, icke öfver ett, haf, icke ens
öfver allenast ett lund, utan öfver många dylika
planeter som jorden. Detta skulle enhvar al er inse, om
han såge upp mot himlen och icke uuder sina egua
fötter oeh icke skulle tänka, att solen lyser allenast
för honom eller allenast for hans hembygd.
Så sade den vise styrmannen, som rest mycket
kring jorden oeh som mycket skådat upp mot
himmelen.
Ja, fortfor kineseu, Confucius’ lärjunge. — Som
det är med solen, så är det äfven med gud. Enhvar
människa vill hafva en gud för sig själf eller
åtminstone en gud lör sitt fosterland. Hvarje folk vill
inom sitt tempel liysn den, som icke ens bela världen
kan inrymma.
Oeh kan väl något tempel jämföras med det,
som gud själf bygt för att däri lörena alla
människor i samma tära och i summa tro.
Alla människornas tempel äro en afbild al detta
torapd guds värld. 1 alla tempel finnas
dopfuntar. hval|, ljusstakar, hälgonbilder, lagböcker,
iiiBkrlt-ter, öller, altaren o. s. v.
Men i hvilket tempel finnes eu sådan dopfunt
som uceuueu, ett sådant hvalf som himlahvalfvet,
sådana ljusstakar som solen, månen och stjärnorna,
sådana bilder som de lefvande, älskande och hvarandra
hjälpande människorna? Hvar finuas bevis på guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
