- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
341

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 50

godhet. så tydlig sora de goda gåfvor, hvilka gnd
kringspridt öfver alt fBr människornas lycka? Hvar
finnes en lagbok så klar för enhvar som den,
hvilken är inskrifven i hvarje människas hjärta? Hvar
finnes ofTer sådana som de offer af själfförsakelse,
hvilka älskande människor hembära åt sina närmaste?
Och hvar finnes ett altare, likt en god människas
hjärta, på hvilket gnd själf mottager offer?

Ja högre människan fattar gnd dess bättre
lär hon känna honom. Men jn bättre bon lär känna
gnd, desto mera närmar hon sig honom, efterliknar
honom i godhet, barmhärtighet och kärlek till
människorna.

Och därför må icke den, som ser solens lulla
ljns, som nppfyller världen, fördöma och förakta den
vantrogna människa, som i sin afgudabild ser blott
en stråle af detsamma, må han icke förakta den
otrogna, som har blifvit alldeles blind och alls icke
ser ljnset.

Så sade kinesen, Confucins’ lärjunge, och alla 1
kaffehuset närvarande tego och tvistade icke mera
därom, hvems lära var bättre.

i^-fiP-ftV-’.__

Magislcr ß^orf.

En bild ur lifvet tör Tulen
af V. Lindman.

Magister Hjort var en af stamkunderna på
Svahnströmska restauranter Man behölde blott titta
dit in efter tolfslaget på förmiddagen för att kunna
vara förvissad om att återfinna honom vid sin
ölsejdel och sitt tidningsblad vid det lilla bordet midt
emot lönBtret i den liemtrefiiga salen. Och där hade
han tömt sina modiga muggar bajerskt Gud vet i
huru många år, ty hans karriär vid universitetet var
ej från i går.

Fattig från barndomen hade hau kämpat sig
tram med egeu kraft tils han fick sig lyran och
därför var den honom ock kärare än alt annat i världen,
kärare än alla minnen från barndomen, om han också
någon gång d& han blef smått upprymd förtäljde
måii-geu målande skildring från slyngelåren hur han frös
ooh svalt i kapp med mor och far och ofta fick
förskaffa det lattiga hemmet det, oundgängligaste för lif-

TIDEN.

vets uppehälle. Far var nämligen en stor slarf, som
tog dagen som den kom, arbetade, om någon erbjöd
honom något att göra, men gick och slog dank i
veckotal, i händelse arbetsförtjänst ej föll som från
skyn. Aldrig knnde det, ens komma i fråga, att han
själf skulle bekväma sig att höra åt efter någon
sådan.

Med alt detta för ögonen hade det jn ej varit så
underligt, om sonen besmittats af faderns dåliga
föredöme eller också börjat fatta afsky för ett familjestöd,
som så litet fullgjorde plikterna mot. de sina. Men
Torsten var i detta afseende olik andra barn. Han
såg sig väl i tillfälle att lefva Herrana glada dagar
pä gator och i gränder, ja hvarhälst ban behagade
det, med andra latdrifvare, då man jn så litet
bekymrade sig om hans eltersyn, men dock föll det honom
aldrig in att följa deras exempel. I stället gick ban
redan som liten parvcl och sprang ärenden hos
köpmännen, sålde tidningar på gatorna under
folkskole-t.iden, tog sig anställning som informator, då han
stretat sig upp t,ill lyceets högre klasser och gaf
privatlektioner, så snart han eröfrat de akademiska
privilegierna.

Med mor delade han atädae Bina amå förtjän-

ater, ty ban tykte ayud om henue, där hou gick och
slet ondt och arbetade vid sin symaskin långt in på
nätterna. Aldrig föll det honom ens in att hysa en
tackaaui hågkomat åt en far, som var en börda för
honom och henne. För resten af sina små besparingar
köpte ban sedan de böcker och småsaker, som
behöfdes för skolgången och dem han ej kunde erhålla
gratis från skolan, ty fattig som Torsten ju var gick
ban som frielev siu törnbeströdda väg fram mot
par-nnssens höjd.

» •



Magister Hjorts föräldrar voro nu långt fore
detta gångna ur tiden och ban själf var redan eu
inan om några och trettio år. Af hans jovialiska
yttre ville man nästan sluta till, att hans framtid
nu log solljusare emot honom iln den förut gjort det,
men kom man i allvarligare ordbyte med honom
skingrades den soliga glansen i det friska röda anletet
snart och mörka skuggor fordystraile detsamma.

— Jag har tänkt lägga in om konkurs, ty jag
mäktar oj längre hålla stånd mot alla de inåuga
björnarna, sade ban en gång i förtroende till mig,
men har ej ännu rätt klart med min atat och där-

341

jämte är jag rädd att få mig ett ansvarayrkande på
halsen.

— Så du pratar, invände jag. Du, som alltid
lefvat så stilla och indraget. Men du har alltid varit
fallen för skämt.–-— —

— Kära bror, om dn viste hvad Lisen här
kostat mig––-

Han uttalade dessa ord med ett så
betydelsefullt. tonfall, att jag ej kunde underlåta att med en
frågande min blicka upp till honom.

— Du är kär i flickan liör jag, hur i all
världen — — — —

— Tyst, emot henne tål jag intet förtal. Hon
är en kvinna, en af de få rätta jag kunnat påträffa.

Vårt samtal afbröts bär, ty nya gäster inträdde
just, i detsamma i salen och på hans ögonkast förstod
jag, att. fortsättningen fick bli till härnäst. Jag ville
ej häller störa honom i hans goda tankar om sitt,
hjärtas ntkorade. Han hade måhända rätt, jag kanske
orätt, då jag ansåg att lians Lisen var lika förtrolig
med enhvar, som anhöll om hennes små tjänster.
I synnerhet föreföll det mig såsom om de, hvilka
gåfvo de mesta drickspenningarna, fingo de vackraste
ögonkasten. —

Vännen Hjort gjorde emellertid kort därpå
konkurs. De enda fordriugsegare, som lade sina anspråk
i dagen, voro procentare och andra samvetslösa
ockrare på fattiga ynglingars nödstälda belägenhet. Men
hvarje ansvarsyrkande uteblef visligen, ty om ban
också svikit gifna löften och prutat ned procenterna
till något sä när den lagliga gränsen dristade man
sig ej att draga fram i dagen hvad som afslutats
mellan fyra ögon, om det ock ej så litet sved en ill
i själen.

Alla andra, som hade gjort någon liten
uppoffring tör hans skull, läto sina tordringar förfalla, de
viste uog, att där inte fans att taga igen och hvad
de förlorat hade i hufvudsak användts för nyttiga och
sträfsamma ändamål. —

En senhöstalton stötte jag på Torsten Hjort
ute på Esplanadgatan. Det var en ovanligt vacker
kväll efter en lång rad af regniga och smått kulna
dagar. Han kilade med feberaktig ifver Iraui mellan
de täta klungor al promenerande, hvilka al det vackra
vädret lockats hit ut.

— Goddag, Hjort, ropade jag åt honom, då ban
jUSt var i väg med att vända Glogatan nedåt. Du

Klippor vid Skånska kusten.

Tafla af Berndt Lindholm. Erhållit lin-ska statens pris vid årets täflan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free