Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 ’1
sätter ju i väg, flå man knapt liar lungor att hinna
upp dig en gång.
— Goddag, goddag, ja ser dn jag skall upp på
värket, och jag vill vara punktlig. Det är ej i dessa
tider så godt att. lä sig någon anställning. T. o. m.
en vaktmästaretjänst räknar hundratal hugade
aspiranter.
Han hade rätt och jag ville ej häller störa
honom i hans tjänstenit, Jag had honom emellertid
titta upp till mig på Hotel Kämp N:o 25, där jag
tagit in tör en veckas vistelse i hufvudstaden. —
Sedan följande förmiddag hade jag honom hos
mig. Han tog mig på säng. Så tidigt var det jnst
inte, ty kl. var redan 10, mon jag liar allthl haft
den ewinnerliga ovanan att dra mig långt in på
förmiddagen, fastän sömnen långt, för detta flugit sina
lärde.
— Du kallar mig måhända sjusofvare eller
kanske ännu värre, bifogade jag hans hälsning, men
du tår säga hvad dn vill, jag är i dou vägen
oförbätterlig. Sitt emellertid ned så länge neil tag dig
en cigarr, jag är ttthvilad nog att stiga npp nr
Morfei armar.
Innan iag fullföljde min afsikt trykte jag pä
knappen till den elektriska ringledningen och hade
rätt snart en kypare i mitt rum.
— Var god och hämta oss litet kaffe med kognak,
ordinerade jag.
— Jag dricker ej någon spirituösa, intonerade
vännen längre inåt rummet, men jag kan ju hålla
dig sällskap ändå.
— Tag då in en limonnd och litet, vin därtill,
fortsatte jag mina instruktioner.
Tjänsteanden försvann.
Vi sutto snart inbegripna, i ett förtroligt
samspråk. Jag drack mitt. kaffe med en spets af kognak,
ban vin och vatten.
Sen vi sist. pä allvar råkats hade magister
Hjort, halt måuga vidrighelor att kämpa mot; mon
där hade dock då och dä älven dykt, npp ett, ljusare
ögonblick, som skänkt, det, sjunkande modet, ny kraft.
Såsom det lyftkligaste ögonblicket t|ämde lian det. då
Lisen och han satte upp sitt lilla ho. Deras
anspråkslösa bröllop hade varit; en högtidsstund af djupt
grillande art. Det andra var då deras förstfödda, lilla
Greta, såg dagen. Hon var en förtjusande liten
söt-unge, menade Torsten. I början hade liau ej haft
någon bestämd anställning, lindé blott skrapat iliop
litet härifrån, litet därifrån på tillfälligt arbete, som
man gärna gaf honom, eftersom hun var både
kunnig och punktlig. Huns hnstru drog också på sill
håll den ena lilla summan efter den andra till
hemmet såsom skicklig modist.
— Men huru i all världen kar Lisen kunnat
blifva en så duglig och stadgad husmor och när har
bon lärt sig ett så allvarligt, arbete som modistens,
undföll det mig.
Torsten blickade smått Blött pä mig och
fortsatte :
— Och du skall veta, att hon också skrapat
ihop ganska uätt genom drickspengar under den tid
hon var hos Svahnströms, fv hon var omtykt af
knn-dernn för sitt vänliga sätt oeh Bin påpasslighet,
Häremot haile jag intet att iuvänila.
— Och sedan jag lyckats få mig eu liten tjänst
vid posteu har det börjat gå alt bättre och bättre
liir oss. Nu har jag mina 150 i månaden och med
det kan man, om man knappar in pä staten litet,
reda sig ganska bra med hustru och två små, ty du
skall veta, att jag har en liten gosse också. Dn
skulle se min Georg, det är riktigt pappas albild,
säger man, ocli om jag får vara egenkär har jag ej
sett illa ut i mina dar.
Det var med ett visBt naivt välbehag och med
eu ej så ringa stolthet lian talade om sina barn. De
tyktes utgöra lians dyrbaraste egendom — hans alt
under den stilla kampen för det nödvändiga i lifvet.
Hvarje ledig stuud spatserade han ut. med dem i
stadsparken, njöt af deras oskyldiga lekar uch upptåg och
kände sig rik, då någon kom och lyckönskade honom
till dessa förtjusande små plantor. Sällan hade man
sett. så vackra barn, hette det, alltid.
Många år hafva förgått sen vi sutto så och
pratade bort några timmar där npp» på Kämp. Jag
hade redan nästan glömt, bort Torsten Hjort, om jag
ej en dag sett hans namn i en af
hiilvudstadstiduin-garnit bland en mängd utiiämuiiigar. |Inn hade nu
fått sig en elter lians skicklighet och arbetsduglig-
het afpassad befattning, en pnstmästaresyssla i en uf
våra småstäder. På samma gång jag erfor glädje
härötver väktes mitt intresse att blifva underrättad
om huru ban nu i öfrigt liade det. Och ingen
svårighet var det, häller att också i ilet,ta afseende fä
min nyfikenhet mättad, ty jag hade många vänner i
hufvudstaden att skrifva till och förfråga mig därom.
Jag erfor. att. det, som jag länge hyst
farhågor för, en vacker dag skulle, gä i fullbordan, Den
hedervärda fru Lisen Hjort hade för vidpass ett år
sedan skuddat fosterjordens stoft från sina fötter vid
en annau mans sida, för hvilken hon fattat ett
pas-sioneradt tycke. Torsten hade väl förlåtit henne och
bedt henne återvända, när hälst hon det önskade, ty
bon hade under deras äktenskap varit, för honom sä
mycket,; men hon hade ej vidare låtit höra af sig.
Så tomt det också nu kan synas omkring
honom, tror jag inig dock böra lyckönska honom till
lians förlust och hoppas jag, att, tiden skall läka de
hjärtes&r den förorsakat honom. Han bar därtill
sina barns kärlek att bygga på.
T
jVapoleon d yr h a n.
I Frankrike pågår sedan någon tid eu rörelse,
soin icke saknar intresse och som själftallot söker
förklaringsgrunder. Deu store Napoleon är pil inudet.
Han framställes, diskuteras och analyseras öfveralt;
i en liup nya böcker, i revyer på teatrarne, i
artiklar och polemiker i prässen, och ständigt läggas nya
anekdoter och drag nr hans lif till de luntor al
dokument, som forskarne hämtat i dagen.
Och nian nöjer sig icke med hans personlighet
och hans historia, alt skall för ögonblicket vara å la
Napoleon, empire-stilen i möblemang och dekoration
är förherskande och klädedräkten lånar så mycket,
som möjligt nr la mode Empire.
Hur har nu denna rörelse uppstått? Hvarifrån
utgår den? Hur hänför ocli inspirerar Napoleons
minne nil, plötsligt, tre kvart sekel efter hans död.
Svaren lyda olika. Det’ bonapartistiska partiet
smider sina ränker och genom en skicklig manöver
har det fått; rörelsen i gång, påstå några. Andra
söka ursaken därtill i ett cesariskt ferment, som
lurt-luruude jilser hos det franska folket, och åter andra
påstå slutligen, att fransmännen älska Napoleon, emedan
de ha ett obetvingligt behof af att älska någon, och
då nutiden icke erbjuder dem en enda personlighet
värd att dyrkas, kasta de sig ölver skuggan af ett
stort minne. Men hvem eller livad gaf signal, gaf
rörelsen fart? Dr de gamles ledar kan mail med
säkerhet påstå att den lidelsefulla strömningen icke
utgått. De nuvarande åldringarne skulle icke vänlat
üO å 70 är för att upptäcka bjlllten. A andra sidan
kan medelåldern knappast liäller, ha tändt, gnistan, tv
den ilr absolut geustrilfvig mot napoleonisnion. Denna
generation bevittnade i siu barndom 48 års revolution
och konungadömets fall. därpå grundläggandet af deu
naivaste ocli uppriktigaste af alla republiker och så
kort därefter dess sammanstörtande under den andre
Napoleons kanoner. Den glömmer aldrig dessa
händelser, oeh då undra kejsardömet uppnår sin blomstring,
Anner dou platserna upptagna ocli sällar sig då till
oppositionen. Våldsvärkaren svilrjes evigt. bat. Hela
familjen Bonaparte förklaras lör ett uselt följe och
deu store Napoleon lör en dålig fältherre. Nu under
rådande Napoleon-uppsving är det äfven bland denna
generation man liuner de motstrilfvige, de föraktfulla,
de som med bitande utfall och skymtliga tillmälen
öfverösu denna rörelse.
Återstå de unga och bland dem torde man väl
sist och slutligen tiuna ursprunget till den rådande
teberu. Bland de unga mellan 25 ocli 30 år. Älska
då de mer än andra generationer hjältemod och idealer?
Nej, ingalunda. Ärelystnad, afund och egoism frodas
hos dem fullt lika, om icke mer, än hus deras
föregångare. Men uppfostran, lektyr och barndomsminnen
ha drifvit dem till ofrivillig beundran af hjälten.
Och vid 2ä-års-ålderu har man dessutom behof al
att utmärka sig geuom något i ögonen fullande, något
högljudt, och Anner behag i att återuppväcka minnen
från toma tiders bullersamma omstörtningar. En
Napoleonkris var därlör nästan själflallen. På 00-
tulet var den storu massan af franska folket af
sedvanlig tillgifvenhet lör makten bonapartistiskt sinnad
och deu unga generationen insöp hvarken bat till
tyrannen, ej häller lidelsefull kärlek till friheten.
Bland lektvr som sattes den i händerna var
framföralt Memorialet från B:t Helena med de kejserliga
kronorna på bandet ocli vidunderligt heroiska
illustrationer af den underbara, den store kejsarn, och alla
de dramatiska situationer, som hänlöra sig till hans
lif. I dessa barndomsintryck tog sympatin för
Napoleon fast rot och senare i lifvet, dä man sinkade
me-moirerua från hane tid, blef det uästan likgiltigt, om
man i dem framstälde honom fördelaktigt, eller icke,
ty med sina gigantiska fel och oerhörda motgångar
stod lian likafullt i fantasin som en förlörisk oo.li
storartad personlighet. En instinktiv och konstnärlig
ömhet satt kvar i hjärtat och inga skäl finnas fiir
att i dajr förneka den. Jordmånen var väl beredd.
Kommo så nnga, glödande, oegennyttiga och ärliga
författare, som Bådile ner fröon till den rådande
ontn-aiasmen. Bland dem Henry Htmssaye med sin
spännande dramatiska skildring af 1815 och i synnerhet:
Georges d’Esparbés med sin Légende de 1’A.igle, ett
episkt poem i 20 berättelser, som gjort stor lycka
och spridts i vida kretsar. Den sist nämde är eu belt
ling man, som jnst debuterat, i literatnren ocli som
skildrar bataljer och krigsscener med ett öfverdådigt,
mästerskap. Han tecknar i få men kraftiga drag
liksom i relief sina flgurer, rustningar, krigsskådeplatser
m. ni., och griper, eldar och hänför läsarn. Alla de
kände hjältarne från Valmy t.ill Waterloo återuppstå
och krigsbiide upprullas ömsom fasansfulla,
afskräk-kande och tragiska, ömsom lysande, granna,
ärorika. alltid med en brusande framstormande exaltatiøn
öfver den sublima skönheten i den store kejsarns
epopée. Och Uisurn drages med ocli erfar äfven han
liksom en skälfvande entusiasm öfver detta ärorika
förflutna, som ilr så storslaget att själlva nederlagen
synas ärofulla och i en lysande apoteos öfver kfysarn
hör man högt, öfver kanonernas brak och dån.
öfver de döendes skrän, öfver rustningarnas klirr och
hästarnas tramp det alt öfverröstade, jublande ropet:
lefve kejsarn!
Hela arbetet ilr genomandadt al den franska
rasens stora dygd tapperheten och uf dess stora
dårskap kärleken till „la gloire^ och hos alla dem, som
»neka öfver det färglösa, platta i vår tid, finna hans
urd genklang, hos alla, som ännu kunna berusas af la
gloire, tänder ban entusiasmens heliga låga. Det är
legcn, en i bela sin storhet.
Den värklige Napoleon ... om lian lelde skulle
man troligen hata honom; men ban är död, så
fullständigt död, att, mun af honom blott har kvar ett,
namn, data för lians regering och ott vackert
fantasi-porträtt. Enligt Kotzcbiie är icke ett at kejsarns
porträtt; likt, tlet onda något så när trogna är det,
sora biel graveradt pä lians första 100 solisstycken.
Vi veta oäudligt litet om honom, ju, knappast någon
historisk personlighet är vill sä litet känd Bom ban.
I hvarje af de talrika arbeten, som utkommit ölver
honoiu, har städse en ny Napoleon uppenbarat sig.
Bland lians senare biografer ha vi bl. a. Tninii —
le régimc möderne, Arthur Levy Napoleon uttini’*.
Fr. Masson — Napoléon et les Femmes. Nåväl, hade
mag fiire lllsniugen af dessa arbeten en något så när
klar idé om Napoleon, så är den lullstilndigt grumlad,
då man slutat, dessa böcker.
Enligt Tnine är Napoleon en italiensk
äfventyrare, en röfvare, som bemäktigat sig en byggnad
och som befäster den för att skydda sig mot
gendarmerna; dessa arrestera dock slutligen rölvaru men
lämna linset i sitt skick. Invånarne kvüfvas och
tvina bort i det Instängda, tillmurade huset, lueu
tils vidare finnes ingen, som åtager sig att för dem
förändra sakernas läge. —
Kommer så Arthur Levy. För honom är
Napoleon en småborgare, som uppstigit till höjden af
samhällsstegen tack vare sin arbetsumket, sin
spar-sarahet, och sitt praktiska sinne. Pä hvarje blad
framhåller författaren hans borgerliga fel och dygder.
Den plats ödet beredde honom var att. stå i spetsen
för medelklassens bes! utsa unna arbetare, i spetsen för
dem, Bom ännu egde de moraliska dygder, som en
utsväfvande adel förvärkat. Och Napoleons värk var
ett borgerligt, värk; tack vare honom fick
medelklassen fast fot i statsaffärerna. För öfrigt, en
samvetsgrann människa, god son, god bror, god man. Om
han inte tålte Madame, de Stael så var det för hennes
dåliga ryktes skull, o. s. v., o. a. v.
Mu8sous Napoleon Ilr svårare att beskrifva.
Han är lika långt, ilrän riifvarböldüigen som från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
