- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
347

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44

öppen mot slättlandet, utgör den ott högst märkvärdigt
objekt, men tyckes till följd uf sitt undangömd". låge
hafva helt och hållet undgått uppmärksamhet,wi, ty
enligt hv.ttl lramlidne Sir .ramas Picton i ett bref
till mig d. 11 jan, 1881 härom meddelar, Ini ortens
historieskrifvare och antii|iiarier Leycoster,
Orme-rod, Mortimer, iranshall, ni. II. ingenting att
förtälja om densamma.

Hvilken föreställning kan man emellertid bilda
sig om uppkomsten af ocb ändamålet med ett dylikt
monumeiii ■ Ortens namn, som motsvarar
Thors-sten-stad, ger ön betydelsefull fingervisning om den
riktning, i hvilken vi hafva att söka stenens nntecedentia.
Kilndi. ilr hiirnsom bl. a. just, denna trakt af
Storbritannien ända från 8:de århundradet ständigt var
utsatt tör danska och norska vikingars infall, ilndn t.ils
dessa Äntligen fattade fast fot i landet och gåfvo åt
bygdén nordiska ortsiiamii, af hvilka flere bibehållit
sig ända till våra dagar, såsom Råby, Irhy, Kirby,
Ness, Caldy, Friinkby, ßraesby o. s. v. Två mil från
Thurstaston, på vägen till Birkenliead, finnes än i dag
ön hög, bärande namnet Tliing-wall. hvilket tydligen
ger viil handen, alf. man här bar framför sig de gamla
nordmännens tingsplats. Men hvilken roll sknlle då
„Thor stin" intagit? Svaret synes mig icke knnna
vara tvifvelaktigt. Stenen begagnades antagligen
såsom altare eller offerplats under julfesterna. Vid
dessa fester |rambures som kändt offer åt, Thor,
bestående af gödoxar och hästar. Äfven människor
offrades ända inemot, nionde seklet. Offren lades då på
en stor sten eller altare och antingen stryptes eller
klubbades ihjäl. Att dylika offerfester äfven
iakttages af norrmännen i England är historiskt, bevisadt
och det antagandet synes därför ligga nära till hands,
at|, vi i Thore sten just hafva framför oss ett. af de
hedniska offeraltarena Irån vikingatiden.

Men icke allenast dess monumentala, upptill flata
form synes tala för en sådan bestämmelse, äfven
stenens läge vittnar om att. något publikt, solent
ändamål därmed afsetts. Deu förefaller nämligen att
vara utgråfd ur den omgifvande sundsteiishedcu, med
hvilken dess öfre del ungelår ligger i nivå, enär
platån just på detta ställe företer en djup inskärning,
rymlig nog icke blott att gifva steueii en fristående
plats på en jordkulle utan äfven omgifva den med
ett mindre rum. begränsadt af platåns ljungbeväxta,
brant sluttande väggar.

Stående rakt framför den Ristes blicken snart
älven vid eu annan intressant omständighet, som
man till först icke lagt märke till. Man räknar
nämligen, förutom ileu kulle, på hvilken stenen själf står,
icke mindre än fem försvarligt stora högar omgifvande
densamma på atla sidor. Dessa högar synas till följd
af form, läge och afstånd, tydligen vara uppkasladc
af människohand, ehuru icke ens den dunklaste
tradition bar någonting att förmäla därom.
Sammanställer man dessa förhållanden med platsens namn och
egendomligheter samt de historiska händelser, soui
länka sig härtill, så synes det otvifvelaktigt, att dettn
ensamma klippblock en gång utgjort vikingarnas
offeraltare åt Thor.

1 deu korrespondens, som med anledning al
denua sten nppstod med den nyss nämde Sir James
Picton — eu lokal forn forskare oeh vitterhetsidkare,
aom själf en dag „upptllkte" steneu —
meddeladt-ban äfven, att såvidt ban hade sig bekant inga
gräfningar uågousin företagits på platsen, den
vetenskapliga världen syntes nämligen varit alldeles obekant
med densamma och för egen del kau jag tillägga, at’
det lörsta gångeu var rätt svårt att finna stenen,
tils man plötsligen hade deu alldeles framför sig.
Men deu tiden gick ännu ingeu järnväg till
Thursta-ston, utan mun fick söka sig fram bäst man kunde.
Numera är det betydligt lättare. Eu ny. bred lands,
väg har ledts alldeles nära till stenen och bakom
densamma, på slätten, finnes en farmgård, där man
kau slå sig nor och hvila och hvarifrån man har en
vacker vy af monumentet, med den stora, mörka
platån soiu bakgrund. Turisternas antal har sedan
järnvägens anläggning också ofantligt ökats, så att ingen
dug går förbi utan att steneu får emottaga besök,
ibland stora slllls kap, berättade tarmfolket.

F. W. L.



TIDEN.

Fader Johannes i Kronsfadf.

(tlr engelska teosofiska tidskr. »Lucifer".)

I bela det. ofantliga Kyssland lina det knapt
någon person, som icke hört talas om fader Johannes
i Kronstadt, hvilken för en veeka sedan kallades till
tsarens dödsläger. Hundratals brel om dagen uch
tusentals pilgrimer, kommande från albi delar af landet,
bära vittne, om lians popularitet.

Dnder påsktiden är ban från kl. ti på
förmiddagen till kl. 2 på morgonen omgifven af människor,
som yppa för honom sina innersta tankar, sökande
lilius råd och hjälp; inan vet ej hvilketdera man
mest, skall beundra, fader Johannes’ aldrig svikande
energi eller folkets tåliga väntan: de som icke kunnat
viuriu tillträde, efter att ha väntat bela dagen, vänta
utan knot bela nästa dag, tils de fä tala med
honom.

Tusentals personer samlas vid den station eller
det lins, dit han väntas komma. Stundom nödgas
polisen stoppa all trafik fiir att, förebygga
olyckshändelser i trängseln. I massan ser man adelsmän, höga
militära och civila ämbetsmän, förnäma damer, rika
köpmän, bönder och arbetare — icke blott, ortodoxa
ryssar, ntan äfven romerska katoliker och
protestanter, judar ocb muhainedaner, alla intagna af saiuma
kärleksfulla beundran för den märkvärdige mannen.

Samma skådespel upprepas hvart Johannes
kommer, i Petersburg, i Moskva, i Novgorod.

Hans hvilotid är så kort tillmätt, att del
tyk-kcs vara ett. undervärk att ban icke blifvit utsliten
fö länge sedan under ett lif af oafbrutet andligt och
fysiskt arbete, förenadt med absolut askes. Otaliga
äro de familjer i Kyssland, från palatset till kojan,
som i nödens och bekymrens stund vändt sig till
honom för att söka trust och råd.

Fader Johannes är en bildad man, en god
predikant och skriftställare: men det. är ej dessa
egenskaper, som inristat hans namn i allas hjärtan.
Äfven de som känna honom nära ha svårt att
analysera de känslor, som hans närvara väcker, En
atmosfär at godhet, gränslös mänuiakokärlek, absolut
själfförnekelse, öfvergjuten ined en glans af
öfvermänsk-lig kraft och tro, omgifver honom.

Hau beskrifves som en helbrågdagörare och
siare, soln ofta besvarar frågor redan innan de
yttrats. Många sjuka, som öfvergifvas af läkarne, ha
räddats af honom; och icke så få ryska läkare
erkänna hans läkkeraft.

Han förutser äfven slutets annalkande; då
söker hau icke läka, men Väl trösta och Ingna. Om
han talar till en sjuk om bättring, kan denne vara
säker om sitt tillfrisknande; tiger ban rörande detta
ämne, vet patienten sin ilöd vara nära, men tyckes
alltid erfara frid och ro under sina sista stunder i
hans närvara.

Fader Johannes’ hus står vid stranden midt i
eu skuggig trädgård. Dess enda lyx är den
fullständigaste l-Hnhet. Inredningen är så enkel sora möjligt:
en järnsäng meil en bård madrass, ett enkelt, hord,
några få trästolar och en byrå — det är möbleringen
i deu mans rum. som årligen utdelar hundratusentals
rubel bland ile behnfvaude ocb grundlägger stora
välgörenhetsinrättningar.

Penningar sändas honom från alla delar af
landet, och ban fördelar dem efter eget rinnande.

Om sommaren stiger han upp med
dagbräckningen, om vintern medan det ännu är mörkt; han
sofver året om lör öppna fönster. Efter etl kallt had
tillbringar ban sin dags törsta halftimme med bön
och betraktelse, så djupt försänkt häri, att intet
tyk-kes knnna störa houom. När han reser sig från sin
morgonbön, tyckes ban ha fått uy kraft, och hans öga
strålar vänligt.

Han hor blott ett helt kort. stycke från siu
kyrka, men det. drager alltid lång tid lör honom att
komma dit, ty under hela uatten har folk samlats
utanför haus trädgård; somliga medföra sina sjllka.
andra vilja utbedja sig hans välsignelse, åter andra
söka materiell hjälp.

Man kunde tro, att fader Johannos skulle falla
offer tör yrkestiggare. Men hau urskiljer guiiast låt-

341

Bad nöd från värklig, och intet knep lyckas inför
honom; yrkestiggarne undvika honom, ty ehuru hau är
den mildaste hland de milde vef, man. att ban riktat,
strängt förebrående ord till lättingar och oduglingar.

Vid ingången till kyrkan upprepas samma
skådespel ; äfven där vänta skaror af folk. Etter
gudstjänsten — ban förrättar den hvar tredje dag, men
deltager i den äfven när do andre två präslerne vid
S:t Andreaskyrkan förrätta den — gör ban tio å
lemton besök hos personer, som bedt därom, eller
håller små föredrag. Vid middagstiden besöker han
Petersburg, och en gång i veckan Moskva, hvarvid hau
tager sin nattsömn under resan — ban behöfver
endast tre timmars sömn — och sålunda sparar tid.

Han har inga bestämda måltidstimmar och har
ingen regelbunden diet: här och där mottager lmn eu
kupp te, en bit bröd eller en skorpa, och stundom
tagei- han ett glas mudera.

Men ehuru han är asket, håller ban icke
pedantisk fasta; och om han någon gång skulle ha ett
par timmar lediga, sätter ban sig ntan krus ned vid
ett middagsbord bland goda vänner. Han tyckes
emellertid äfven då lästa sig föga vid maten, utan
egnar sig mera åt, ett gladt och angenämt
iutellek-tuelt samtal.

Barn flockas kring honom och prata med
lio-nom utan minsta skygghet, och ban ilr mycket öm
emot dem.

Personer som känt honom i trettio år säga, att,
hans yttre icke förändrats under denna tid. Hau är
nn 67 år, men ser ut att vara på sin höjd 40. Han
är nästan aldrig i hvila och synes dock aldrig vara
trött — det är eu oförklarlig lifskraft.

Oaktadt siu beständiga aktiva värksamhet, liar
han tunuit tid att skrifva en bok i två band, Bom
gjort ett djnpt intryck i Byssland.

Intet porträtt kan fullt återgifva hans
egendomliga, inåtvända och dock växlande ansiktsuttryck. När
hau heder och tänker starkt, stråla hans mörka iigou
med exstatisk glans, medan de nuder vanligt samtal
äro utomordentligt vänliga — ibland kan det till och
med komma en skämtsam glimt i dem.

Hau tyckes, när han granskar en människa,
kunna skåda in i hennes själ, se både hennes förtid
och framtid. Vid sådana tillfällen är haus blick
fixerad och frånvarande, som om hans själs ögon hade
vandrat, till fjärran trakter; lian ser då nästan nt
som en sömngångare.

Hans drag äro tuunu och regelbundna.
Ljus-bmnt hår, skägg och mustascher, långt vågigt liàr.
Hau är öfver medellängd och ser längre ut äu han
är. I närvara at sjuka och lidande visa haus drag
tecken till djup rörelse.



Fader Johannes föddes i Arkangel som el t af
eu fattig kyrkobetjänts många barn, Hans barndom
förgick under hårda umbäranden, som gjorde ett djupt
intryck på hans känsliga sinne och grundlade hans
medkänsla för alla lidande och behöfvande.

Vid 9 års ålder sattes lian i skola. I början
föreföll hau att vara klent begåfvad, saknande minne
och nr stånd att fatta sambandet mellan det talade
och det trykta ordet; ban sörjde sjäU mycket öfver
att vara så mycket sämre utrustad än de jämnåriga
kamraterna.

Eu natt, satt hau vaken, sedan de andra
somnat, och rufvade öfver detta, lian sade sig själf, att
hans föräldrar utan ringaste nytta ingåfvo af siua
ringa medel lör haus uppfostran, uch kände bitter
sorg. Slutligen knäbiyde ban på golfvet och had
länge och hrinnauile, att sliijuu skulle lyltas från haus
själ.

Han viste icke hur länge ban låg så ; uieu
plötsligt skakade eu våldsam känaloströui hela hans
varelse, hans själ lösryktes nr sina bojor och minnet
vaknade: hau kände genast erinra sig helu sina
senaste läxor, ord för ord. Hau reste sig upp som eu
uy varelse och gick så till sängs, sjuukaude i djup
sömn.

Kedan följande dag alog hau lärare och
kamrater med häpnad, och snart var lian deu trämste i sin
klass. 1 laga tid kom han till seminariet, hvarifrån
hau hastigt tog examen med högsta betyg, och nu
sändes han till Petersburg som biträde vid
prästaka-ilemiu därstädes.

År 1855 afslöt ban sina studier som teologie
kandidat och mottog den förstu plats som erbjöds
honom — densamma som ban ännu innehar, ultjäint
vägrande att låta befordra sig till mera
inkomstbringande kall.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free