Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 38
349
hon med skenbar likgiltighet. — Han är något
sentimentet och bär en medaljong i en kedja kring
halsen, Vi sågo det, när han spelade tennis.
Bibber stirrade tanklnllt in i elden. Fra Floyd
gjorde detsamma och fortfor:
— Jag tycker sådant llr löjligt af en man,
liksom det är, när ban för dagbok. Man låtsas som
om man skrefve den utan afsikt att. någon skall få
se den, och likväl har man klart för sig, att den
skall läsas af andra.
Sådana människor veta äfven, att man en gång
förr eller senare skall få se deras medaljong, och då
tro de, att de blifva intressanta genom en dylik
hemlighetsfullhet ... är det inte så?
Bibber såg på sina stöflar. Sä tlck ban en
idé och skrattade.
— Jag känner blott en sådan man, sade han.
— Det är Travers. Han går alltid med en
medaljong i en guldkedja, jag har sett den på klnbben.
P& ena sidan lins ett iruntimmersporträtt och på den
andra ett monogram „L. L." i diamanter.
— „L. L.u? — utbrast fru Floyd förvirrad.
— I diamanter, upprepade Bibber med
eftertryck.
— „L. L." — i diamanter! stammade fru Floyd.
— Det är . . . men nej . . . det är dock för
märkvärdigt!
— Hvilket är märkvärdigt? sporde Bibber lugnt.
— Är det monogrammet?
— Nej, men man har berättat mig, att ni gick
med eu Bådan medaljong.
— Värkligen? . . . Jag? . , . Hvem har
inbillat er det?
_ Ingen som ni känner, svarade fru Floyd
hastigt. — Han måste ha förväxlat er med honom,
eller hur?
— Möjligen, svarade Bibber. — Ni kan ju
fråga Travers när hau kommer. Hau nekar nog,
men jag lörsäkrar att jag sett det; det kan ni hälsa
honom från mig.
Fru Floyd såg tviflande på Bibber, meu hau
besvarade hennes blick med ett så oskyldigt leende,
att hon också måste le — och så skrattade de båda.
— Och jag som hela tiden trodde att det var ni!
— Mycket komiskt, sade Bibber och reste sig
för att gå. Fru Floyd höll honom ej tillbaka.
Hennes plötsliga intresse för honom hade lika plötsligt
dunstat burt.
— Glöm inte monogrammet! sade Bibber, då
han gick.
— Nej det skall jag nog komma ihåg, ntbrast
hon och log.
— Och i diamanter! upprepade ban i dörren.
* *
*
Fröken Alice Townsend var en ung dam och
tog alt i lifvet allvarsamt med undantag at sig själf.
Hon ansåg sig för ett mycket blygsamt väsen, som
blott var till för att beundra andra. Hon var en
trofast väninna, och när hon var tillsamman med
Bibber aktade hon sig väl för att tala om alt, som
icke kunde intressera honom.
Denna eftermiddag tog hon emot honom med
ett allvarligt ansikte, och så snart hennes mor lämnat
rummet, sade hou:
— Jag vet inte, om jag snart får tillfälle att
vara ensam med er, och jag vill säga er något, som
jag aiiBer mycket betänkligt. Jag vet inte om jag
gör rätt i att säga det, meu jag tror, att det är
min plikt.
— Hvad är det? — frågade Bibber, som hade
svårt att dölja sin skrattlust.
Hou säg allvarligt på honom och frågade:
— Vet ni, att ni har en fiende?
— Å, nu för tiden har man inga fiender. Det
fins visserligen folk, som ej kan lida en, men
allvarliga fiender äro mycket sällsynta.
— Ni misstager er, svarade hon. — Det
tinnes en, som vill åt er, och som svärtar ned er för
era vänner. Först ville jag ignorera det, meu sä
tänkte jag, att det var niiu plikt att meddela er det,
för att ni skulle vara på er vakt.
Bibber märkte, att han blef röd.
— Säg mig hällre alt, — sade ban. — Eller
gör för resten, som ni vill.
Hon stack handen i fickan och tog fram ett bref
med trykt adress.
Bibber svor inom sig öfver Travers.
— Jag Ack detta bref förliden vecka, —
återtog fröken Townsend. — Det är anonymt och
handlar om ur. Hvad det innehåller hvarken angår eller
intresserar mig det allra ringaste. Men jag ser, att
någon vill åt er, och jag anser det vara min plikt
att. varna er. Förstår ni, hvad jag menar?
Bibber nickade.
— Här är brefvet, — sade hon. — öppna det
inte här och låt oss icke mera tala om det! Eljes
måste jag antaga, att ni icke hyser förtroende till
mig ocli icke vill tro, att jag sagt det endast för att
varna er. Någon har skrifvit det för att såra er och
mig, och planen bar misslyckats. Och nu är den
saken slut.
Bibber ville först kasta brefvet i elden och säga
fröken Townsend sanningen, men så tänkte han på,
att hon i åtta dagar grubblat öfver, huru hon bäst
skulle handla i hans intresse, och det skulle vara
synd att nu säga henne, att man drifvit med henne.
Han stoppade därför brefvet på sig, tackade för hen
nes förtroende och gick.
Dnder vägen önskade ban att han kunde plåga
Travers för det dumma puts han spelat honom. Han
beslöt att få ett slut pä saken med detsamma och
åkte därför till trökeu Sargent.
Frökeu Edith Sargeut stod i lika förtroligt
vänskapsförhållande till Bibber och tUl Travers. Hon
var lika omtykt af herrar som af damer, meu
beundrades dock mest af de förra. Hon beklagade ofta,
att hon ej var man, och Bibber gaf henne rätt häri,
emedan, sade han, det. lans så få vackra män, medan
det taus så måuga förtjusande kvinnor, att det
alltid oroade honom.
Frökeu Sargeut steg just ut ur sin vagn, då
Bibbers stannade utanför huset. Hou hälsade väuligt
på honom och sade, att han just kom i rättau tid
till en kopp té. Han väntade, tils hon gifvit
tjänaren order, och gick i sällskap med henne uppför trappan.
— Jag tänkte just uu skrifva till er — sade
hon — för att tala med er om en utflykt om söndag.
H. M. lustslott i Livadia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0353.html
