- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
350

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

350

tiden

N:0 33

Bibber betraktade benne uppmärksamt, mon hon
a&g så oBkyldig nt, att han kom till don
öfvertygelsen, att hon ej måtte ha fått brefvet, och han
andades lättare^

De gingo in i salongen. Den unga damen
kastade Bin muff och boa på en softii och gick hert till
kaminen för att värma Big. ,

— Hvart skulle vi lara och hvem sknlle vi tagn
med oas? — frågade hon.

llihber blott betraktade henne, hvarför bon
upprepade sina frågor och tillade:

— Men ni hör ju inte på hvad jag säger.

Därpå sågo de håda på hvarandra, och plötsligt

började hon förstå. Hon gick in i angränsande
rummet, och kom tillhaka med ett konvolut, som hade
try k t. adress.

— Hilr är ett bret som ui och Travers ha Bändt.
mig — sade hon, i det hon räktc honom papperet,
hvarpå hon åter gick bort till kaminen.

Därefter såg hon på honom, skrattade åt hans
förvåning och sade:

— Tycker ni inte att det ilr på tiden lör er
båda att. tänka på, att I ären vuxna människor?

Bibber betraktade henuc förläget och frågade:

— Travers har vill sagt er det?

— Travers? . . . Tror ni jag är så dum, att
jag inte förstår det? utbrast hon med ett triumferande
skratt. — Ni och Travers och Lilly Lindsee, — ett
nätt klöfverblad! — ... Och jag skulle låta lura
mig däraf?

— Ja, hur som hälst, sade Bibber förargad, —
men jag bar haft så mycken förargelse däraf, och det
llr altsamman Travers skuld.

— Ni har väl gjort det förut oeh med bättre
resnltat?

— Jag vill hälst, gä min väg, sade Bibber, men
om ni menar väl med Travers, så råd honom till att
tils vidare gå ur vägen för mig.

— Men så vänta litet och drick en kopp to
med mig! ropade hon efter honom, men han
skyndade sig att stänga dörren, medan ban hörde henne
ropa: hälsa Lilly Lindsee!

Nn skulle Bibber bort, till ännu en dam, ilen
fjärde, och lian hyste i hemlighet den önskan, att hon
icke skalle vara hemma. Men denna önskan gick
dess värre icke i uppfyllelse.

Fröken Norris var eu ovanligt vacker dam, som
räknade många vänner inom de förnäma
sällskapskretsarne. Hon mottog honom i dag mer äu vanligt
älskvärdt, men beklagade, att ban icke knnde få
stanna läuge, enär hon skulle göra toalett till en stor
middag.

— Jag behöfver inta häller Ung tid (ill att,
säga hvad jag vill, svarade Bibber. Jag liar kommit
för att tala om en på det bela likgiltig sak, hvilken
nu emellertid börjar blifva allvarlig.

Han vågade inte se på henne, men hans rädsla
var onödig, ty fröken Norris såg lugnt på honom utan
att förändra något at sin vanliga lugna hållning.

— Kanske ni har något att meddela mig? —
frågade Bihber.

— Inte så vidt jag vet, svarade hon efter en
stunds eftertanke. — Skulle jag möjligtvis hafva sagt
er något, som jag glömt? Skall jag gratulera eller
kondolera er? Är det det?

— A, ni vet nog om man bör koudolera mig
eller ej. I alt fal! kan man icke gratulera mig,
svarade Bibber.

— Jag förstår er icke? — sade ilen iiuga
damen leende.

— Då kanske alt är bra, sade ban lättad. Jag
trodde bara att det nu var kommet, och då skulle jag
ha förklarat altBaminau för er. Mon då det inte
har kommit, behöfver jag inte häller säga något.

— Hvad llr det som skulle ha kommit? —
frågade fröken Norris förvånad. — Å, ui menar kanske
bokpaketet? Jag skulle just till att skrifva och tacka
er för det. Det var just de böcker jag önskade mig.

— Böcker? nej, det är fråga om ett bref.
Någon har sagt mig. — Jag har häudelseyia fått veta
att någou skrifvit till er ett anonymt bref oin mig.
Jag trodde att ni fått det och . . .

— Ja, jag har fått det, sade bun lugnt.

Hau såg ett ögonblick på henne i stinn
förvåning.

— Det är väl icke möjligt. Hvarför liar ni
icke sagt mig någonting därom?

— Sagt er någonting därom, upprepade hou
vänligt. Hvarför skulle jug tala om det. Jag inser
icke i hvilket hänseende det kommer er vid. Del

var ett anonymt bref, adresseradt, till mig. Jag
kastade det på elden.

Hon såg ett ögonblick frågande på honom.

Ja, det vet jag, sade Bibber, men brefvet
handlade nm mig och stälde mig i ett dåligt ljus.

— Jag förstår fortfarande icke hvad det
kommer er vid. Det var en förnilrmelse mot, mig, för
något annat, har jag aldrig ansett det. Det var
någon, som ville förarga mig med att skrifva ett.
anonymt bref. Ni måste visst ha en dålig tanke om era
vänner, när ni tror, att, de behandla anonyma bref och
er med samma allvar. Men nn får ni gå, annars
kommer jag för sent. Ännu en gång, tack lör
bök-kerna ocli kom snart igen så att vi få tala om dem!

Bibber t,rykte hatten djupt, ned i pannan, vällde
sig äiinn eu gång inn och stirrade i stnm förvåning
på ilen stängda dörren,

— Det, var ett. dagsvärke, som Travers skall

få betala, sade hau för sig själf.

* *

En god middag ocli ett glas champagne i den
nästan toma klnbben hade lugnat, hans vrede aå pass
att, ban, när Travers vågade fråga öja nyheter, var
tillräckligt försonad med honom för att berätta honom
utgången af sin expedition.

— Nå, det må jag säga! nt,brast Travers och
strök mustacherna med beläten min, det var
sannerligen ett intressant experiment. Tycker int,e du också
det? Men jag är icke Alldeles på det klara med
resultatet. Hvilken af damerna håller nn egentligen
mest af ilig?

flibber kunde icke besvara frågan
tillfredsställande, men trodde att det. var fröken Norris.

Hvad tror läsaren?

Tjufvar, som stjäla cl,I hustak.

Man hur hört talas om, att folk sjill
portmonnäer, klockor och liknande. Men att det. fins tjufvar,
sum ha gjort till sin speeialitei alt. stjäla hustak,
förefaller vara det allra modernaste inom tjuffacket.
En sådan stöld blef emellertid nyligen företagen i
Paris. Under det polisförhör, som hölls ined anledning af
saken, framkommo följande upplysningar.

Vid rue Pujol ligger ett sju våningar högt,,
mycket gammalt, hus, hufvudsakligen bebodt af
arbe-tarefamiljer, Under flere månader har det af de
människor, som bebo vindsvåningen, häftigt klagats öfver
takets beskaffenhet; det var så murket, påstod man,
att regnet sipprade ner i rummen. Klagomålen blefvo
skriftligan aflämnade till portvakten, som ombesörjde
deras vidare försiindande till hyresvärden. Men det
kom aldrig något svar; regnet droppade ned, nya
klagobref blefvo afskickade — men taket var och
förblef lika miserabelt. Slutligen skodde dot märkliga,
att det, kom tre arbetare, som skulle företaga
reparationer. Och hariueil börjar egentligen historien.

Det var en arla morgonstund, soiu tre arbetare
ined kraftigt utseende staunudc med en stor kärra
utanför n:r 44 vid rue Pajol. Portvakterskan stod
i porten.

„Det här är ju nr 44"? frågade arbetarne.

Ja, det var här. Portvakterskan visade sitt

mest strålande anlete, ty hon förstod genast,,–––

men hon blef af bråten i sina betraktelser:

„Det är ju bär, 8om taket är så dåligt?"
frågade en af arbetarne.

De tre karlarue började nu taga ned sina
värktyg från kärrau. Därpå började de arbeta, det vill
säga de stego upp genom ile sju våningarna och
kommo ned med armarna fulla af tegelpannor och
mursteu och tjocka bjälkar och alt sådant, soui
be-höfts för att bygga ett tak. Då altaamman var väl
lassadt på kärrau och Unset stod där ulan tak, så att
regnet föll rätt ned i vindsrummen, kommo arbetarne
iu i portvakterskan» rum. De sågo alla tre mycket
nöjda nt — trots det att de hade arbetat soiu
slafvar bela dagen.

„ Ja, nn äro vi färdiga med halfva arbetet," sade
eu af arbetarna. „I morgon bittida komma vi med
nytt, och bättre material.’’

„Vill ni Icke ha er ett glas?" frågade portr

vakterskan. Hon tykte, att. hon aldrig sett sä glada
arbetare,

Ooh under skämt och skratt drucko de ett glas
vin. Medan de stodo där inne boa portvakterskan,
kom den ene elter den andre af vindsvåningena
hyresgäster förbi, och enhvar framkastade i förbigående
ett par ord om, har bra det »kulle bli at.t få ett
nytt tak.

Så foro arbetarne sin väg med sin fullt lassade
kärra. Nästa morgon stod åter portvakterskan i
porten, Hon väntade både länge och vill och ansträngde
förgäfves sina ögon för att få se en skymt af
arbetarne, Bom skulle komma. Och under tiden gick ilen
ene efter dou audre af hyresgästerna i
vindsvåningen förbi, våta och Irusna efter den illa tillbragta
natten.

Men nere i staden arresterades fram på
förmiddagen tre arbetare, soin Bökte at| försälja ön
kärra med takmaterial. Do hade af en detektiv
blifvit, igenkända som gamla bekanta, —- oeh det visade
sig, att, dot icke var första gängen, som ile försökte
sig på deu sporten att stjäla hustak.

Emellertid kunna hyresgästerna i
vindsvåningen i linset, vid rue Pujol ej annat än vara nöjda
med stölden. Taket niåsto läggas om, och de slippa
således vidare klngu öfver att det regnar ned i
deras sängar.

En lejonjakt.

— Löjtnant, Hiigelman! — ropade värdinnan.

Den ståtlige unge mannen bugade sig ursäktande

flir den sköna dam, med hvilkeu han samtalat, och
skyndade till husets älskvärda fru.

— Er kamrat, löjtnant Windelherg, har jnst
uyss talat, om för mig, att. ui kallas „lejonjägaren"
och fått, detta namn af araberne för edra märkliga
bedrifter under er vistelse i Afrika. Nu måste ni
berätta för oss något al edra juktäfventyr!

— Ack ja, berätta! — ljöd det från alla
damerna, ocli den redan förut intressante officeren blef
dubbelt intressant i allas ögon.

Löjtnant Hiigelinau sökte blygsamt, draga sig
undan, men sällskapets upprepade böner tvungo honom
slutligen att lofva berätta något.

— Tag jakten på det där stora lejonet, ilu vet,
som skaftade dig din hederstitel — sade löjtnant
Windelherg, — då få damerna bereda sig på att höra
uågot värkligt nervakakande.

Lejonjägaren tvekade ett ögonblick vridande
sina väldiga mustacher; uppmuntrad at det spända
intresse, som blickade honom till mötes ur allas ögon,
började hau därpå sin berättelse:

»Det ilr ungefär tre år Bedan min obetvingliga
längtan efter äfventyr förde mig till Afrika, där jag
ockaä fick min önskan i rik mån uppfyld. Jag 6köt
hland annat flere vanliga lejon — nägot som icke är
sii märkvärdigt eller så farligt, som mun vanligen
målar ut det. Men blott en euila gång har jag haft
det uakat.tbara nöjet att stå öga mot öga med ett
avart lejon.

Det avarta lejonet är betydligt starkare än det
vanliga bruna ocli mycket blodtörstigare och farligare
att råka ut för. Deu Bvnrta manen, hvaraf det. har
sitt namn, är lång och yfvig samt. ger det ett
synnerligen hotande majestätiskt utseende. Det svarta
lejonet Sr invånarnes skräck, och äfveu de, som
modigt taga upp striden med ett brunt lejon, bäfva för
att möta det svarta, hvars blixtsnabba angrepp
vanligen omöjliggör alt försvar.

Jag satt en dag hos min arabiske vän
Aliben-Braham på lians veranda och njöt af en kopp äkta,
doftande mocka, då plötsligt flere förnäme araber några
mil bortifrån, som lått kännedom om min ankomst,
kommo ilande och i hela befolkningens namn anropade
mig att befria deras ort från ett svart lejon, som där
anställ fruktansvärda härjningar och senast, dagen
förut rifvit i Btycken ett par araber.

Jag hade jnst afslutat en jaktfärd inåt landet,
som varat tvä månader, och var ganska trött efter
mina strapatser; men detta var ett kanske aldrig
återkommande tillfälle att lä skjuta en af dessa svarta
beslår, om hvilka jag hört, så mycket talas. Jag
följde därför genast med.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free