- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
352

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 44

Baronen ser ansträngd at och den massa cigarrettstumpar, som ligga mndt
omkring honom på marken, äro ett tecken på hans sinnesstämning.

Jansen, hvilken känner hans lynnes barometer ocli inte kan fördraga att
någon är vid dåligt lynne i hennes sällskap, nppbjnder all sin förmåga att vara
så originell och underhållande, som möjligt. „Ser ni den där herrn i gråa
kläderna med en jasminblomma i knapphålet?" frågar hon „livad tar ni honom för?"

„Antagligen referendariesekreterare från någon liten stad," gissar
Ziegler med en viss höflig liknöjdhet.

„Han? Nej! Det är en apotekare. Hnr jag vet, det? Åh — se blott
på hans sätt. att hålla teskeden, hnm ban klämmer den mellan fingrarna som
hölle han på att bereda ett medikament. Det är ett osvikligt tecken I"

„Ni är en skarp iakttagerska!" Det kom i samma trötta ton.

„ Naturligtvis! Mångengång roar jag mig mod att stå vid fönstret och
betrakta de förbigående. Jag söker då att gissa mig till deras kall och
sysselsättning. Det hör till mitt yrke. Se nu, den där vackre herrn till exempel,
med den halfvägs solbrända pannan, ban är en — hvad är det ni nu kallar
det igen — en sådan där officer med en sned hjälm, en UI—UI—„Ulan!" utropar
Baumüller.

„ Riktigt, ja! och den där herrn vid bordet bredvid tar jag för en präst,
i trots af hans helskägg, och — ack! I sanning där är hon jn!"

„Hvem, i himlens namn!"

Baumüller afskyr sådana där häftiga utrop. „Min skönhet från nyss, min
återlöserska! Är hon inte hänförande? Men så se då på henne Bruno!"

„Jag har jn redan betraktat henne en lång stnnd," svarar denne tort.

„Nå-ja vidare vacker är hon just inte!" menar Banmiiller. „Jag tycker
om litet mera fyllighet i förening med sådant där Tizian-hår åtminstone", tillade
han försiktigt.

Fra Jansen skrattar. „Besvära er inte Baumüller, jag är inte
snarstuk-ken." Hon plirar med ögonen och tyckes uppmärksamt studera den unga
flik-kans utseende. „Nej, vacker är hon egentligen inte, men hänförande i alla fall.
En annan skulle kanhända vara fnl med det där ansiktet; näsan är inte väl
formad och mnnnen är häller inte — meu se nn på henne, se på henne, nu
när hon reser sig, se hur hon går!"

Gruppen vid bordet där borta: Hella med sin tant och pastor Helin mod
sin lilla son stiga upp och man ser de fyra personerna långsamt vandra framåt
allén.

Med den vanliga gapgrimasen trycker Baumüller monokeln for ögat och
åter den därpå genast falla. „Är det inte" —? Ja visst, det är ju vår
„hög-välborna," generalskan von der Ecke, lndd von Vinkel-Waldan! Om hon viste
att du — hon har redan ntsport mig om dig, vid sista soiréen. Hon har
nämligen två döttrar! Och då är man inte ostraffadt miljonär. Den där är väl
brorsdottern —"

„Ack, vi ska följa efter dem!" föreslår fru Jansen, som bela tiden följt
den unga flickan med ögonen.

Till deras förvåning instämmer Bruno med glädje. „Kypare, räkningen!"

En hes, utvakad, pomaderad ocb friserad varelse rusar till att mottaga
betalningen och samtidigt framträder William, en bredaxlad engelsman i mörkt
livré och rödaktiga polisonger, och med hela värdigheten bos en onmbärlig
tjänare nalkas han sin herre, skjuter sin skuldra under dennes armhåla och för
honom till rullstolen, som väntar strax bredvid. Baumüller tar sin käpp, fru
Jansen sin spetsparasoll och så sätter man sig i rörelse hållande noga sikte på
de framför gående.

„Hvem är den där herrn, känner du inte honom Anton?" Baronen
pekar på prästen, hvilken ifrigt gestikulerande med händerna tyckes inbegripen i
en liflig konversation. „Det förefaller mig precis som hade jag sett honom
någonstädes — skulle det kunna vara pastor Hehn?"

„Pastor Hehn? Jag kan alls inte erinra mig — vänta, var det inte —"

„Nej. det är inte ban," säger nn Brnno. „Eit tillfällig likhet! Och
kanhända bara förefaller det mig så, emedan jag just tänkte på honom!" Och åter
tycker han sig höra de där oförgätliga orden: Alt, som kan skänka hans
lif mening, värde och mål!

Under tiden ha de kommit, generalskan och hennes sällskap helt nära.
Hella, som leder den lille gossen vid handen, tar ett steg åt sidan för att låta
rullstolen passera mellan henne och prästen.

I förbifarten lyfter Bruno på hatten. Det var värkligen pastorn, han
hade inte misstagit sig!

Prästen besvarar hälsningen och stannar ett ögonblick. Då tyckes åsynen
af Baumitllcr väcka hans minne och han skyndar nu efter rullstolen. „Ack,
herr von Ziegler, i första ögonblicket kände jag inte igen er."

Bruno ler. „ Att ni har svårt att igenkänna dessa beaux restes är
ganska naturligt! Är det er lille son?" frågar han därefter? „Ja!" Prästens
ansikte får ett förklaradt nttryck och med strålande ögon vänder han sig om
och ser efter barnet.

Hella har aftagit hatten för att låta „Bubi" sticka dit en glänsande
dufvofjäder, hvilken han hittat på marken. Den lille kavaljeren med långa
gnldgnla lockar hängande ned på den svarta sammetskolten blickar nu efter
välförrättadt arbete med sina stora blå ögon beundrande upp till den smärta,
ljusklädda unga flickan, hvilkeu i sin vanliga raka hållning med armarna högt
lyftade fäster hatten tillbaka på hufvudet.

„Se, det är vackert", säger han med sin glada, barnsliga stämma.

Barnet ocb den unga kvinnan bilda en förtjusande grupp. De båda
herrarne sucka ovillkorligen och liksom efter aftal kasta de på hvarandra en
forskande blick. Prästens ansikte fängslar genom kontrasten mellnu de ljusa
ögonen, hvilkas genomträngande blick förråder människokännaren, och de mjuka
svällande läpparne, hvilka antyda en passionerad karaktär.

Under gåendet slänger han litet med sina något för långa armar.
Handskarna bär ban i handen. Hans gång och hans hållning förneka likvisst ej
ett ögonblick en viss prästerlig själfmedvetenhet.

Brnno observerar, att prästen på den hvita, välvårdade handen bär två
ringar. Är hans hustru död? Närvaran af betjänten som förstår tyska
generar honom. Vanligtvis talar han under sådana förhållande franska med sin
omgifning, men då ban inte är säker om att pastor Hehn behärskar detta språk
ryggar han tillbaka för att begagna sig däraf, fraktande att bringa prästen i
förlägenhet.

En liten stnnd går pastorn tigande bredvid honom. „Tillåter ni, att jag
rullar er utför allén?" frågar ban slutligen, antagligen äfven han hågad för
ett ostördt samtal.

jag ber — vill ni värkligen besvära er —u

„Det är jn endast några steg. Ni har antagligen samma väg — jag
följer damerna till lawn-tennis-platsen. Önskar ni att jag presenterar er?"

„Jag ber er hafva den godheten." Tjänaren drar sig tillbaka, herrarne
stanna och invänta det öfriga sällskapet. Baumüller generad af fru Jansens
närvara hade velat gå lått hälsande förbi damerna, men generalskan antastar
honom, medan fru Jansen genast lägger embargo på Hella.

„Ers nåd, tillåt — herr baron von Ziegler," presenterar prästen.

„Och du lilla skälm", säger fadern och lyfter upp gossen för att bättre
kunna visa honom för Bruno, som vänligt stryker hans runda friska kinder;
sedan lämnar han honom tillhaka åt Hella, hvilken kastar en medlidsam blick på
den stackars sjuke och därpå fortsätter sin väg i sällskap med konstnärinnan.

„Er vän har redan berättat mig mycket om er", säger generalskan
vänligt, med en intresserad blick på den svarta diamantprinsens bleka ansikte.

(Forts, följer).

HARTMAN, FllS, FREIHES - COGNAC.

Annonsera

i

.TIDEN."

cTCufvuésfaàsßlaàets
= cfiya <3rycRari, =

Helsingfors, Skilnaden fi,

som är försedt med nya ooh moderna stilar, utför
alla sorters

Bok, iasiiBm-, Tidnings sol) Suttryok

ill billiga priser.

LINOLEUM

Korkmattor i stort urval,

garanterade giftfria, i parti och minut
till billigaste pris Prof ooh
prisuppgifter insändas på begäran till landsorten
ooh ordea effektueras prompt.

Gummi Depoten,

Mikaelsgatan 9.

J. E. Cronvall.

Innehall: Alexander III. — öfversikt. — Thore
äten. — Fader Johnnnea i Kroont&dt. — Ett
ano-nvmt bref. — Tjufvar som stjäla ott huBtak. —
En lejonjakt. — Följetong.
lUuatrationor: H. M. Kejaarou Alexander ni. —
Lustalottet 1 Livadia.

Helsingfors 1894.

HufVudatadabladets Nya Tryckeri.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0356.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free