- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
356

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

356

TIDEN

N:0 33

lefver skall glömma de två misstag mina förläder
gjort. Det första att 1683 med Jan Sobieski and
slltta Wien, ooh det andra att välja Stanislaw Angus|
Poniatowski till konung . . . ."

Jag öfverlämnar åt läsaren att. döma: bar ban
rätt eller icke?

H.

Ett sjukbesök.

För Tiden
af

E. L.

Det var kväll ocb redan ganska sent lidet, men
alt satt prosten ännu vid sitt skrifbord och skref.
De nya kyrkböckerna, som kau envisades meil att
skrifva allena, togo så mycken tid i anspråk och
lor-ilrade sä mycket arbete. Roligt, var det visserligen
att arbeta, då gick tiden fort, men godt skulle det i
alla lall kännas, när detta arbete var slut, ty det
var ett drygt arbete det diir med de nya
kyrkbök-kerna.

Prosteii lade pennan ilrån sig, tände sill
slocknade pipa, drog några djupa tag nr deu ocli sträkte
ut sin redan något böjda gestalt. Så skrufvade ban
litet npp lampan, torkade sina glasögon ocb började
på nytt att skrifva.

Men han hade icke skrifvit många rader, då
hau åter lade pennan ifrån sig. Det blåste starkt
ute och kvistarna af den gamla aspen, som växte
framför hans fönster, slogo häftigt mot rutorna,
medan ett ängsligt hvil|ande ljud lörnains, då vinden
svepte om byggningsknuten.

Hvad det var för eu ruskig afton, men så var
man äfven redan inne i oktober, och det var ej att
undra på, om väderleken var dålig.

Prosten steg upp frän sin plats ocli gjorde några
slag längs golfvet,, i ilet han lyssnade till blåsten och
njöt af Ijnset och värmen och trefnaden i rummet.

Från salongen hördes sorlet af glada röster.
Det var familjen som var samlad. Men nu biel det
tyst, och ban hörde Ella, älsta dottern, slå an några
ackord pä pianot och sjunga. Han smålog och kände
sig fångad. Det var hennes sätt att. narra honom
bort från kyrkböckerna. Han släkte lampan och gick
in i salongen. Men hvilken sång flickitngen valt
denna redan i sig själf dystra ållon. Det var -Kong
Hakes Ligfaerd" af Heise.

..Tungt rngcr Natten mörk over Sö,
En ravnsort Snekke gynger ved Stranden,
Sorte er Skjoldene, sort er Seilet.
Alt er sad sort, kttu i Sta-viieu det, glimter,
Dragens Hoved Iner af Guld,
Halsen den stnukker, som vilde den flyve
Bort fra don läste, deu smilende Landjurd,
Ud paa det barske, ilet hölgeiule Hav."
Den djupa altstämman passade förträffligt till
den pompöst anlagda, al fornnordiskt allvar besjälade
sången. Ord och melodi flöto harmoniskt, samman,
och sångerskan förstod icke allenast att gifva ilet.
rätta uttrycket ät diktens märgfulla språk utan
älven att framhålla den egendomliga klangfärg, som
utmärkte kompositionen.

Prosten, som var musikalisk och aldrig mässade
falskt, som de flesta präster bruka giira, nickade
belåtet, med hufvudet och tog med pipau I |landen plats
i gungstolen. Sängen var lör honom ny och han
väntade sig en stor njntning, ty Ella, bon kuude
hafva hvilka fel som hälst, men sjunga kunde hou.

Ella hade likväl icke njungit mer än första
versen, då dörren öppnades och Ulrika, som i ljugn är
tjänat i prästgården, trädde in. Med en gammal
trotjänarinnas förtrolighet uärmudo bon sig prosten och
sade med gäll, något skrällande siämuiu:
„Prosten har lått sjukbud efter sig."
Ella upphörde att sjunga, prostinnan lade bort
sitt arbete nch de öfriga familjemedlemmarna sågo
bestörta nt. Sjukbud så sent på kvällen och i dåligt
väder. Det var lör ledsamt med pappa stackare.

Äfven prosten såg misslynt ut, Hun hade jnst
ett ögonblick liirut, njutit så mycket af trefnuden i
hemmet ocb det agna behaget att vara under tak, då
blåsten hviner uch det är mörker och natt ute.

Men ingen sknlle få säga om prosten, att ban
ej gjorde sin plikt. Under de många år ban varit
präst, hade ban aldrig nekat att komma på
sjukbesök, det inå ha varit hvilken tid som hälst på dygnet,
och i hvilket väder, och ej bäller un skulle hau neka
at.t komma.

Prostinnan blef utom sig och föreslog att
ka-pellanen skulle anmodas, men prosten ville ej höra
talas därom. Icke ens lians belackare sknlle kunna
säga, att ban sparade sig. Prosten gjorde sig dilrlör
underrättad hvar den sjnke befann sig. Ulrika nämde
Maanpää torp och prosten mumlade hullhögt: rJaså,
Maanpää torp. Tio kilometer med häst, två kilometers
promenad ooh så med färja öfver ett sund. Det
var en svår väg i höstmörkret."

Prostinnan började på nytt att öfvertala sin
man att icke fara. Det var att sätta lif och hälsa
på spel. Han var ej mera ung och hade ej sä skarpa
ögon som förr. Under sin promonad i skogen kunde
han stiga miRte och snafva eller också kuude ban
falla i sjön, då han skulle öfver sundet med färjan.
Det, vore en förfärlig olycka.

„Seså hustru," sade prosten leende, ,begagna
nu ej som du brukar de mörkaste färgerna. Häll
dig hällre till de ljusa ocli glada. Jag är inte ovan
vid strapatser ocli alt. går nog bra."

Sedan vände ban sig till OJtika och frågade
hvem den sjuke var.

Ulrika, som med vanlig kvinnlig nyliketihet
tagit reda på alt, berättade, att den sjuke var eu
fattig stackare, som gick omkring och sålde
galoschmär-keti och knifvar. Han hade som sjuk kommit eu
afton till torpet och i stället lör att bli bättre hade
ban blifvit alt sämre ocb sämre, tils ban nu låg på
sitt yttersta och ville ha präst. Han hade bela
tiden yrat mycket, men var nu redig och hade
uttryckligen sagt, att han icke ville ha någon annan äu
prosten. Om icke prosten kom, beliötde icke häller
någon annan komma. Karlens uaiun var Anders Grip.

Anders Grip! Prosten växlade lärg och ett
djupt, veck lade sig mel|un lians ögon. I det ban
uttryckslöst stirrade framför sig upprepade ban flere
gånger namnet. Äfven prostinnan växlade färg. För
dessa båda måste ett ledsumt minne vara förknippadt
vid detta hamn.

Prostinnan öfvertalade ännu en gång sin man
att icke fara. men nil blef ban riktigt ledsen. Han
hade möjligen kunnat öfvcrtalusutt skicka kapellanen för
sig. om det. gält någon annan äu Anders Grip, meu
lill Anders Grip skulle ban lara, om ban äu briitc
armar nrh belt uf sig.

Det var e.mellnrtid icke med vänliga känslor
prosten for lill Anders Grips dödsbädd. Där ban i
rugnet och blåsten satt pä deu höga kärran med
skrinet, där vinet, ocli oblaten förvarades, bredvid sig,
genomgick ban i minnet alt det ban viste om Anders
Grip.

lian hade känt honom sen många år tillbaka.
Karlen halle, ilå varit ung och raak och varit anstäld
som kyrkovaktmästare. Tjänsten var icke svår och
ban hade nog haft. förmåga att sköta deu, men
hem-iiilten som han var åt dryckenskapslasten hade
prosten haft honom att iämua tjänsten.

a uilers Grip hade sora drucken varit föriärlig.
Han slog sönder alt hvad hau kom öfver och
misshandla le Imatra och barn Hnr lifligt hade icke prosten
för sig den arma hustrun, då denna, uppsväld ooh
blå uf bugg och slag, med Bina gråtande barn kom
till prästgården uch had prosten om skydd ocb hjälp.
Gripen hade hållit på att taga lifvet af henne och
hade slagit, till ocb med ile små oskyldiga baruen,
berättade hon. Prosten måste varua och förmana
honom att bli annorlunda.

Och proBten hade varnat uch förmanat och
Gripen hade lofvat bot och bättring, men återföll
ständigt i sin gamla vana ocli blef värre än någonsin.

Så hade han dä förlorat tjänsteu och dragit
land och rike omkring utan att bry sig om hustru
och barn, dem latLigvårileu tagit, baud om. Själf
lefde ban med ilet hau lörljänade på siua knifvar och
galoschmärkeu, ty liäudig som ban var hiideflian
hittat på denna industri lör att lilnära sig.

Till prosten hade lian närt ett bittert bat, ty
prosten var ju sk ildeu till att han måste lämna sin
tjänst. Detta bat hade flere gånger gifvit sig uttryck
i hotelser och stygga ord, men iuke häller på uågot
unnat slitt,. Visserligen uänides Anders Grips namn
i samband mod en eldsvåda, som förstörde en al
prosten uppförd villa, men ingen viste med säkerhet, om
det var han som an tändt den. Han hade kort ibre
eldsvådan varil sedd i trakten och i anledning däraf

hade misstanken fallit på honom. Några bevis hade
man ej.

Prosten tänkte ännu med grämelse på sin vackra
villa. Det var en vacker liten byggnad vid
hafsstranden, uppförd i eu enkel men behaglig stil med
långt utskjutande tak och Inlt.iga verandor.

Hau mindes så väl den natten, dä villan brunn.
Det var en oktobernatt lik denna. Det blåste starkt
och himmelen var hetäkt med mörka moln liksom med
en tjock fäll.

En sällsam oro höll prosten vaken. Han steg
flere gånger upp från sin säug och gick till fönstret
och såg ut, men ban hvarken hörde eller såg
någonting, som var att fästa sig vid. Om morgonen fick
han höra, att. hans villa under natten brunnit upp.

Han tog saken jämförelsevis Ingnt, men för
hustrun och barnen var det ett svårt. slag. Deras
vackra villa, dit de hvarje sommar flyttade med så
mycken glädje, var nedbrunnen ocb det utan att
någon viste hnr. det gått, tilL Det var en för ledsam
händelse. Prosten hade visserligen något, år därefter
låtit uppföra en ny villa, men prostinnan hade aldrig
kunnat glömma den gamla ocli prisade alltid den,
ehuru deu nya var fullkomligt lika bra.

Prosten suckade och varnade karlen som körde
ut undvika de djupa hjulspåren. Sedan försjönk ban
åter i tankar.

Så låg då Anders Grip på sill. ytterstn,
Prosten kände sig alt inera förbittrad ju mer han tänkte
på honom. Som eu sjuk stackare låg ban uu dar
ileu olyckliga sällen uch höll på att dö! Han hade
hittils icke brytt sig om präst eller annat, men nu
kunde ball likväl icke dö utan kyrkans bistånd. Det

är dock .....ierligt med människan. Hon är duktig

och styf och ölvermoilig, så länge hon är vid hälsa
neil krafter, men kommer döden ocli stirrar på henne
med sina ihåliga ögon, då blir hou i nöd ocb vet ej
hvad hou tar sig lill.

Audors Grip hade önskat att. få prosten till sig.
Hvarför han just velat ha honom, förstod prosten icke,
men han var glad däröfver. Han sknlle nog läsa
lagen för honom. Han skulle dundra på hans samvete,
så det förslog och skrämma honom med helvetets eld
och svafvel, tils lian ödmjuk som eu mask skulle krypa
i stoftet och be om nåd.

Prosten smackade belåtet och kände sig riktigt
npplifvad. Färden i mörkret, började förefalla honom
intressant. Han talade ined skjntskarlen, berömde
hästen och steg at ocb promenerade, när vägen var
mycket dålig, och då ban slutligen efter många
besvärligbeter koin fram till torpet, kände ban sig full
af kraft och entusiasm.

Meu i deu halfniärka torftiga stugan låg på sin
bädd Anders Grip, svag, bräcklig och med matt.
flämtande lifsguista. Döden grep med begärlig hand det,
som lifvet icke mer kunde taga.

Då prosten kom till lians silng nAh med ett
dundrande „guil afton," som kom honom att spritta
till, hälsade honom, spred sig en ännu djupare
blekhet öfver hans ansikte ocli han såg nt som hade ban
förlorat, medvelandut.

Prosten fick skyndsamt att, hjälpa. Han
kallade på torparhuslruu, liade henne att sakta gnida
lians pulsar och hälde själl några droppar vatten i
hans mun.

Hur den Anders Grip såg ut! Han som varit
en så stork och duktig karl, var nu så liten och
mager, bara skinn och ben, och så svag, så svag.

Prosten kände sig med ens så underligt beklämd,
och han sänkte betydligt röaten, dä Andera Grip nu
slog npp sina ögon och ban för andra gången hälsade
honom.

Anders Grip reste sig hastigt i sängen och såg
ångestfullt på prosten, i det han öppnade munnen ocb
hviskade något som prosten ej hiirde,

Prosten böjde sig ned öfver den sjuke. „Hvad
var det du sade, min gosse?" sade hau vänligt,
förgätande helvetets eld och svafvel, „hvnd var ilet dn
sade?"

Med en djup suck föll Anders Grip tillbaka pä
bädden. Så hviskade ban hastigt liksom han varit
rädd att ej hinna sägu det ban villa: „Det var jag,
herr prost, som bräude upp er villa."

Prosten rykte till ocb en mörk rodnad spred
sig öfver lians ansikte. Vrede och bitterhet, flammade
åter upp inom honom.

Den uslingen, det var således ändå han som
bränt upp hans villa. Han hade visserligen tuinstäukt
det, meu hade aldrig votat det med säkerhet fiirut.

„Jag kan inte. dö utan att ha fått er förlåtelse,
herr prost," kom det, åter .skäll vande och osäkert fram

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free