- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
357

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 45

tiden.

öfver den sjukes läppar. „Ne-ej, jag kunde inte dö
förut."

En häftig snyftning följde på de med svårighet
framsagda orden. Det var någonting förtvifladt i
denna snyftning.

Prosten sade icke ett ord. Han kände sig
gripen. Han hade haft Anders för sig sådan han var
som frisk, isfvermodig, trotsig som nykter, brutal ocli
vild som drncken.

Prosten hade kommit, fast besluten att hålla en
dundrande predikan för honom ocb att, då han en
gång hade honom i sitt våld, kväsa honom så, att
ban skulle känna sin svåra syndaskuld på det mest
förkrossanile sätt. Och nn då prosten såg honom
ligga där en skugga från fordom, bruten, förstörd till
kropp och själ, då fastnade alla de hårda och stränga
orden honom i strupen och ban erfor en innerlig
medkänsla.

Det var broderskänslan som gjorde sig gällande,
en mäktig, stark, förlåtande känsla, som med ens

I en jinkarra-håla.

Skildring från Australien

af Ernest Favcnc.

I maj 1HK9 biel liket, af en man funnet vid en
af biälivarna till Finke river i norm delen af
Syd-aujtralien. Det hade efter alla tecken att döma legat
där under flere månader och blef händelsevis npptäkt
af några landtmätare, som voro nte på en färd med
kameler. Illaud de få Ibremål, sora förefunnos hoB
den döde, var en dagbok, innehållande uedan stående
berättelse, som, ehnrn skriften på flere ställen var
nästan oläslig och starkt angripen af fuktighet,
sedermera med något besvär har blifvit tydd ocb omskrilven.

Ur ilen döde mannens dagbok.

18 mars. — Mellan höjderna är det. fullt upp
med vatten, och Jackson har igenkänt flere
bärgstop-par i närheten af den dal, där han såg rubinerna.

19 mars. — Slogo läger i „rubindalenu, som jag
kallat stället. Vi träffade nämligen på den rätta
plat-Ben och funno .utan någon svårighet rubinerna. Jag
har omkring tjugo stora präktiga ädelstenar och
hun-dradetals små. En i synnerhet, ser ut som en
flammande eld och måste vara af stort värde. Jackson
har intet begrepp om fyndets värde; han tänker, att
det kan vara värdt några pnnd, ocli är därmed
fullkomligt nöjd. Då här är god grästillgång och godt
vatten och vi ha fullt upp af lifsmedel, skola vi stanna
här ett. par dagar och låta hästarna hvila, innan vi
resa tillbaka igen.

Den 30 marB. — Har beBctt några hålor i
bärgen. En af dem tycks sträcka sig långt inåt —
skall gå dit i morgon tillsamman med Jackson och
taga ljns med för att undersöka dem.

25 mars. — Har upplefvat förfärliga saker nn-

Vy af Livadia.

sänkte honom från hans höga mänskliga och
prästerliga piedestal till samma nivå som deu stackars
sjuke, af ett oordentligt lit förstörde mannen.

.Anders Grip," sade prosten och lians
vanligtvis så lugna stämma darrade, „ för mig kan du dö
lugn, jag har förlåtit dig."

Ett, skimmer af glädje flög öfver den döendes
ansikte, ett sista flyktigt skimmer innan dödsarbetet
begynte — — — — —–—–-—

Det var redan långt lidet på morgonen, då
prosten kom hem från sitt sjukbesök. Han hade
stan-uat hos Anders Grip tils alt var slut. Han hade
talat milda, försonande urd och till sist välsignat
honom. På sin familjs mänga frågor hade han just
ingenting att svara. I flere dagar var ban allvarsam
och tankfull.

10 niars 1888. Drog ut tillsamman med
Jack-sou, den eude efterlefvande af ett sällskap på tre man,
som hade mistat sina hästar på grund al vattenbrist,
medan de voro ute och utsågo land till odling; han
blef funnen och vårdad af de svarte och lyckades
slutligen komma fram till telegraflinjen, där jag träffade
honom, då jag var ute för att företaga reparation.

Sedermera skaftade jag houom arbete på
stationen, ocb till gengäld har ban berättat mig om den
mbinfyndighet, som vi uu söka efter. Tack vare det.
senaste åskvädret med regn ha vi hittils icke mött
något hinder för vårt. framt.räugaude. Jag hyser stor
tillit till hans erfarenhet, meu då ban är en obildad
man och tämligen tyst af sig, är han jnst icke något
muntert sällskap, och jag vet ingen annan råd för
att fä tiden att gå än att föra eu dagbok.

17 mars. — Det är sju dagar sedan vi lämnade
Charlotte Waters, och vi närma oss uu den trakt,
som Jackson känner väl till sedau sin vistelse hos de
infödde för två år sedan. Hau är säker på, att vi i
morgon bittida skola nå ilen dalaänka, vi söka efter.

der de Bistå’ fyra dagarna. Hvarför reste jag icke
strax hem med rubinerna? Nu kan det hända, att
jag aldrig kommer hein. Jackson och jag begåfvo oss
i väg lör att undersöka hålan tidigt på morgonen.
Vi fuuno ingenting märkvärdigt, med den i början.
Som vanligt var det en mängd flädermöss, och här
och där sågos märken efter eld, som om infödingarna
emellanåt kamperat där. Efter någon undersökning
faun Jackson en gång, som gick brant nedåt. Vi
följde den och möttes snart af en stark luftström, så
att vi måste vara mycket försiktiga med våra ljus.
Plötsligen utvidgade sig gången, och vi befunno osb
i ett lågt rum, där vi knapt knnde stå upprätta. Jag
såg mig omkring och fick sikte på en mörk skepnad,
lik en stor apa, soui sprang ned från ett klippstycke
och försvann, i det att det hördes ett ljud suui al
plaskande i vatten.

„Hvad i all världeu var det?" frågade jag Jack

sun.

„En jiukarra", svarade han på sitt långsamma
sätt.. „Jag har hört. talas om dem af de svarta. De
lefva under jorden."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free