- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
358

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358

TIDEN

„Hvod äro de lör något?" frågade jag.

„Det kunde jag icke få reda på; de svarta
talade utn jinkorraer och gjorde tecken, som antydde,
att de lefva nnder jorden, så att jag antager, att det
här var en af dem."

Vi gingo hän till den plats, där jag hade sel.t
Bkepnadon, och då luften var jämförelsevis lugn och
frisk, brunnn vira ljus klart och vi kunde se tydligt.
Det plaskande, vi hade hört, var ingen inbillning, ty
en icke obetydlig underjordisk bäck flöt genom hålan,
och då vi sågo närmare efter, kunde vi i sanden på
hålans botten se spår sora efter människofötter.

Vi satte oss ned och åto litet. Vattnet var
friskt, och iskallt. Jag försökte få Jackson att berätts
alt, hvad han viste om jinkarraerna. Det var mycket
litet ntöfver det han redan hade berättat. De infödda
talade om dessa väsen som något — djur eller
människor, det hade han icke fått klart liir sig,’ — som
lefde under jorden i bärgen. De brnkatle skrämma
barnen genom att ropa „ jlnkarra I * till dem på
natten.

Den bäck, som flöt igenom hålan, rann gunska
långsamt och var icke djup. Jag kunde se den hvita
sanden på bottnen. Den försvann i en öppning,
öf-verhvälfd at’ en boge, som naddo ett pur lot öfver
ytan. Besynnerligt nog kunde jan. di jag närmade
mig detta ställe, märka en■ egendomlig lukt, som af
något brändt, ocb denna lukt tyktes kommu från den
bågformiga öppningen. Jag gjorde Jackson
uppmärksam därpå och föreslog, att vi sknlle vada nedåt,
bäk-ken, om dep icke var för djnp. Han menade, att vi
först borde gi tillhaka till vårt läger och hämta mer
lifsmedel^ ocb di detta var ett mycket förnuftigt
förslag, sumtykte jag.

Het tog så lång tid att. komma tillbaka till
lägret, alt1 vi icke kunde tänka på att gifva oss i väg
till hålan igen samma dag. Men nästa morgon voro
vi tidigt uppe ocli befunno oss snart, vid den
underjordiska bäcken. Vattnet var bitande kallt, men icke
djupt, oeh vi hade försett oss med solida käppar och
hade våra revolvrar samt en del matvaror fastbnndua
på ryggen. Det var ett. svårt, arbete att vada
genom det kalla vattnet: våra hufvuden stötte nästan
emot, öfre delen at hvalfvet och våra ljus kastade ett
svagt, oroligt sken öfver vattenytan. Lyckligtvis var
bottnen utmärkt — fast, fin sand - och efter att,
vi hade vadat i omkring "20 minuter, nädde vi
plötsligt till en annan håla; meu dennas storlek kunde
vi icke genast bestämma, då vår uppmärksamhet blef
riktad på andra saker.

Luften var fyld at eu stickande rök, som lyste
från ett dussin bål, och hålan var befolkad af en flock
al de Inläste varelser, jag någonsin sett. De
betraktade oss ett. ögonblick ooh började därpå springa
förvirrade omkring, i det de skreko och pladdrade, så att
vi voro nära att mista hörseln. Då vi hade hämtat
oss något, stego vi upp ur vattnet och försökte
närma oss några af doBsa varelser; men de gömde sig
i de bortersta vrårna, och vt kunde icke få tag
i någon af dem. Så vidt vi knnde se i det svuga
ljuset, var det mänskliga väsen, men vildar af den
lägsta typ, stående ännu lägre än de vanliga
uustraloog-rerna. De hade långa armar, ulligt hår, små
plirande iigon och voro mycket små till växten. De
utstötte lialft pipande, halft pladdra||de ljud och voro
fullständigt utan några kläder eller prydnader.

Jag närmade mig ett af deras bål och fann, att
det bestod af torf; några små ben lågo rundt, omkring
tillika meil ett psr groft tillyxade kärl. Medan jag
betraktade dessa föremål, hörde jag ett. skrik, och då
jag vände mig om, fann jag, att .Tackson med ett
plötsligt språng hade lyckats långa en af dessa
varelser, som nn stred emot och utstötte fruktansvärda
tjut. Jng kom honom till hjälp, och vi knnde hålla
fast Ungen, medan vi undersökte honom vid skenet
af vira ljus.

Plötsligt ropade Jackson: „So, se! Han har
svans!"

Jag hade så när sliipt vilden ut idel
öfverraskning. Det rådde intet tvifvel därom — denna
egendomliga varelse hade en upuktig svans af omkring
tre tnms längd.

„Låt oss fånga en till", sade jag till Jackson,
då jag hade hämtat mig efter den första
öfverraskningen. Vi stucko våra ljus 1 sanden och sågo
oss om.

„Dot är eu där borta i hörnet", sade Jackson,
ech så snart jag Hck ögonen på den han menade,
släpte vi vår fånge och störtade lös pä deu andre.
Vi lyckades, och då vi drogo fram vår fånge till
elden, fnnno vi, att det, i motsats mol den förre, var

en kvinnlig varelse, lika törskrämd som den andre.
Vår nyllkenhet var snart tillfredsställt — svansen var
hela st»mmen8 kännetecken, och vi läto också denna
fånge gå.

Det första, sotn föll mig in, var att. tvätta mina
händer i bäoken efter en beröring, som varit mig så
motbjudande. Detsamma var fallet med Jackson. Jag
grubblade öfver, hvad jag skulle göra. Jag hade stor
lust att taga eu uf dessa besynnerliga varelser med
mig och jag tänkte med stolthet på den ryktbarhet,,
jag knnde vinn» genom min npptäkt.. Men så sade
jag till mig själf, att. jag ju alltid kunde träffa på
dem sedermera, och att der sknlle vara bättre att
komma tillbaka med ett stftrre IBlje efter att Ila bragt
rubinerna i säkerhet, och skaffat mig egendomsrätt, till
landsträckan.

TDet är ingen väg, som tör ni härifrån", sade
jug till Jackson.

„Tror ni det?"

„Nej", sade jag, „ty annars skulle de här
varelserna ha flytt. De måste naturligtvis kännn till
hvarje smygvrå här."

„Hm, ja", svarade lian likasom öfverbevisad.
„Skola vi vända om?"

Jag höll pä att svara ja, oeh hade jag det gjort,
skulle det varit bra. Men olyckligtvis dref
nyfikenheten mig till att säga: rNoj, lit oss se oss litet
omkring först."

Vi tände ett nytt ljus hvar och började vandra
rnndt i hilan, som var af betydlig storlek. De
vanskapliga bebyggarne af densamma flydde skrikande
Tör oss. Di vi hade kommit halfvägs rnndt, närmade
vi oss bäcken pi motsatta sidan af den, vi hade
kommit. Vi kunde höra ett, brusande ljud. som af en
fors. Detta ljud blef starkare och starkare, och nn
lade jag märke till, att, albi bilans invinare voro
försvunna.

De måste ha begagnat, sig af den utgång,
hvarigenom vi voro komna och som un var obevukad.
Plötsligt ropade Jackson, som gick förut, att det. var
en stor öppning. I det. samma vände han sig lör att
gå in i den. Jag ropade till honom, att han skulle
vara försiktig, men min stämma iifverröstades at’ ett,
skrik i samma ögonblick som ban halkade, föll ned
ocli försvann. Så plötsligt kom detta, och så
ohyggliga voro omgifningarnu att jag sjönk nnd alldeles
tillintetgjord. Jag förstod endast en sak — att jag nu
var ensam i denna förskräckliga, at sällsamma,
onaturliga varelser bebodda håla,

Efter en stund började jag återvinna fattningen
oeh se mig om. Jag höll mitt ljus högt och kröp
pi magen fram till det ställe, där min kamrat
försvunnit. Min hand rörde vid eu hal, starkl sluttande
bärgvilgg. Klipporna stupade riltt ned oeh voro
slemmiga, som om de tidtals stodo under vatten. Ett steg
ut på denna sluttning, och en människas öde var
afgjordt — hufvudstupa ned i don okända afgrunden
måste ban störta. Och på så sätt hade det gått tue.d
deu olycklige Jackson. Som jag lig där vid kanten
af detta djnp och lyssnade efter det svagaste ljud där
nerifrån, slog det mig, att dånet af det brusande
vattnet hade blifvit starkare ocb likasom hade
kommit närmare.

Det var intet, tvifvel därom - vattnet, steg.
Med eu känsla al döilsriUlsla kom jag att tänka på.
utt om strömmen steg, skulle den hindra mig att
vända tillbaka, alldenstund jag icke kunde vada
genom ilen underjordiska gången, di den blef
fullständigt fyld af vatten. Jag reste mig skyndsamt upp och
sprang tillbaka till den öfre ändan al hålan. Eu
enda blick Bfvertygade uiig om, alf jag var tånge —
vattnet nådde bvnlfvets tak och strömmen var mycket
bredare än då vi kommo. De liismcdel ocli Ijns, som
vi tanklöst nog lagt ifrån oss på marken, voro
bortspolade af det. stigande vattnet. Jag var ensam, och
det’ var icke mer än omkring ett och ett. halft ljus
mellan mig och mörkret »ch döden.

Jag var beredd på att dii, men jag gjorde det
icke. 1 sextio timmar satt jug inspärrad i denna liålu,
lilnäraude mig endast med ile två ljusen, som
hungern dref mig att uppäta. Hvad jag led under dessa
sextio timmars mörker och svält, kan ingen människa
löreställa sig, jag tykte mig dessutom ötverolr. höra
dessa apliknande varelser tassa rundt omkring mig.
Mer äu eu gång fruktade jag att förlura förståndet.

Men så sjönk slutligen vattnet; jag kunde åter
vudu uppför strömmen. Genom den sluttande gången
steg jag upp till den yttre hålau uch trädde ut i
dagsljuset — det välsignade härliga ljuset, som jag
hälsade med ett glädjeskri.

Då jug åter uppsökte lägret, lauu jag del i siu

ordning sAsom vi lämnat det med undnntng af att
hästarna voro borta. Intet spår har jag kunnat se
af dem. De ha tydligen begifvit sig på hemvägen.
Jag tager nu endast det nbdvändigaste med mig oeh
följer efter dem. Om jag icke kan lå tog pi dem, skall
jag, om möjligt, söka komma Iram till fots.
Alstin-den mellan vattensamlingarna på vägen hit, voro icke
si stora.

Här slutar dagboken. Följande efterskrift har
tillagts al npphittaren:

Dett stackars mannen igenkändes som en
tjänsteman vid Överland-telegraflinjen. Hade länge varit
i tjänst och var mycket afhållen. Att han hade
träffat, på Jackson, medan han var ute för att reparera
linjen, är också konstateradt. Don afdöde hade nu
ett halft, års permission, och man antog, att han rost
till Adelaide. Traditionen om rjinkarra" är allmän
hos de inlödda i dessa traktor. .Tag har ofta hört
den. Inga rubiner eller annat af värde funnos bos
liket.

^inesistø /olJ^sången.

För kuriositetens skull och såsom ett apropos
tör dagen meddela vi här musiken till kinesiska
kej-aarhymnen, „Hoa Tsehau-Ko". För västerländska öron
klingar itennn musik ganska främmande ooh
egendomlig. Texten, som vi tyvärr icke tvekat» förskaffa
oss, liir utgöras af en snart sagdt oändlig massa
strofer, där kejsaren höjee till skyarna i de mest
öfversvallande och bombastiska fraser.

Japanska Joll^sàngen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free