- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
359

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Na.) 45

TIDEN.

SÄflum ett motstycke till kinesiska lulksången
meddela vi äfven den japanska efter en engelsk
tidning, som yttrar därom:

„Vi ha alla hört. om de patriotiska folksångerna,
som japaneserna komponerat för att, ägga modet och
stridslystnaden hos sina krigare, men att de sktille ha
civiliserat sig i så pass hög grad, att de ha en i äkta
västerländsk stil hållen folksång, hade väl knapt
någon trott. Den har dock komponerats af en infödd
japansk mnsiker."

Hemmets nöjen.

Efter Talmage.

Det lins oj så få sätt. .it,t göra våra hem mera
tilldragande ooh angenäma än de i regel äro.
föräldrar kunna ej vänta. at.t. deras barn skola afhftlla sig frän
de förlustelser, som atom hus stå dom till buds, med
mindre de låta hemmet blifva något behagligare och
gladare Jln hvad hälst annat., ungdomen kan hafva att
tillgå på andra håll »Sitten därför ioke i ert hem. kära
föräldrar, trumpna och ointresserade, mod en halft
fördömande "blick på edra barns ystra munterhet! 1 voren
själfva en gång unga. låten edra barn vara unga!
Därför att edra ögon börja blifva skumma ooh edra
iot-leder styfva, kvätven ej ungdomsglädjen hos dem. ur
hvilkas ögon akalken lyser, och hvilka dansa, emedan
deras fötter spritta af lif. Det fins, Gudi lof. en mängd
lekar och spel. som kunna, utan att. i minsta mån
m-värka menligt på ungdomens moralitet, idkas i våra
hem. Glädjen upp hemmen med sådana oskyldiga
förströelser! Sitten ej och kinken öfvèr edra krämpor och
förvånen eder öfver, att barnen kanna glamma som de
göra! Tacken hällre Gud, att deras sinnen ännu äro så
lätta, deras skratt så friskt, deras kinder så rosiga och

deras förhoppningar så ljusa. Tids nog kominer solen

att skymmas äfven för ao kära barnen, tids nog få de.
göra bekantskap med sorg och bekymmer och ångest.
När stormen en gång drager samman molnen på himlen,
då mån l röfva seglen, mon till dess–!

Infören s.Meaes i edra hem lökar och spel; ej
endast sådana, som äro vår tids uppfinningar, utan äfvon
sådana, vi fått i arf efter föregående släkten. Sökon
upplifva allehanda sällskapslekar, hvilka ttirr i våriden
roade ung och gammal, såsom exempelvis boatsrimder.
tablåer, lefvande charader och äfven dans- och
sånglekar. De skulle belt. säkert kunna roa ännu i dag.

På sätt som nu blifvit antydt, skulle etter hand
bildas förtroliga sällskapskretsar, där man .både roligt.",
i det annan ungdom droges till de hem, hvilka förstodo
bjuda på vHrkligt, nöje. fyllanda dem ined skratt och
skämt och munterhet Lifsledan, »blasertheten^ eller
hvad man nu vill kalla det fula snöket. skulle ej få
något rum ined i den ring. där gläajen fattat, spiran.

Af förkonstlade wi fotilwb: nöjen ha vi öfvertog.
Ofvan stående rader vilja i någon ringa mån roagerä
mot dem.

" PAKTOLOS KÄLLA.

Öfvers, föl- ,, Tiden".

Den svarta diainantpriiisen, det är det binamn man vid badorten gifvit
honom dels fijr hans mörka blixtrande ögon, dels och kanske hufvudsakligast
som en anspelning på källan till hans rikedom: stenkolsgrufvorna. „Ni följer
oss väl till lawn-tennis-platsen? Jag skall där afliämta mina döttrar."

„0m ni tillåter" — Döttrarna — naturligtvis tänker ban med hemlig
bitterhet. — Den gyllene förbannelsen!

Det lilla tåget hur satt sig i rörolse. Främst går fru Jansen mod Hella
och „Bnbi", därefter kommer prästen med Bruno i rullstolen och sist det
tämligen tnugrodda paret Baumüller och generalskan.

Pastor Helin förfrågar sig om Brnnos resor, hans hälsa och tidsfördrif,
alt saker, som föga intressera baronen att tala om, hvilka äro honom likgiltiga,
obehagliga, till och ined motbjudande att beröra.

„Och linr har let gått er sedan ni lämnade oss tör att..slutligen gifta er
ined er ungdomskärlek?" frågar ban för att gifva konversationen en annan
riktning.

„Til] det yttre ej synnerligen bra. Jag hade ansökt om en plats i en
liten fiskarby vid Nordsjön och erhållit den, men min hustru kunde inte uthärda
det fuktiga klimatet och så måste jag söka min lycka i en sydligare trakt af
Tyskland. Emellertid hade de kyrkliga förhållandena blifvit alt svårare. Man
kände mig som elev till den illa tolererade Ritschl —i man fann min
profpre-dikan alt tör fri, fann däri en alt för allmänmänsklig utläggning af dogmerna
- kort och godt, jag flyttade från ställe till ställe utan att finna någon
varaktig stad. Det är mig än i dag smärt,samt att tänka tillbaka på alla de
försakelser min stackars hustru måste utstå och all den sparsamhet, hon var
tvungen iakttaga. Och ändå voro vi lyckliga genom vår ömsesidiga kärlek och det
stolta medvetandet att hafva lidit Tör det vi ansågo vara sanningen."

Brnno blickar upp i prästens inspirerade ansikte, med hvilket den patos,
som stuudom ljuder i hans stämma, så väl öfverensstämmer.

Och så berättar prästen om sin älskade hustrus död och därpå med ett
satiriskt och föraktligt leende om den tillfällighet, genom hvilken ban blifvit
kallad att värkställa ett nöddop vid badiska hofvet och hvilken gjort honom
allmänt omtykt inom hofkretaen. „Och nu är jag formligen på modet",
tillägger ban hinlullt. Med innerlig känsla och ett uttryck af lycka i sitt ansikte
talar han sedan om sia lilla son och de förhoppningar ban läster vid hans
framtid.

rMening, värde och mål!" tänker Bruno ånyo. Han känner sig djupt,
nedstämd och en bitter afund sammankrymper hans hjärta.

Hvad lian ser och hör behagar honom inte längre. Han förargar sig
öfver prästens fylliga, klangfulla organ, hvilken förefaller honom teatralisk, och
han blir tiervös al att se dessa två fruntimmer vandra framför honom. Hvad
de passa illa tillsamman!

När han liksom i dag har hufvudvärk är haas öga ytterst, känsligt tör
lärgdisburiuonier. och dessa två grå nyanser framför honom förefalla honom
alldeles olidligt afskyvärda. Och gången sodan! Fru Jansena koketta trippande
steg ooh deu uuga främlingen» lugna och säkra sätt att gå. Det förefaller
honom som vore han skyldig att rycka de båda I rån hvarandra, som kunde han

inte uthärda, att denna lilla hänsynslösa person finge sällskapa med den unga
flickan.

Kunna de båda höra hvad prästen talar om?

Tänker ban gifta sig med denna fröken von Vinkel-Waldau?

Bubi har nu sliipt sin ledsagerskas hand och samlar nu allehanda ting
i sin botaniska portör. „Så titta då, hvad jag har här åt dig tant"! jublar
ban, och skyndar fram till henne med ett fågelbo, hvilket ban funnit i gräset.
Med baruslig förtjusning betraktar Hella de små prickiga äggen och det,
konstfärdigt arbetade boet. „Nej, så förtjusande!" ntropar hon gång på gång.

,Dem ska vi kläcka ut där hemma!" säger den lille med strålande ögon.

Ett uppsluppet, friskt klingande skratt ljuder från Hellas läppar Utan
att avara drar hon gossen till sig och kysser honom.

Att alltid ha henne om sig, tänker Bruno. Han betraktar deu tarfliga
grå kläduingen oeh den heminonterade hatten. Att kunna så öfverhopa henne
med gåfvor|

Hur naturligt, bur ogeneradt hon rör sig i sin tarfliga.dräkt! Hap tör-,
djupar aig i begrundande hvad slags tyg, hvad snitt och hvilken färg aom bäst
akuUe kläda henne. Hans utsökta smak i fruntinunersfoiletter har nästan
blifvit till ordspråk bland hans bekanta och na uppbjuder ban hela sin fantasi att
för den unga flicka, hvilken belt omedveten om lians funderingar vandrar fram.
lör honom, uttänka de dyrbaraste, smakfullaste toiletter. Han liar just bestämt
sig för en mattgrön klädning hopfästad med en juvelbrosoh, då de anlända till
lawn-tenuis-platsen.

Pä en lin, saftig gräsmatta springa ljnskläilda människor fram och
tillbaka likt stora fladdrande fjärilar. De kringstående höga popplarna kasta sneda
smala skuggor, liksom pekande på den muntra bilden, luften är uppfyld af ett
lifligt surr, från hvilket skiljer sig hällarnas döfva ljud och spelarnes ständiga
rop: „[ playl ’Ihirly, fourthy oiU! Genom på marken utspända klädstreck och
det uppstälda gränsnätet i midten är torrängen afdelad i de sex erforderliga
kvadraterna, Vid lawn-teunis-platseus ändar Annas bänkar för åskådare.

öeneralskans ankomst i så intressant sällskap gör något uppseende.
Under sina uppspända parasoll betrakta mödrarna Brnno med synnerlig
uppmärksamhet. Några herrar stiga upp för att lämna plats åt damerna. Men
knappast hade Hella satt sig förr äu tant Stefani hviskar henne något i örat.
Lydigt stiger hon upp och går fram till spelplatsen, där Alma och Leontine till
moderns förargelse spela med en äldre skallig herre, en major D., hvilken i sitt
auletes svett hängitver sig åt denna hälsosamma sport.

Leontine, dou klokaste af de bägge tvillingarna begriper genast moderns
mening. Hou klagar öfver trötthet och låter Hella intaga sin plats. Majoren
strålar öfver hela ansiktet. Hellas närvara medför alltid denna värkan. Den
som ser lienue ocl) talar med henne småler ovillkorligen emot honne.

Från angränsande plats kommer Ini en elegant ung man, klädd i
råsilkes-skjorta och virkadt skärp, oeh ber att få deltaga i spelet. Situationen är nu
belt och hållet förändrad. I stället för det tråkiga pedantiska sättet att spela
härskar nu ett lifligt intresse, ett rent ölverdäd. Pojkarna, som plocka upp
hällarna, jubla formligen då den unga flioka, som är deras förklarade gnustling,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free