- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
364

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

364

bestyrs äro bordet ooh skummade af soppan i
soppskålen. — „Seså, nu är det färdigt., fram roed
miintiama nn!" Och soppan ångade i de falla
tallrikarna.

*



• *

Efter slutad aftonmåltid hvilar sig Jacques
af dagens arbete, sträcker ut sig i den ro falla
känslan af att. vara hemma. Francine klifver upp
i hans knä, kramat] af hans stora armar, i hvilka
hon kryper ihop med en liten behagfull rysning
af välbefinnande, medan hennes bår som en
smekning snnddar vid arbetarens grofva kinder. När
I .all ri kärn a äro diskade och bordet afdukadt,
kommer också mddren Och sätter sig vid lampan, i
denna familjeJifvets lngna lycka, som endast
gökklockan påminner om tidens flykt . . .

— „N4, Jacques, du rör ej vid din
trösk-raaskin i kväll?" —

— „Ja, det är sant, jag glömde alldeles . . .
det käns så skönt här inne . . ."

Han går efter sitt arbete. Det är utkastet
till en tröskmaskin, bygd efter ett system, som
ban uppfunnit, och hvarmed han tror sig komma
att göra lycka. Han arbetar därpå med kärlek.
Han egnar däråt nästan alla sina lediga stunder
och han miste också skynda sig, ty ban ämnar
skicka denna modell till konsttlitsutställningen,
som snart skall öppnas i museet.

Han drömmer oafbrutet om denna
utställning: han ser för sin inre syn denna ritning,
som visar byggnaden af hans maskin, betraktad
och granskad af dessa tjocka herrar, dessa lärde,
som diskutera öfver den och gillande nicka med
glasögonen på. nässpetsen . . Hans namn utsatt
på. ritningen, hans enkla arbetarenamn, framför
hvilket mängden stannar . . . ooh sä . . hvem
vet? . . kanske en medalj . . .

O, denna medalj!

Och han kastar sig nästan feberaktigt öfver
sitt arbete, med darrande händer och blicken
vidgad framför ärans stora och fjärran horisont . .

. . . Francine har somnat på en stol.
Modern stiger upp, slingrar sin arm kring mannens
hals med den lyckliga hustruns säkra hållning,
och böjande sig öfver houom pekar hon pi
deras sofvande bain:

— „Titta på henne!"

Hon slumrar som en liten ängel, med
halföppen mun, småleende ibland it nigon dröm
med ett pä samma gång älskligt, och skälmskt
uttryck.

Båda föräldrarna stanna i stum hänryckning
framför denna barnaslnmmer. Och då göken
tittar fram ur klockan, dröjer han pä hvart „kuüku"
liksom för att förlänga timmarna — oeh då
lian ropat det sista, stannar ban ännu ett
ögonblick i öppningen, innan han hoppar tillbaka iu
i sin eklida, för att betrakta denna glädje,
hvilken som ban gömmer sig för utomståendes
blik-kar . . ty lyckan är en ömtålig gäst, som är
rädd för drag . . .

*



* #

Det är där nppe pi heden, som Jacques
stuga är belägen, med sin fyrkantiga framsida
vältande it kusten, med sin låga, torra stenmur
omkring en liten olivplantering, under on
obeveklig sols glödande hvita sken, i hvilket
fikonträdens tunna skuggor sträcka ut sig.

Alla söndagar öppnas fönstren för
lavendel-doften . . .

Det är en riktig fest for Francine, en sådan
bländande solskensdag, då gräshopporna sjunga.
Hon sätter sig di pä kanton at stenmuren, med
ögonen falla af horisontens bli himmel oeh hvita
töcken, där träden, mänskorna, luften själf tycks
|witaglig i den tryckande tunga värmen ....

Långt, borta, i fjärran, stiga kojorna i brutna
linjer ued mot kusten, mellan sömntyngda,
disiga tallar och olivträd .... Otydligt
förnimmas rösterna af lekande barn frän den smala
vägen där borta, som klättrar upp öfver kiselstenar
mellan murar, öfver hvilka mandelträileu sträcka
sina grenar . . . Frän de öppna fönstren komma
sköna dofter ur kokande kastruller, blanda sig
där ute med lukten af timjan ocb stiga i den
orörliga luften som små hvita rökpelare . . . Och
dar borta, mellan tvi kullar, öppnar sig en trång

utsikt öfver sammangyttrade tak. ett klocktorn,
en bit af staden i hftlgdagsstillhet ....

Jacques är i lölsalen bakom boningshuset,
böjd öfver bordet i oafbruten värksamhet. Det
är om tro dagar expositionen öppnas. Hans
ritning ligger framför honom nästan fallfärdig . .

Han liar redan satt. ut sitt namn i
vackra, randa bokstäfver, präntade med något,
darrande penna: Tröskmaskin, uppfunnen af
Jacques Chazot..

— „Det. är då enfaldigt at,t, mau skall vara
så. upprörd . . . ."

Mon si tycks det. honom också underligt,
at,t det, är ban, Jacques Chazot. som skyltar pi
detta papper.

Och han tillägger ännu här och där ett
streck, rundar af ett, liürn, läser ännu en gång
genom det skrifna . . .

— -jMarie, Marie!"

Hans hustru skyndar genast, fram till honom.

— „Se nu är den fin!" — och hans ögon
strila af förnöjelse.

När Jacques sedan gir ut för att andas djupt
och fritt efter den sista, starka sinnesrörelsen, ser
ban bort mot. staden med segerviss min och
tänker för sig själf, att man om tre dagar skall tala
om honom där borta . . Ooh i ett hörn af hvarje
hans tanke tecknar sig framsidan af en medalj,
liksom adelsvapnet i hörnet af ett kuvert» O
denna medalj! Han ser den redan, infattad i sin
ram, med ett diplom, som bär devisen: Förstånd
— Arbete. — Hvar skall han hänga den?
Månntro i köket? Eller i hans eget rum? Nej han skall
hänga den öfver Francines säng, ty det är ju it
henne, åt det afgudade barnet, som ban kall

hämta sin ära ocli sin stora lycka . . .

* *

— „Jacques, kom då ooh ät, middag en gång!
Har du sett t,ill deu lilla?" -

Hustrun står i dörren med uppvikta iirmar,
torkande sina tingrar pi det grofva blå förklädet.

— „Ja, jag kommer strax1’ . .

Men innan han sätter sig till bords, vill ban
ännu en gång se pi sin kära ritning. Se i
synnerhet, sitt namn, högst uppe på det lina
velin-pappret. Han skjuter upp dörren till löfsalen.

— „Francine!" —

Francine är där inne med armbigarna stödda
mot bordet, sysselsatt med att betrakta ritningen.

Vid ljudet af fadrens röst spritter hon till,
och drar häftigt, sin arm tillbaka. O ve! [-B]äck-Haskan-] {+B]äck-
Haskan+} ligger omkullstjälpt och det röda bläcket
rinner öfver ritningen, öfver lians vackra, fina
ritning . . .

När Jacques störtade fram ocb betraktade
sin ritning ooh endast såg detta blodlöda papper,
som varit hans värk, där si mycket arbete ooh
ai många drömmar störtade samman, och där —
hvilken bitter ironi! endast namnet Jacques
Ohazot var oberördt, kände han ett förfärligt
uppror koka inom sig, ooh från förstAudet af sorg,
med ögonen vildt uppspärrade, lyfte ban sin haml,
sin tunga mekanikernäfve, öfver barnets
ljuslok-kiga hufvud ....

Ooh utan ett enda ord, liksom träffad af
blixten, sjönk ban ner pi stolen och började
snyfta, tungt, våldsamt . . .

Han sig altjämt detta röda bläck flyta
liksom blodet ur hans dödade uppfinning. Det
tyk-tes honom, att hela hans lif led skeppsbrott,
bort-fördt vind för vig, dränkt i en flod af bläck,
som steg ooh steg, omotståndligt, öfverskylunde
bela synkretsen . . .

Och en gråt, som ett förvilladt barns,
skakade hans breda arbetarbröst . . .

É

* •

Ooh medan ban satt där, som bruten af sin
lör stora smärta, hördes steg närma sig. Han
sig upp- Francine stod framför honom.

Hon bar i handen sin docka, som hon gått,
efter, den enda sak af välde, hou egde att
förljufva sitt lilla fattiga lif med . . .

Blygt,, med nedslagna ögonlock, räcker hon
tram den ät honom:

— „ Pappa, här är min docka —".

Ooh sakta, med darrande röst, tillägger bon:

— „Söndra den, om du vill . ."

Sko 1 poj ks-pessi m i sm.

Af

Namiruwitsch-Danhchenhri.

Det var sent pi aftonen, då han vände
tillbaka hem. Hela dagen hade ban vandrat genom
gatorna, utan mål, utan plan. Ett glas te pi
restauranten nedstörtades girigt och utan
välbehag. Af föda liaile han icke intagit en bitsedan
föregående afton. Det bultade häftigt i hans
tinningar, hans klara tankegäng ville gramlas,
och ett frånvarande uttryck lig i ögonen. Det
föreföll honom, som om en nil skulle stuckits
ge-iinm hjärnan. Mest fruktade dock den arme
gossen att möta bekanta personer, ty alla kände väl
redan för länge sedan till hans skam.
Varseblef han i fjärran ett honom bekant ansikte, vips
var ban pi audra sidan af gatan, där ban med
blicken mot marken lät sig viljelös drifvas vidare
af den känsla af blygsel och nedtrykthet,
hvilken behärskade honom. Medlidsamma ocli
beklagande yttranden ville han undslippa, och de
traser, hvilka väntade honom hemma, kände han
för väl till: de rörde sig om, hvilka glupska
summor barns uppfostran kostaide nu för tiden och
hvilka uppoffringar de arma förählrarne fingo
vidkännas för att göra någonting af en träskalle,
som själf inte tänker på någonting. Huru ofta
hade icke fadern, di ban var vid dåligt lynne,
yttrat dylika saker. Framför hvarje
nrmakare-butik blef gosseti stående ooh blickade otåligt pi
visarne, hvilka aldrig tyktes komma nigon hvart.
Efter hemmet kände ban ingen längtan. Han
viste, att alla voro samlade och att stämningen
där borde vara odräglig.

Boklådornas skyltfönster kommo honom att,
hiijda sina steg. Uppmärksamt, genomläste ban
titelbladen pi do utlagda böckerna, utan att dock
veta hvad han läst. Mekaniskt gick ban därpi
några steg vidare för att under flere minuter
stirra pi nigon i staniol inpackad kort’ eller pi
aigra porslinsfigurer, som tronade i fönstret till
en tebutik.

— Petrow, hvad är det för vackert du
tittar på? — hördes plötsligt en röst bakom honom.

— Jag ämnar köpa en bok ooh söker
nigon blaud dem, som ligga utstälda.

Det var en skolkamrat frin eu högre klass,
ined hvilken han ofta sammanträffat i sällskap.

— Dn vill köpa en bok! Men du står jn
framför ott bageri.

— Ja, sannerligen. Jag var försänkt i
tankar. Jag drömde visst.

De fortsatte därpi tillsamman sin väg.

Säg, är det värkligen sant, att. läraren i
latin, det dumma nötet, kuggat dig i examen.

Bah! Hvad gör det mig?

Petrow tog pä sig en duktig min ooh
bemödade sig till och med att le.

— Må hin ta hela den där latinska åsnan!

— Du får då väl inte längre gä kvar på
gymnasium.

- Det är det samma. Jag har länge tänkt
att. själf gi ur skolan — kom det, i uigot brutna
ordalag fram.

— Du slutar skolan?

.la, jag vill bli husar — ropade Petrow,
under del, han med möda kunde återhålla tårarne.

Hvad säger du? Om hvilka husarer
talar du? frigaile hans kamrat förvillad.

t lardoshnsarerue. Jag tänker blifva
frivillig. Eu onkel till mig är general vid
gaides-liusareme. Du känner väl den vackra, röda
uniformen, besatt med guldträusar.

Han förstod inte, huru ban kunde narras
alt detta. De skildes nu it. Den stackars Pe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free