Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 46
TIDEN.
trow hade blifvit alt eftertänksammare, och
hufvudet hängde alt djupare ned. Sä irrade han
vidare genom gator och gränder. »Jag vet",
utropade han slutligen, Pdet återstår mig bara en
sak, endast, en utväg. Hvad tjänar det till att
förklara saken för min fader! lian skulle rifva
sig i hufvudet som förra gängen, taga mig i
kragen och skaka om mig samt. äfven hota mig med
förödmjukande straff . . . Men mor får
naturligtvis ett nervanfall . . . Nej, om jag är mina
föräldrar till en sådan hörda, måste jag befria
dem från min person. Ingen kan använda mig.
Jag duger till intet. Mina föräldrar gifva ut.
penningar tör mig, för att sedan göra mig
förebråelser därför." ,.Ett helt lif har man offrat, för dig,
ooh detta är resultatet: ett dumhufvud, en
lätting, som ieke vill uträtta någonting i världen".
„Och alla de långa nätter, som jag tillbragt öfver
mina böoker, äro glömda ooh till ocli med
läkar-nes förmaningar efter min sista, svåra sjukdom."
„Om hau arbetar för mycket, blir han idiot och
lungsiktig." „Sådant där gifva mina föräldrar
icke akt på. De bry aig bara om att jag snart
skall sluta gymnasium. Oh, min Gud, hvad det
skall blifva för ett väsen, då de erfara . . . Nej,
det är bättre, att de få veta det, då jag icke mer
är till. Min Gud, hvad jag är olycklig!"
„Hvad har jag nu gjort för att den latinske
läraren skulle förfölja mig hela året. Med
hvilken glädje kuggade han mig inte! Och när han
skref betyget, trykte han så hårdt på stålpennan,
att den samma så när hade brustit. Mina
ursäkter och försäkringar, att jag varit sjuk och att
läkarne egentligen alldeles förbjudit mig att läsa,
skänkte lian naturligtvis ingen tilltro." „Sådaut
där känner man till", sade hau: „Läkare
förbjuda alltid latryggar att arbeta. Gör ni ett af
de två: Antingen läs eller vårda er hälsa.
Regeringen underhåller läroanstalter för de friska
ooh icke för de sjuka. För dem finnes det lasa-
rett. Det är hög tid att befria vårt gymnasium
från dylika individer. Ogräset måste uppryckas".
- Jag håller er icke längre kvar, utan
hoppas att icke mer träffa er här — voro den
stränge lärarens sista, grymma ord. Pefcrow hade
därpå bestört och utan alt svara på sina
kamraters frågor packat ihop sina böcker och med sänkt
hufvud gått igenom den smala utgångsdörren,
där han stötte emot själfve den fete direktören
samt, i stället, för en ursäkt framstammade ett:
„Som direktören befaller."
Emellertid hade det blifvit afton. Den stora
bokrenseln började slutligen at,I, trötta honom,
och en allmän utmattning bemäktigade sig
honom. Då han slntligen vaknade nr sina tankar,
befann han sig vid andra ändan af Moskwa. Han
vände om. De sista strålarne af den nedgående
solen belyste Kremls torn och bildade glänsande
strålkransar kring de små klocktornen.
Flodens spogel var slät och lugn. På him-
len glänste de första stjärnorna. Nn kunde hau
återvända hem. Haus fader hade nu redan gått
till något, spelparti, och modern hade begifvit sig
på någon soirée.
Er herr fader var mycket bekymrad
öfver utgången af eder examen - sade
tjänst-Hickan, då hon öppnade dörren för den unge hørrn.
— An sedan då?
— Än sedan? Då ni dröjde läuge borta,
gick nådig herrn själf till gymnasium tör att
höra sig för. Han kom ond tillbaka och grälade
länge med nådig frun. Det blef ett förfärligt
oväsen. Nådig frun föll i vanmakt och måste
gnidas med spiritus. Då nådig herrn slutligen
gick bort, befaldu hau mig att, säga or, att ni
aldrig mer finge komma för haus ögon. Ni får
gå hvart ni behagar. Hvad tänker ui tiu göra,
herr Alexander?
— Ingenting särskildt. I morgon skall ni
fä veta det.
— Er far hotade äfven att sätta er i lara
hos en skomakare. Meu skall jag inte gifva er
middag?
— Nej, nej. — Han gick till
vattenkaraffi-nen ooh drack bogärligt et.f. glas, som vederkvikte
honom föga. Hans eftertanke sade honom, alf.
lians lif hädanefter skulle blifva en lång rad af
förödmjukelser för honom och en evig anledning
till obehagliga scener med hans föräldrar.
Ett återseende med dem trodde han sig icke
kuuna öfverlefva. Han tänkte på, huru ofta hans
fader, då han förlorat på spel, kommit, tidigt
hem nch därpå genom sina vredesutbrott försatt
alla i den högsta grad af uervositet. Tänk om
hau förlorat i dag! Då är han i stånd att göra
alt . . . Hvem vet, huru långt hans raseri kan
stegras. Hos någon kamrat kunde han icke
häller dölja sig, icke ens för eu kort tid. De voro
ju alla lika litet själfständiga som ban.
Dessutom var hau icke särskildt förtrogen mod någon,
då hau aldrig fått inbjuda någon till sig. Trots
sin ungdom måste han dock redan hafva kommit
under fund med, att förhållandet inom hans hem
icke vore det bästa. Till de tröga kunde man
omöjligt räkna honom. Hau brukade stiga
tidigt upp och skulle bjudit till af alla krafter att
taga den fördömda examen.
Med hvilken glädje skulle han inte sedan
blifvit själfständig och med hänryckning hängifva
sig åt högre studior . . . Han genomgick i
tankarne den olyckliga examen. På alla frågor,
som stäldes till honom, viste han det. rätta
svaret. ,1a, ban tog fram sina böcker för att
öfvertyga sig därom. Alt stämde. Icke ett fel fans.
Nu var det honom tydligt, att endast lärarens
utmanande, kärlekslösa blick förstrött och
förvirrat honom. Hade man lämnat honom tid att
besinna sig, behöfde hau nu icke tänka pä döden.
Han kunde icke slita sig lös från den tanken, att
alla hatade houom, hatade honom bittert, fader,
Petersburg under Alexander III’8 sjukdom.
Offentliga förböner utanför Troitsko-Sergejeflskn klostrets kapell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
