Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
tiden
N:0 33
moder, ja, till ooh med tjänstllickan. En
efter-exaraeu hade man redaii vägrat honom.
Hvarför dröjde han da?
Huru bra var det dook, att han en dag
köpt sig en revolver? Han tog fram föremålet
jämte patroner ur sin byri. Stile t. kändes si
kallt, och mynningen sig si hotande ut. Den
hade väl blifvit litet rostig, men hvad gjorde det.
Dan kunde nog göra sin tjänst ändi, I morgon
kunde man fritt kasta bort den. Alexander satte
sig vid bordet ooh sktef: „Käre fader! Fördöra
mig icke! Du sade ja själf ofta till mig, att du
icke viste hvad det var med mig. Jag var icke
nyttig för någon. Förlät mig! Jag har skjutit
mig. Hvarför skulle jag ocksi lefva? Var
lycklig!" Därpå följde ett andra bref till modern:
„FörIit mig, min dyra moder, men jag kunde
icke handla annorlunda. Jag sig, att jag var
eder till en börda. Medvetandet att jag var
oskyldig till den diliga utgången af examen kan icke
förskaffa er någon tröst eller lindring. Och om
jag tänker efter, är lifvet ju också en gagnlös
sak." I rattan tid kom han pi en strof af
Ler-montow, och han fortsatte att skrifva: „När
man uppmärksamt ser sig omkring, liuner man,
att lifvet blott är ett dumt och innehållslöst
skämt." Därigenom erhöll brefvet mera innehåll,
oeh Alexander viste väl, att det skulle blifva I äst,
af alla och af kamraterne. rJa. moder, dumt
och innehållslöst. Det är fullkomligt sant. Var
lycklig!" Men brefvet, till läraren var det. allra
uppriktigaste: „Ärade herre! Må Gud förlita er,
liksom jag gör det. Di ni erhållit detta bref,
skall jag redan vara död. Jag har skjutit mig.
Ja, det är för det diliga betyget ni hade det
nöjet att gifva mig. Kanske skall ni hafva några
samvetskval, di ni erfar, att jag efteråt viste
alla svaren och att ni endast förvillade mig, si
att jag icke kunde hilla tankarne samlade. Tank
pi edra barn och bättra er. Sof lugnt, om det,
är eder möjligt."
Di han hade slutat, tykt.es alt gà rundt för
honom. Han kände sig som insvept i en dimma
och tyktes icke riktigt medveten om hvad ban
gjorde. Han lät, en bok falla samt spilde ut
bläck, som han torkade upp med sin näsduk. Med
darrande hand laddade han revolvern. Di
påkom honom den tanken, att man måste ilö i rent
linne. Han tog altsi fram dylikt ur byrån, tog
det pi sig och lade sig pi sängen. Nu föll det,
honom in, att bland hans böcker befunno .sig
några, som han lånat frin sina kamrater. Hau
sprang hastigt upp och lade i hvar och en af dem
en pappersremsa med egarens namn och adress,
di oförmodadt han lick syn pi ett porträtt, ett
älskligt barnansikte, hvilket tillhörde lians för
länge sedan aflidna lilla syster. Djupt rörd, trodde
hau sig höra hennes skälmska, barnsliga skratt,
Det. lilla, blonda hufvudet lyfte frågande de af
nyfikenhet glänsande ögonen mot honom. Han
tog häftigt fram porträttet ur bordslådan ocli
skref därpå: „Jag önskar, att man lägger detta
porträtt i min likkista." Han grep det därpi
krampaktigt och tänkte, att han icke mer skulle
skilja sig frän sin enda, jordiska kärlek. Men
det var också hög tid att sätta sin plan i värket.
Han grep revolvern, men ville först unna sig ett
•ögonblicks uppskof. Han sträkte pi sig, och en
känsla af fysiskt välbehag kom plötsligt, öfver
’houom. Två eller tre minuter förr eller senare
— det var ju af föga betydelse för det helas
utgång.
Huru skönt vore det icke att dö utan att,
behöfva göm någonting därit. Oui plötsligt, pi
hans blotta önskan, hjärtat kunde upphöra att
»li, ögat att se och örat att höra. Men en
sidan häi’ revolver miste först med säker liand
riktas mot tinningen eller munnen för att uppni
det efterlängtade slutet. Ooh sedan . . . där
uppe V Ni ja, där skall ban berätta alt, och inau
skall förstå hans lidande och förlita honom. Han
hade ju alrlrig gjort något ondt. Han försökte
infàrlifva sig med ■ ten tanken, att han redan låge
i kistan, ocli ban tillslöt ögonen. Han trodde
sig till oi h mod vara sörjd och begriten af sin
härda fader, hvilken aldrig sagt honom ett
vänligt ord. Dock nu var det för sent för alltid.
Äfven revolverns stil hade under tiden förlorat
sin kyla under det varma täcket. Om eu stund
skulle iluck stålet, och hans kropp samtidigt äter
afkylas. Dock längre fick han icke dröja, allden-
stund ett slags sömusjuka hotade att bemäktiga
sig honom. Hau hade ritat, ett streck pä sin
tinning för att. utmärka platsen, där kulan borde
intränga. „Lefven väl, allesamman! Lef väl.
du otacksamma värld!" Hans mor kunile i
hvilket ögonblick som hälst komma hem, och
sömnen omslöt, honom med alf, större kraft. Det, föll
sig si svirt att höja handen till det sista steget.
Dock tykte han sig mà si väl, han kände ett,
sådant oändligt välbefinnande. Si hade han di
ändtligen tagit steget och skjutit sig. Men han
förlorade icke besinningen, det. föreföll honom
blott, som om nigot varmt kvälde fram nr hans
tinning, utan att ban dock kändo smärta.
Världen med all sin glaus och sin prakt, med alla sin»
tusen fröjder stod upp för hans bländade blick.
Och ur denna värld haile ban smugit sig bort för
en motging, som kanske skulle villat honom ett
par dagars förtret.
Ar icke den tvungna afgången frin ett
gymnasium lik ett sandkorn, i fall man betänker
världens omätlighet och dess tusen miljouer vägar och
näringskällor? Misslyckas man pi det ena stället,
försöker man pi det andra. Man bör bara icke
genast tappa besinningen. Min Gud! Om endast,
girdagen kunde återgifvas honom! Hvilken svart
skugga hade stält sig mellan honom och världen!
Omöjligt kati man för en enda motging eller för
eu enda orättvis lärare beröfva sig hela denna
ljusa, vidsträkta värld! Det vore ju vansinne!
Om han äter kunde vakna till lifvet igen! Huru
liten skulle icke hans olycka förekommit honom
och huru betydelselös hans grämelse. Om han
blott finge se ilen kära, bli himlen och den
strilande solen och de muntert kvittrande figlarne!
Skulle di viirkligeu intet räddande ljus tränga in
i grafvens hemska mörker och ban blifva
lindan-rykt det samma och räddad åt det blomstrande
lifvet! Dock hans bröst andas icke mer. Men i
det. Petrovrska huset har lians gamla moder
insjuknat i en hjärninflammation, ty det slag, som
träffat henne, halle varit för häftigt och
oförmodadt. Haus failer smyger nedtrykt, omkring.
Hans här har grinat, lians lifskraft är bruten.
Skulle hau di vftrkligen hafva älskat siu
Alexander, och skulle denne icke förstitt sin fader? Den
döde gossen hör, huru hans moder i sina
feberfantasier oupphörligt ropar efter sin ende son, sitt
älskade barn. Att förlora en sextouirig son,
som man vårdat och älskat och sorgfälligt
uppfostrat, är ju ocksä en alt för stor stöt, säger en
af läkarne, hvilken trädt frum till den
ungdomlige själfmord are us bädd. „Det är dock en
oförlåtlig nedrighet af ynglingen."
Den döde gör de most, oerhörda
ansträngningar för att svara liikaxen, mon ban kan
hvarken öppna mun eller ögon. Hau kan blott, känna,
att nigot rör sig sakta i haus närhet. Det är en
likmask, som krälar fram. En ohygglig fasa
griper honom. Hur är det möjligt, att likmasken
sknlle väga sig pi houöui. Hau är väl dook icfea
död. Hau känner deu strilande himlen öfver sig.
Han tycker sig se den blå floden, pi hvilken de
ljusa skeppen med sina hvita segel glida fram,
fåglarne sjunga i skogen, de gröna bladen susa,
blommorna dofta och människorna se så lyckliga
ut. Hau vill ropa och skrika: „Jag lefver! Jag
lefver!" men hans ansikte blir stult, och orörligt.
Plötsligt, känner ban sig upplyftad och skakad.
Han slir upp ögonen och ser siu faders bleka
ansikte och sin moders askgrå drag. Han hör
äfven ord, men ban förstir ingenting. Solen
blik-kar in genom fönstren. Hennes gyllene strilar
spridas genom rummet, och dallra pn väggen.
Han föruimmer ett aflägset klockljud. Hans
fader träder med revolvern i hand ti-ara till sin sons
säng. Och du, du vill" för en motgiugs skull
göra eu si oud gärning. Dina bref har jag läst.
Gud vare lof du slumrade in i rättan tid. Blygs
du di inte . .
Ehuru flen iteruppstiudue hörde orden,
förstod ban dem icke riktigt. Han kände blott,
huru lifvet spratt i hans ftdror, huru det glänste
för honom i tusen färger ooh träffade hans öra
med röster af kära varelser. Girigt inandades
ban ilen varma luften för att öfvertyga sig om,
att hau blott drömt, fortsättningen pi den hemska
död ban tilltänkt sig. Nti vet ban, att lifvet är
den störste lyckan, och att ban nu först, förstir
att värdera det sainma. Om äfven ödet trycker
honom ner, skall han dock finna kraft att öfver-
vinna slaget. Ja, för framtiden skall ban icke
sakna mod. Lef och hoppas! Du bildar själf en
bel värld, och det ar såJunda en hel värld, som
dör, om du beröfvar dig lifvet.
Ett vandrande träd.
Ocksä ett nattstycke.
(Från franskan, i
Jacques var egentligen ingen dilig
människa, men han var en smula för liflig och städse
benägen at,t följa sin första ingifvelse. .Turis
studerande, flitig arbetare, anhängare af
Schopenhauers filosofi, förrle ban ett ganska mödosamt lif.
Di ban jämt led af penningebrist, gaf ban
lektioner — kort, och godt, hans lif var ett riktigt
huudlif.
Han var, som sagdt, i grund och botten
ingen dålig människa, men bördan började blifva
honom för tung, och miugen gång greps han at
känslostämningar, hvilka di och di, såsom vi skola
se, kunde föra honom för lingt.
En lördag började ban ön färd genom
Paris med tom måge och dito börs, rasande öfver
att ban i brist pi penningar ej kunde taga del i
en till följande dag tilltänkt nttlykt. Tagande
vägen rakt fram, genomvandrade ban kvarteret
och befann sig kl. 8 pi kvällen ute pi slätten
vid Aubervilliers pi en ling, öde landsväg, som
i mörkret sig ut som ett. lingt och groft
kritstreck.
Snart började tunga regndroppar falla, och
samtidigt, hördes åskdunder. Jacques var ingen
hare, lindö inga fördomar och frågade föga efter
åskan, men regnet genomblötte alt mera hans
kläder, en omständighet, som med hänsyn till
hans liülsa, för at I ej tala om hans böra, var rätt,
betänklig. Intet tak öfver hufvudet! Till höger
och vänster om landsvägen den kala, jämna
slätten. Slutligen upptäkta hau till sin glädje ett
träd, ett enstaka äppelträd, ett futtigt, träd,
fram-it.lutadt som en drucken miiuniska, som stär med
hatten pi sned. Jacques gjorde en lätt bugning
för apeln och tog plats under dess grenar.
Stormen blef häftigare. Därför kände sig
Jacques, som eljes icke var någon dilig
människa, förbittrad mot ödet. Nigot dylikt, knude
blott, bända honom! Naturen vredgades pä honom.
• *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
