- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
371

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NT:o 47

tiden.

371

afgrunden under sig, till dess platsen vidgade sig
litet och hou träffade på ön stuga, hvilken likt
ett örnnäste klängde sig fast vid klippan.

I en i bärget uthuggen nisch bredvid
stugan satt en man med långt. hvitt, skilgg, stödd
pä en staf oeh stirrade med mörka, dystra ögon
öfver de dalar, som pä alla sidor utbredde sig.

Sä làugt. ögat nådde var endaBt bärg oeh
skog. Tvänne örnar summo nästan orörliga i
den dnrraude sommarluften och sväfvade i vida
kretsar efter hvarandra.

— Jag är trött — sade Lidandet och satte
sig i gräset vid eremitens fötter.

Denne lät sin blick långsamt glida öfver
henne. — Ar det alt, hvad du har att säga? —
frågade ban dystert. — Du hade ju lofvat att
bringa mig ro — jag finner den ej!

— Jag tror att den följer mig i spåren —
svarade Lidandet drömmande — skogen är sä
stilla. Men jag läter deu icke komma, förr än
du uppfylt ditt löfte och berättat mig din
historia.

Återigen gled en dyster blick ur de mörka
ögonen öfver Lidandet. Den for därpå ängsligt
sökande bort mot skogen. Det hvita skägget
darrade och med djup röst började eremiten:

„Priset är högt, men hvilan är ljuf. I min
ungdom var jag fattig och brydde mig icke om
flickor. Ty jag ville ioke hafva något elände
och kände till hunger och törst alt för väl för
att vilja hafva dem i min egen stuga.

Jag var stark som en björn och flitig. På
sä sätt förtjänade jag småningom ett godt stycke
bröd och skaffade mig en stuga, som jag bygt
upp nästan ensam. Jag kom att tänka på att
ungdomen var förbi och att jag måste skynda
mig, om jag skulle hinna bli gift.

Jag var bekant med eu vacker flicka, med
ögon som ett rådjur, på hvilken en anuan i byn
länge kastat sina blickar. Hon hade flera
gånger afvisat honom. TiU slut begrep ban, att
ban icke kunde få henne, och tänkte gå i
sjön. Men så besinnade han sig och reste
utomlands, och man hörde icke vidare utaf honom.

Samma dag friade jag till Maria och hade
så när fallit baklänges af glädje, när hon vid
mina skygga ord: „om jag icke iir för gammal
för dig, ville jag gärna ha dig till hustru, vill
du?" med str&lande ögon blygt svarade: „gärna".

Jag tror, att man ioke riktigt förstår, hvad
sådan lycka vill säga, när man får hvarandra
som yngre. Men när man under åratal varit
ensam och sä kommer hem om kvällarne, och en
ung, vacker hnstru står vid spiseln och ler emot
en med skälmska ögon, blir man varm om både
hufvud och hjärta och bär sin lycka pä armarna
och springer omkring med henne som en narr.
Man blir ond på vinden, om den blåser på
hustrun, oeh svartsjuk på soleu, när hon ler mot
henne.

Ja, jag var alldeles kollrig af kärlek och
lycka, och när hon efter ett år skänkte mig en
son, måste jag riktigt slita mig lös för att
komma till arbetet.

Barnet hade alldeles likadana ögon som
hon, lika strålande, lika skälmska. Inom kort,
sträkte det händerna mot, mig och drog mig i
skägget, och då skrattade vi båda.

På detta sätt gingo sex år som ön dröm.
Gossen blef vackrare och klokare för hvar dag,
min Maria strålade glad och aug i vår vackra
stuga vid bärget. Visserligen var jag häftig ibland,
men då skickade hon alltid gossen till mig och
då gick det strax öfver. Ty hans ögon kunde
ingen människa se och vara ond, så änglaskönt
var hans ansikte med de blonda lockarne.

En dag uppenbarade sig den afvisade
fria-ren i byn. Vi sågo honom på vägen till kyrkan.
Jag kände ett styng, när Maria blef röd och ban
blek och han icke upphörde att se på henne.
Visserligen skrattade hou sedan åt mig och sade
sig vara stolt öfver, att jag var svartsjuk till och
med på det förflutna.

Men jag kunde icke förgäta hans blick.
Hvarför hade hon också rodnat? Alla människor
hade sett det ooh skrattat, ooh de ruiga karlame
hade alltid varit afundsjuka på mig.

Det staunade icke häller vid återseendet.
Han stödde sig på vår forna bekantskap och
besökte oss räti ofta, och som han icke hade nå-

gonting alt göra, kom han ibland, när min hustrn
var ensam hemma.

Jag bökade bli förargad däröfver, framför
alt sedan en gammal ful kvinna i sällskap med en
ung vacker flicka, som på ett hår liknade dig, en
gång kommit in till oss för att värma sig. Hon
talade både hit ooh dit om onda tungor, om en
gammal man med en ung hustru och om forna
älskare. Därvid såg den unga flickan lika
medlidsamt på mig, som du nu gör. Den blicken
kan jag aldrig glömma.

Min hustrn var i kammaren och lade
gossen. Som hon icke var hos mig ooh genom sin
närvara kunde göra mig glad, trängde giftet in
i mitt hjärta.

Från den stunden började jag blifva elak
och häftig mot henne. Därigenom förlorade
också hon sitt glada lugn och såg ängslig ut, så
snart den objudne gästen kom. Jag ville visa
honom pä dörren, men hon afrådde mig därifrån
och sade: „Vill du att, hela byn skall prata om,
att du är svartsjuk på honom oeh misstror din
hustru?

Hur mången bitter stund upplefde vi icke!
Så snart han varit där, grälade jag på henne till
långt in på natten och påstod, att det var
hennes tel. Om hon icke vore så vänlig, skulle ban
säkert icke komma tillbaka.

Jag, som .förut velat bära henne på mina
händer, kunde då helt kallblodigt åse, hm- hon
timtals låg och grät i kudden, hm- hennes glada
skratt upphörde och hur förskräkt hon alltid
betraktade mig. Af den smärta, jag kände, skulle
också hon hafva sin del, eftersom hon var skuld
därtill.

Den gamla elaka kvinnan, som besökt oss,
kom ofta gående genom skogen, där jag var
sysselsatt med huggning, och sade: „Gå hem bara!
du skal] nog träffa honom där ’.

Jag träffade honom också värkligeu ett
par gånger och sade till min hustru: „Maria, om
jag iår se honom här en gång till, sä kommer
det att ske en olycka, kom ihåg det!"

Eu dag kom den gamla kvinnan igen, log
ooh sade: „Gå hem bara! Gå hem bara!" Jag
kastade yxan på axeln och skyndade hem. Där
fann jag min hustru rodnande och grälande på
honom. Men han bara skrattade. Jag grep
honom vid bröstet och svängde yxan öfver hans
hufvud. Men Maria sprang mig i famnen och
utropade: „Tänk på din son! Han skall icke
hafva nägon mördare till far!"

Min arm sjönk ned igen, jag slog till
dörren och sprang tillbaka till skogen. Där lågo
de stammar och stockar, jag huggit. Det var
skarsnö. Den väg, min fiende skulle gå för att
komma hem, låg nedanför. .Jag började rulla ned
stockarne. Någon borde träffa honom, och på
det sättet skulle hau dö, utan att jag blefve en
mördare.

Så snart jag hörde steg nedanför, rullade
jag ned stookar så tätt som hagel — utan att se
mig om. Plötsligt hördes ett skrik, som gick
mig genom mfirg och ben. Det var ett baras
röst. Jag nästan förlorade besinningen. Men så
sprang jag i vild fart till det ställe, hvarifrån
ropet kommit.

Där lågo min sons gula lockar nedtrykta i
snön, ur haus öppna mun sipprade det röda
blodet ned på drifvan och hans rådjursögon stirrade
på mig likt yttersta domen. Jag ropade honom
vid namn, jag trykte mig intill honom, jag
andades i hans mun — förgäfves. Han var död
— död!

Jag tog honom i mina armar ooh bar
honom hem, stötte upp dörren med foten oeh
lämnade honom åt min hustru med dessa ord: „Här
har du ditt barn! Den stock, som var ämnad åt
din vän, har träffat honom i stället".

Hon skrek icke till, hon klagade icke, hon
grät icke, men hennes läppar blefvo hvita som
snö. Hon behöll gossen två hela dagar ooh
gjorde intet annat iin hviskade: „mitt baru, mitt
barn!" Till slut måste inan med våld taga
gossen ifrån henne för att begrafva honom.

Vi talade icke mera med hvarandra.
Vännen var försvunnen. Den gamla kvinnan kom
icke häller mera. Andra människor höllo sig
oukså borta från oss, emedan jag var så barsk
och min hustru så tyst. På det sättet gingo
dagar, veckor, månader. Jag fick icke mera gå in

i kammaren. Hon bad mig låta henne vara
ensam. Jag tror, att hon satt bela nätterna igenom
vid barnets säng ooh höll dess hufvudkudde trvkt
mot bröstet.

Hon tvinade bort dag för dag. Jag tänkte
icke på att tillkalla en läkare. Ingen människa
skulle få se värt elände.

En afton ropade hon mig med svag röst
fram till sängen och sade lugnt: ,,I natt dör jag,
men dessförinnan vill jag bikta mig för dig. Jag
har hatat dig alt sedan den stund du grusade
min lycka. Hur mycket jag än kämpade emot,
och hur gärna jag än ville hysa medlidande med
dig, var hatet likväl starkare!"

Men desto starkare kärleken till den
andre, sade jag bittert.

Hon lyfte upp handen liksom för att gå ed
och sade: „Aldrig! Jag har varit dig en trogen
hustru alt intill slutet. Jag tackar rlig för de
första årens lycka och förlåter dig de sistas smärta
— gif mig en kyss, jag älskar dig nu igen!"

För första gången grät jag och bad om
förlåtelse för alt ondt, jag gjort. Hon lade ännu
en gång handen på min panna, utstötte en djup
suck ooh — dog!

Då sprang jag ut och bo;rt till fjällen. .Tag
ville icke se någon människa, kunde icke tala,
förmådde icke höra någon annans röst. Jag
sökte lugn i skogen, bland klipporna, hos örnen
och vilddjuren, ntan att någonsin kunna finna
det. Mitt, elände har varit- så stort, att stenarne
kunnat förbarma, sig däröfver. Men så gammal
jag än är, kan jag ej glömma, att jag mördat
min egen lycka!"

Eremiten var färdig med sin berättelse.
Hans förflutna lifs alla lidelser hade återspeglats
i hans drag. Lidandet hade »afvändt betraktat
honom med en lugn och medlidsam blick full af
innerlig medkänsla.

Hon vinkade i riktning mot bärgen, bakom
hvilka solen sänkte sig. På mäktiga breda
vingar kom den sista hvilans eviga ro sväfvande,
blickade in i den gamle mannens ögon, tils dessa
slöto sig, och trykte dem till med mild hand,
andades på hans stela drag, tils all bitterhet
försvann nr dem, och don för alltid slutna munnen
nästan såg leende ut.

Lidandet hade redan försvunnit. Hon steg
ned i dalen och vandrade bela natten. Ty så
ofta hon ämnade lägga handen på en dörrklinka,
drog hon den tillbaka vid tanken på eremiten
och hans öde.

Med egna ögon.

Efter Rudyard Kipling.

Vi voro tre tidningsmän, som foro
tillsamman öfver hafvet på en liten ångbåt, hvilken
sett sin bästa tid under färder mellan Australien
och Amerika, men nu på gamla dagar helt
beskedligt styrde kosan hem till gamla England
med Southampton till mål. Vi hade träffat på
den i någon hamn bortom Kap och stigit ombord,
lockade af det oerhördt billiga biljettpriset.

Vi kommo från olika håll. Från
Madagaskars palatsrevolutioner kom m:r Keller, den
amerikanske tidningsmannen, holländaren Zuylaud
från någon aunau af världens utkanter och jag
från Indien.

Det var morgon. Natten hade varit
ovanligt het. Vi befunno oss alla tre på däck under
lifligt samspråk. Då och då riktade någon af oss
ett ord till styrmannen, som satt med ansiktet
vändt emot oss titan att någonsin göra min af
att lyssna till våra skämtsamma historier.

— Jag förstår mig inte på vattnet i dag,
sade han. Vi flyta likasom utför; fartyget låter
inte styra sig.

Hafvet låg stilla och lugnt som en ankdam,
med en lätt krnsning öfver ytan. Och då solen
gick upp, glänste vattnet, som an nypolerad
gon-gong.

Propellern ooh logglinan drogo hvar sin
skvalpande strimma efter sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free