Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
TIDEN.
N:o 39
Jag lutade mig öfver relingen ooh
betraktade loggen.
— Den är trött på att simma, skämtade jag,
se, nu kommer den tülbaka.
— Hvad i Guds namn säger ni! skrek
styrmannen två oktaver högre än vanligt, och strax
därpå ropade ban med ängslig stämma i roparen:
Kom hit!
Hans oro smittade. Oron är alltid
smittosam ombord. Kaptenen kom upp. Han skrek
något. En minut till och jag hade velat ge
myk-ket för att få fram ett skrik ur min strupe.
Framför oss hade vattnet delat sig. Det kom
emot oss som två skyhöga bärg med små
glittrande vågor utefter sluttningarna. Det
skummade icke, det fräste ej — det bara kastade sig
in emot oss. Jag trodde, att min sista stund
välkommen ... Då gled båten uppför bärget,
uppför, alt jämt uppför, tils den nått toppen. Så
bar det af utför igen, snabt, med skum kring
bogen. Och det var en lukt i lnften som af våt
gytja, alldeles som från ett tömdt akvarium.
Annn en våg. Jag såg hm- den kom. Den
spolade öfver däck. Den kastade omkull mig,
vräkte mig bort mot styrmannens hytt. Jag
skakade pà mig, gnuggade mig i ögonen, och vi
gledo å nyo nedför den väldiga vågens sida.
Alle man hade kommit upp pà däck och det
arbetades vid pumparne. Fartyget hade dock
icke lidit någon större skada, och då jag
öfver-tygat mig om, att vi befunno oss öfver vattnet
i stället for under, frågade jag hvad som händt.
— Troligen eu eruption på hafvets botten,
svarade kaptenen. Tacka ni Gud, att ni ännu är
vid lif! Känner ni, hvad det blifvit kallt?
Jag huttrade och frös. Termometern visade
också 5 grader i stället för 25. Och nu började
en tät dimma att, falla. Keller bleknade, ban
som jag. Och man må förlåta oss, att vi
fruktade en död, som vi icke sågo.
Nu bröt sig en gràblank våg öfver fören.
Den förde med sig och lämnade kvar på däcket
gytja och siam, som våldsamt slitits upp fråu de
stora djupen. Vattnet stänkte mig i ansiktet.
Det var kallt. Från väldiga djup hade det
slungats npp till hafsytan, detta vatten, isande kallt
sedan världens skapelse, dödande alt lif,
påminnande om gränslös ödslighet och tomhet.
Keller försökte skämta, men skämtet dog på
hans läppar. Blek stod han där med vidt
uppspärrade ögon. Alldeles bredvid oss, invid
skansen, sågo vi ett lefvande väsen, som hängde fritt
i luften, omgifvet af dimman. Det var hvarken
en människa eller ett djur. Mannen var
vidöppen. Tungan såg ut som en snabel och var så
lång, så löjeväckande lång. Vid mungiporna
hängde huden, som var alldeles blek, i djupa veck.
Väldiga antenner stucko ut fråu hakan, och i
munnen fans icke en enda tand. En outsäglig
fasa talade ar de stora, vidöppna, blinda ögonen.
Baseri och ångest stodo att läsa i detta anlete,
rynkigt som stenansiktet pä nägot af de gamla
assyriska lejonen. En af antennerna rörde vid
skansen. Därpå gled odjuret tillbaka ned i
vattnet halt ooh snal.it som en mask, som glider in
i sitt hål.
— Djuret är döende, hörde jag mig själf
säga efter en stund. Ser ni inte, att det dör?
Keller kom fram till mig. Ban »ar askgrå
i ansiktet. Hau tog upp en cigarr, snoppade den,
kastade bort den och stack sina darrande fingrar
in i munnen.
— Litet eld! bad lian. Litet eld!
Ban hade bitit sig i fingrarne, så att
blodet rann.
— Tänker ui bita fingrarne af or?
frågade jag.
Då började han skratta, stötvis och kort.
Därpå tog hau upp sin cigarr.
Zuyland, -om stod vid relingen, väude sig
om och sade:
— Nu ha vi sett det. Det där kan inte
vara något annat än . . .
Medan han talade, skingrade sig dimman,
ooh hafvet utbredde sig för våra ögon, grått at
slem, utan spår till lif.
Blott pa en enda punkt fräste och kokade
det. Ooh vi sågo något röra sig, något grått ooh
rödt, som vred sig i smärta.
Och vi gropos af medlidande, ty det lef-
vande väsen, vi sågo där ute, kämpande i
dödssmärtor, var blindt.
Af den väldiga eruptionen hade det, sargadt
ocb sönderslitet, blifvit slungadt upp mot
hafsytan. I de djupa hudvecken på dess rygg satt
gytjan kvar från de omätliga djupen, och den
rami likasom i klumpar ned utmed djurets sidor.
Det stora, blinda hufvudet, var kastad t tillbaka
och piskade oupphörligt den sargade kroppen.
Det arma djuret vred sig i smärtor. Vi
sågo det höja sig upp ur vattnet. Öfverkroppen,
på hvilken alger och sköldpaddsskal ännu sutto
kvar, var hvit likasom hufvudet, detta hufvud,
som var alldeles slätt, utan ett enda hårstrå, detta
hufvud utan ögon och utan tänder.
Någonting liknande eu svart punkt rörde
sig vid horisonten. Vi hörde ett skri. Ooh
öfver vågorna höjde sig ännu ett hufvud, ännu en
kropp at’ ett lefvande väsen. Ah, det var
makan, som sökte sin make och själf oskadd fann
honom i dödsryckningarna! Hon sam omkring
honom under ett sakta klagande. Hon strök
sig emot honom. Ett ögonblick trykte hon
honom ned under vattnet, men han kom upp igen,
rosslande, döende. Ännu en gång höjde han
hufvudet öfver vattnet., sträkte våldsamt pà sig,
och jag hörde Keller säga, alldeles som om han
på gatan varit vittne till en olyckshändelse:
— Hjelp honom dä — för (rads skull hjälp
honom!
Dödskampen höll i sig. Det arma djuret
vred sig, kröp samman, slingrade siu jättelika
kropp.
Det var alldeles klart i lnften och alldeles
lugnt. Hela besättningen stod och såg på. Det
var något så upprörande, något så oerhördt,
något så vanvettigt — alls icke gjordt for mänskliga
ögon.
Sargad och döende hade han blifvit
slungad upp från djup, där han annars kanske skulle
ha lefvat till världens undergång. Och omkring
honom sam kamraten, doft klagande.
Slutligen dog djuret. Det vältrade om i
vattnet och försvann i djupet. Makan blef ett
ögonblick stilla. Vi hörde huru vågorna slogo
mot hennes kropp. Därpä reste hon hufvudet
högt, sa högt hou kunde, och styrde ensam ooh
blind sin färd ut pä det oändliga och ödsliga
hafvet, utstötande sin sista, förtviflade klagan.
Mol. öster simmade hon. Oeh solen
glimmade pä hennes nakna hjässa, medan det syntes
en lång strimma efter henne på vattnet. Snart
sågo vi intet annat äu en silfverblank punkt i
fjärran likasom ett väldigt knappuålshufvud.
Och vår ångbåt fortsatte siu färd,
öfver-stänkt af siam och gytja frän för till akter,
likasom den bleknat, äfven den, af fasa.
Det första Keller sade var följande:
— Nu skola vi jämföra våra iakttagelser.
Vi äro tre tidningsmän af rätta sorten. Låt oss
slå ett rekord i fråga om det största under som
världen har sett! Till arbetet!
Jag var af en annan åsikt. Journalister ha
ingen nytta af samarbete, då de ha samma saker
att förtälja.
Vi gingo därför hvar för sig ooh noterade.
Keller fick i hop uågot riktigt fint, där ban
talade om vår „käcke kapten" och det
företagsamma amerikanska lynnet, som aldrig förnekade
sig, då det nu blifvit förunnadt en man från
Ohio att först skåda det stora hafsvidundret, o. s. v.
Zuyland satte i hop några spalter, fulla af
siffror, uppgifter om feltygets längd och
approximativa bredd, en fullständig förteckning
på besättningen, af hvilken hvarje man med
ed skulle kunna styrka sanningsenligheten af hans
p&ståeuden.
Ooh jag — jag nöjde mig med att skrifva
tre fjärdedels spalt, helt lätt nedkastadt och
all-delas icke i eu sådan form, att det var
journalistiskt användbart.
Keller var utom sig af glädje. Detta var
något att skicka hem till Amerika. Ett tag
var hau till ooh med betänkt, på att slå
engelsmännen med häpnad; ban fruktade bara att gå
i vägen för mig,
Jag försäkrade honom, att därmed var
iu-gan fara, oeh jag hånade honom för haus
våldsamma glädje.
— Skynda bara! äade jag, då vi kommit
fram till London. Skynda er till
telegrafbyrån-Eör bara! I Newyork säljes The World på
gatorna. Jill, de smà tidningspojkarne, de göra
sin sak bra! — Nytt om’den stora sjöormen,
blind, hvit, luktande mysk, dödligt sårad vid en
undervattenseruption, tröstas i dödskvalen af en
älskande maka — ett ögonvittne har sett det, en
amerikansk medborgare, den talangfulle, den
genialiske, den fräjdade journalisten från Dayton,
från Ohio. Hurra för Ohio! Hipp, hipp, burra!
— Se så, ska’ vi inte gå och telegrafera nu?
Keller var besegrad.
Nej, sade han, jag bryr mig inte om
det, det vore att profanera sanningen af min
berättelse. Bär har ni!
Och han räkte mig sitt opns och det
fàr-digskrifna telegrammet, med en suck.
— Lugua er, Keller, ni är en äkta son af
ort land, sade jag. Om ni bara hade varit 700
år äldre, så skulle ni af denna historia ha gjort
— hvad jag ämnar göra nu.
— Hvad då?
— En dikt!
— Literatur!
Hans utrop var den äkta journalistens
uppriktiga utrop af förakt för denna illegitima
dotter af hans yrke.
Och jag gjorde en dikt däraf.
Ty sanningen är som en oklädd kvinna.
Kommer hon händelsevis upp till er från
hafvets djup, så uppför er bara som en gentleman!
Kasta öfver henne diktens kjol eller ock vänd
ansiktet mot väggen och svär på, att ni
ingenting sett!
Den dödsdömda.
Af’ Iiénå Mnizeroy.
öfversättning för „Tiden."
. . . Just di tåget stannade i Saint-Iiapliaël,
upptäkte jag, inramadt i eu sofkupés trånga
fönster, hufvudet af en blond, blek ung flicka, —
som det tyktes, utländska — hvars stora,
sjö-gröna ögon stirrade ut i rymden med detta
egendomliga vemod, som man ser hos sjuklingar,
hvilka ualkas sitt slut.
Bon stödde sig mot en bel hög af kuddar
och var insvept i pälsvärk och sjalar, som om
hon rest genom den eviga snöns regioner.
Hennes fint behandskade händer med nägra smala
guldarmband kring handleden hiingde slapt ned, och
tid efter annan skakades hennes bröst af eu
ton-hosta, som framkallade plötsliga bjärtröda fläckar
på hennes kinder. Hon låg alldeles stilla, utan
en rörelse, och betraktade den blåa himlen, den
soliga landsvägen, ooh stationsträdgården, där
sen-sitivorna blommade och palmerna sakta vajade
för hafsbrisen, och som omslöts af rosenhäckar.
Plötsligt upplystes hennes ansikte af en
barnslig glädje, strålade, tyktes få nytt lif, och
med en hastig rörelse med handen utpekade hon
föl- sin följeslagerska, som åtlydde hennes minsta
vink, en liten, fullt utsprucken bengalisk ros, som
skymtade ibland grönskan.
Det fans mellan dem båda, den bräckliga
vinterblomman och den brutna, kraftlösa
sjuklingen, en sällsam, beklämmande likhet. Båda
tyktes ha lika kort tid kvar att lefva. Bosens blad
och flickans kinder voro lika färglösa, och hvem
vet, om icke under lifvets hemlighetsfulla
vandring från varelse till varelse denna bleka blomma
en gång varit ett tynande barn, med hvilket
döden roat sig som med en leksak.....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
