- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
378

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

378

desto högljuddare blef’ skriet, desto större
förbittringen.

Hvad hada jag dl sagt, som knnde väcka
sä ondt blod?

Sä vidt jag kunnat uppfatta det orediga
sorlet, voro beskyllniugarnn. dessa:

Jag hade proklamerat mig själf som
fennomau och därmed öfvergifvit mitt parti.

— Jag hade försvarat ett fennomanskt
yrkande och bemött ett motsatt yrkande och
därigenom gifvit vapen i händerna pä den svenska
sakens motståndare.

— Jag hade talat med allvar och lidelse i
en obetydlig sak och därigenom utsätt split, där
enighet hade varit af nöden.

Jag hade gjort alt detta icke i civil
dräkt, utan i en nniform, som välte an del af
ansvaret för mitt uppträdande på personer, hvilka
icke ville bära det.

Fyra svära beskyllningar, hvilka smärtat
mig mycket djupt. Ty jag är en fredsälskande
man, som hatar striden, och intet lider jag värre
af än. att sa draktänder väsa upp, där jag velat
sä frid. Därför skyndar jag att bemöta de fyra
svära anklagelserna.

För det första må intet ansvar vältas pà
de oskyldiga. Jag har ensam påtagit, mig
ansvaret för veckoöfversikternas i Tiden innehåll.
Det förkättrade uttalandet i kvinuoadressfràgan har
jag skrifvit och står fortfarande beredd att svara
för Sp däri uttalade åsikterna, hvilka jag ej en
hårsmån frångått trots storman. Därmed bar
jag fritagit Hufvudstadsbladets redaktion fråu alt
ansvar, och likaledes mina meningsfränder från
H. D., hvilka en eller anuan velat beskylla för
delaktighet i mina opraktiskt partilösa
försonlig-hetskänslor.

Saken var obetydlig, ja väl, men dock ej
obetydligare, än att den förtjänte
uppmärksammas i ett kåseri öfver veckans händelser. Oeh
då detta ruåste ske, kunde jag ej likt somliga
oyniskt le åt detta nva utbrott af partilidelserna,
detta blinda partinit, som alltid skall tränga sig
fram och blifva det ytterst bestämmande skälet
till hvarje åtgärd. Jag måste säga ut huru djupt
jag föraktar den oupphörliga förblandningen af
ändamål och medel, af person och sak. deuua
ensidighet i synpunkter, som låter partiintresset
blifva det bestämmaude äfven i de obetydligaste
fall. Jag såg två förslag och jag profvade dem
oberoende af från hvilka håll de framkommit
eller af hvilka de uppburos eller huru de blifvit
förfäktade. Lient sakliga bevekelsegrunder
bestämde det resultat, som jag kom till. Jag
beklagar att resultatet blef ogynnsamt för den
meningsgrupp, for hvars sträfvanden jag hyst och
allti t måste hysa förkärlek; men om jag.därmcd
gifvit vapen i liänderna åt dess motståndare, så
är felet ej mitt utan sakens, som varit sà svag.
Jag skall stäudigt. vara beredd att, då jag blir
föranledd därtill, gifva fennomanerna det
erkännande de förtjäna, utan att, låta skrämma mig
af slagordet fennomau: Han ärfeunomau!
Fen-noman den. som uppfostrats i ett svenskt hem i
Finland till kärlek och beundrau för det sveuska
språket och literaturan! Fennomau den, som
älskar att tala det svenska språket, att vårda det,
att hålla det root, att se det bevaradt med den
utbredning det har i vårt land! Fenuoman den,
som är stolt öfver att. begagna detta språk som
medel för en vidsträkt undervisning i tal och
skrift! Fennomaji den, som beklagar de arma
renegater utan fast botten, hvilka öfvergifva sitt
sveuska modersmål ooh uppfostra sinn barn i ett
språk, hvilket de ej själfva behärska! Nej jag
beundrar det goda, det värkligt stora i
fennotua-nius sträfvanden och jag högaktar dem. bvdka
„af naturen" äro tennomaner, men jag skall städse
ogilla denua nationella rörelses öfverdrift»!-. Detta
skall dock ej hindra mig att kritisera de
parti-fraktioner, som stå närmare min ståndpunkt, och
att söka utöfva medborgarens rått ooh plikt att
offentligt uti ala tuiua åsikter, huru mycket ne . u må
misshaga dem, för hvilka partidisoipliuen är alt.
1 den lasta förtröstan au jag däitoed haudlar
rätt undertecknar jag hädanefter miua artiklar,
pà det ansvaret, för dem ej mA dtnbbu tjigon
obehörig.

ii. mu.

tiden.

TUT.

Variation på ett gammalt tema.

Af AmUt.

Öfversättning.

Duga frn I -unds största sorg var att hennes
mans syster och hennes egeu bror, som nil hade
gått och tittat på hvarandra i eu månads tid,
efter att redan förut vara gamla bekanta, inte
presenterade sig som förlofvade. Att de höllo af
hvarandra, det märktes nog — de knude inte vara
ifrån hvarandra i fem minnter, — och Tut, som
egentligeu hette Gertrud, men aldrig kallades
annat än Tut, hade litet penningar, så de behöfde
inte gå och vänta.

Det var inte bara deras karaktärer ooh
sinnelag, som passade ihop, utan också deras yttre:
båda voro tinga, högväxta, smärta, sågo bra ut
— - men här aflirötos fru Luuds funderingar
af att Tnt kom in i rummet.

Man måste gifva fru Lund rätt i att Tut
såg bra ut: en käck profil, stora mörkblå ögon,
som rent af strålade af friskt humör, en massa
oregerligt brnnt, hår och eu grop i hvardera
kin-deu, en smidig figur, innesluten i en enkel men
ändå elegant klädning.

Hon drog ntan vidare siu svägerska med
sig ut till en promenad.

— Hur gammal är dit, Tut?

— Tjugu år.

— Då är du ju giftasvuxeu!

— Ja, för länge sedau.

— Du skulle förlofva dig!

— Nej, lilla du, det, går inte så fört. Ser
du, det skall alltid vara tvä som skola vara eniga
om den saken.

Det är också märkvärdigt, att Erik inta
gifter sig. Till exempel fröken Svensson hos
prästens skulle bli en utmärkt hustru åt honom,
retades fru Lund.

— Hon är för liten för honom, och han
säger, att hon med sin glatta frisur liknar ett
slik-kadt kalfhufvud, anmärkte Tut.

— .Ta, aldrig är det lagom: audra äro för
långa och ha för oregerligt hår, fortsatte fru Luud
att retas.

Men då hon ville försätta, blef hon gripen
af Tut och tvingad att dansa en vild galopp fram
öfver vägen, medan Tut gnolade
„Champagnega-loppen".

— Släpp mig, Tut! bad hon.

— Är du snäll då? frågade Tut.

Fru Lund log belt förnöjd, när den vanliga
marschtakten åter kom till heders; nu var hon på
det klara med Tuts känslor gent, emot Erik. Tnt
brukade aldrig låtsas om litet gäckeri, och nu
dansade hon galopp bara för ett par oskyldiga
ord om längden ooh håret . . .

Om au liten stund mötte de doktor Lund
och Erik.

— Så varm du är! sade doktorn till sin
hustru.

— Ja, det, är din systers skull — hon
pinar lifvet ur en stackare!

— Hvad har hon nil pinat dig med?
frågade han skrattande.

Fru Lund började berätta med en skälmsk
blick på Tut; men då denna märkte, att.
förklaringen kom, räddade hon sig genom snabb flykt,
förföljd af Erik.

* *

Tut var säker på att vara älskad af Erik.
Erik var ioke säker på att vara älskad af Tut,
men då hon uu med ett muntert skämt narrade
honom med sig på flykt fråu de andra, beslöt han
att skaffa sig visshet så snart de stannade.

Att hon åtminstone höll litet af honom, det
hade han märkt en dag, då lian hade gifvit sin
syster sitt porträtt, Tut liade då bedt att också
fl, ett, sägande: „Jag vill gärna ha porträtt af
dem, soui jag . . ." här hade hon häjdat sig och
rodnande tillagt: „som jag varit tillsammau med
eu tid", filen Krik hade haft en känsla af att
det icke var deu afsltitniug, hon först hade
ämnat stiga- ’Joh genom en mängd små iakttagel-

S:o 48

ser hade denna känsla stärkts till visshet; men
hvilken var den ursprungliga afslutningen?

Se så för sjutton! Just, som Tut hiijdade
sitt lopp, kom fryken Svensson klifvande. Erik
önskade henne dit, där pepparn växer, och gjorde
aktningsvärda bemödanden att få henne att
försvinna; man då intet hjälpte, försvann han själf
ined deu ursäkt, att han skulle hämta
eftermiddagsposten.

Jämte tidningen fick hau ètt par bref, hvaraf
det ena var till Tut. Adressen var skrifven
med fast och säker stil. Erik fick åtskilligt, att
tänka öfver på hemvägen. Från hvem var
brefvet? Hennes far var död, doktor Lund var
hennes ande bror; inte häller kunde det vara från
Anna, Tuts syster, ty det var inte hermes stil.
Det var bestämdt en herre, som skrifvit detta
tydliga „Frökeu Gertrud Lund". Någon af
hennes kusiner? Nej, de voro inte i Köpenhamn,
där brefvet var afstämpladt; de kunde
visserligen vara där tillfälligt, men . . .

— Se dig för. Erik! ljöd i detsamma Tuts
röst. Du springer ju ikull staketet!

Erik såg upp. Han stod alldeles invid
staketet, Ouh på andra sidan, iuua i doktorns
trädgård, stod Tut munter och leende.

— Hvad i all världen grubblar dn öfver sä
vildt, att du rasar rakt. på min brors stackars
staket?

Erik viste inte riktigt, hvad han skulle svara;
men då Tut utslungade ett gäckande: nNå?",
kunde han icke hålla sig längre, utan svarade
käkt:

— Jag tänkte på dig.

— På mig?

— .Ja; jag har ett bref till dig.

Dä Tut fick se den stora, fasta stilen, gled
ett, leende öfver hennes ansikte: nu viste hon,
hvarför Erik rusade mot staketet och hvad han
funderade på — åh, hvad hon kände honom väl!

Erik såg på henne, medan hon öppnade
brefvet. Först blef hon röd, så blek, så åter
blossande röd, oeh hela hennes ansikte strålade
af glädje och sinnesrörelse, ja. det var tårar i
hennes ögon. Erik bleknade, hans hjärta stod
stilla; sà vände hau sig långsamt bort och gick
längs staketet till grindeu. Här mötte Tnt
honom.

— Erik, var snäll oeh tala inte om att jag
fått bref . . . Meu så du ser ut — är dti sjuk?

— Inte det ringaste.

(Jeh med en eu plötslig austrängniug
be-härskado han sig, började skämta om fröken Svons-

son och gick därpå in med tidningen.

* «-

*



— Hör Erik, började fru Lund seuare pà
aftoueu, hvad är det som har händt Tut i dag?
Hon är alldeles kollrig; äu är hon djupt
allvarlig, än vildt uppsluppen, hon kau inte vara stilla
en sekund, oob oupphörligt säger hon „Hmhui!"
med en min, som om hon vore nära att spricka
af hemligheter.

— Det är hon kanske ookså! var det enda
svar fru Lund fick.

— Och du, Erik. du ser ut, som du hade
slukat Lolland och börjat på med Falster.

— Det har jag också, sade Erik tankspridd.

— Nej fy, nu är du dum!

Fru Lund började fundera: hade Erik friat
och fått, ja, hvarför var hau då så underlig, eller
hada lian fått nej, hvarför var Tut då så glad,
äfven när hon var som allvarsammast?

Då hon talade med sin man om sakeu, fann
han det också besynnerligt.

Sedan fru Lund sofvit, eu stund, väktes
hon af buller från Tucs rum öfver
sängkammaren. I detsamma kom doktorn hem: klockan var
ett.

— Ottö, gör mig deu tjänsten att gå upp
och fråga Tut, hvad det är som står pà: hon liar
inte gått till sängs äu.

Doktorn gick upp och knackade på.

— Tut!

Jag sofver!

— Dumheter!

— Hör själf?

Och en ljudlig snarkning ljöd ut till
brodern.

— Tut, kau da vara allvarlig ett ögonblick?

— Kanske två!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free