- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
379

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TIDEN.

— Svara mig dä, hvarför du är uppe
klok-kan ett på natten? Är dn inte frisk?

Nil Öppnades dörren, ooh Tnt kom ut. fullt
påklttød.

Vet dti inte. Otto, atfc det fins något,
som heter brefskrifning, oeh att man inte alltid kan
skrifva om dagen, utan ibland måste taga en bit
af natten lill hjälp?

— Du mätte väl ha tid nog om dagen.

Ja, men mitt humör i dag var inte
egnadt för brefskrifning.

— Dn kan inte klaga pä humöret — du
har ju varit alldeles splitter galen i dag!

— Jn, mitt, humör var alldeles för godt, för
att ;ag skulle fördärfva det med brefskrifning.
Skall jag hälsa hem — jag skrifver just, till Anna.

— .la tack; men gå uti ooh lägg dig.
trumman trodde att dn var sjuk.

— Hälsa .gumman", att. jag bara skall
skrifva ett par sidor till.

— God natt!

Tut. giok in i sitt rum igen ocli Otto ned
för att lugna sin hustru; men i rummet i andra
ändan af gången låg Erik. och vände och vred
sig i sängen — han hade hört hvarje ord.

Skrifva bref| Ja, hon hade nog unleduu g
att skrif va. Hvem var den lycklige, som tog Tut
ifrån honom? Han lat alla hennes herrbekanta
passera revy, men förkastade dem alla, t,ils
löjtnant Hallman marscherada fram. Ja, han
väldet, det måste vara ban; han kom ofta på visit
hos enkefru Lund oeh var mycket omtykt af
familjen.

- Ack. jag dåre! suckade Erik. Hvar har
jag haft mina tankar? Naturligtvis är dat
Hallman ! Men visshet måste jag ha, och det i
morgon dag.

Och Erik somnade med deu fasta
föresatsen att skaffa sig reda på adresserna på Tnts
bref.

* *

T|é

Erik antog hult naturligt, att Tut ämnade
själf bära sina bref på posten. Han passade
därför på, och då ban såg henne gå ut och svänga
af nedåt poststationen, gensköt hau henne genom
trädgården, hoppade öfver staketet oeh stod
framför henne, när hon svängde om hörnet.

— Är det tillåtet att gå med?

Ja-a.

— Du drar på del . . . Hur långt skall
det bära af?

— Till kungbga postvärket.

— Kan jag inte ombesörja dina bref som
vanligt?

— Nej tack, i dag gör jag det. hälst själf.

— Får jag inte bära brefven åt dig?

— Nej tuok, jag orkar nog med dem. Det
är bara två. Men jag tror sannerligen du är
nyfiken?

Nej, visst icke. Jag ville bara vara ilin

postiljon.

Tut gaf honom en skalkaktig blick; men ban
fortsatte oförfäradt:

— Då jag inte får agera postbud, äro
brefven kanske en hemlighet?

— Det var fasligt hvad du frågar mycket
i dag! Ja, tils vidaie är det en hemlighet; men
om måndag skall jag tala om för hr inkvisitorn
hvilka de äro till

— Jag misstänker starkt, att jag redan
vet det!

— Såå, låt höra!

— Det ena är till din syster Anna ocli det
andra till löjtnant Hallman!

Tut rodnade ända upp till hårfästet — det
var ju sant hvad han sade.

Hvarför tror du det?

— Åh, jag bara gissade.

— Du gissar bra. Men lofva mig att inte
tala om det! Om måndag skall du få förklaring
pä saken.

Vägen fortsattes under tystnad. Tut tänkte
på att ..Erik skulle bara veta hvad det står i
brefven, så . . men nu skulle han få lid a till
måudagen. Det förtjänade han värkligen. Att
tänka stg, ut,t han trodde . . .

— Erik, du tiger väl med del här?

Ja, det lofvar jag. Men kan jag iute
vara tlig till någon hjälp i den här
hemlighetsfulla saken?

— Endast, genom att. Hga med hvad du vet
och se lugn och beläten ut, inte fråga mig om
någonting och inte sp sur ut! Känner du inte
det gamla visdomsordet: Du solist, dich uicht,
verbliifien lassen! Det är det. elfte budet..

Du är en bra underlig varelse! Jag ser
tjufpojken i dina ögotl titta fram igen! skämtade
Èrik. ’

Del. var märkvärdigt, meu Tuts tyska
sentens hade åter väkt hoppet, i hans hjärta, ooh
utan att kunna säga hvarför hade ban lått en
dunkel känsla af att mändagen skulle sluta
lyckligt.

Bara inte det dar itala -brefvet till
löjtnanten varit ! Det unnade honom hvarken rast eller
ro.

Tut pratade nu på det lifligaste sätt, och
Erik förvånade sig själf med att göra likaledes.
Tuts goda humör smittade; men det där brefvet,

dat där brefvet — ack, om det, vore mandag!
* #

*



De följande dagarne voro nästan
outhärdliga för fru Lund. Trots Eriks ansträngningar
att, låtsas om intet uppdagade hennes systerliga
öga snart, att något var på tok. På sina frätg ir
eller pikar fick hon undvikande svar, så att hon
slutligen upphörde med alla dylika försök. Och
Tut — ja, hon var rent rosenrasande! Hoii
skrattade och sjöng och uppförde sig så besynnerligt,
att hr och fru Lund började tvifla på hennes
sunda förnuft. Hon lade sig raklång på
golf-vet ocli lekte med sin lille brorson, dansade rundt
med den stackars katten o, s. v.

Det värsta var dock — berättade fru Lund
för sin man — att tiiir soleil på måndags
förmiddag plötsligt bröt fram mellan skyarne, som
förut liade inkräktat hela himlen, så pekade Tut
på den strålande skifvan och utbrast: „Erik! Erik!"

Hennes galenskap smittade Erik, som
började sladdra om sol och skyar och på ett mindre
estetiskt sätt knäböjde vid henne på golfvet för
att bättre kunna se solen under gardinen.

Fru Lund funderade allvarligt på att
rådfråga eu dårhusläkare rörande de båda „stolliga
barnungarne".

En timme senare skickade Tut Erik till
svarfvaren med ett par sönderslagna
lrrocketku-lor och försvaun därpå åt motsatt håll, åt
stationen till.

Vägen till svarfvaren var lång, men Erik
gick ändå först förbi hans hus, så upptagen var
ban uf sina funderingar. „I dag är det måndag
— hvad kommer nu att ske? Det är tydligt
nog, att. Tut ville bli af med mig på en timme".
Och ju närmare ban på återvägen kom sin
systers hem, desto starkare klappade hans hjärta,
och då han fick se alt flaggan var hissad på sin
stång, dausade det rundt i hans hjärna — men
så blef det alldeles dödsstilla, ty ban varsnade
nu Tut och Hallman bredvid hvarandra.

— Erik, dn känner ju Hans. lien jag får
vill lof att presentera honom om igen, ty sedan
du sist såg honom, har ban avancerat från god
vän till mig till min — häl- gjorde hon en
fruktansvärd paus — svåger!

Erik hoppade till, hau såg på Tut, lion på
honom och löjtnanten på dem dåda; men då den
sist nämde märkte, hur upprörda båda voro, drog
ban sig försiktigt tillbaka och häjdade sin fästmö,
doktor Lunds och Tuts syster Anna, som i
detsamma närmade sig.

— Tut, att du kunde pina mig så! Anade
du då inte. att. jag älskar dig?

Tuts ögon stodo fulla af tårar, men hon
svarade med ett, lyckligt leende genom tårarne:

— Jo, det gjorda jag nog, meu jag ville se,
om det. var riktigt allvar med det.

— Och du, Tut? Får jag erbjuda dig min
kärlek? Får jag?

Tut kuude inte svara, hon bara nickade
helt svagt.

— Men hvarför skulle jag di pinas så, Tut?

Erik kände två armar kring sin hals ooh

en liten mun vid sitt öra. Hvad hon hviskade
vet blott hnn, meu då hon tystnade, tog han
hennes hufvud mellan sina händer.

— Du vill således bli min lilla hustru?

Hau märkte, att de två armarne flyttade

sig högre upp, ooh två händer böjde ned haus
hufvud; han lyfte det, hufvud, som hnn hall mel-

lan sina händer, litet, uppåt, och fick så svar på
sin fråga.

Den kvällen rymde doktor Lunds liem sex
lyckliga mäunskor, som muntert skämtade om
bref, sol. kattor, skyar, galenskap och
krooket-kulør.

I Efter Nat. Tidende .

Det kategoriska
imperativ et.

Af

Hchirif.li Laiidå&jger.

Öfversättn|ing frun tyskan.

— Nà, herr geheimeråd? — sade hon och
såg pä den gamle herrn, som med betänklig min
betraktade den sjukes feberglödande ansikte.

Han rykte på axlarna.

— Jag anser det vara min plikt, nådig fru,
att bereda er på, att. er man möjligen har difteri.

— Barmhärtige Gud!

— I-ugn, lugn, min uådiga. Jag skall titta
in mot aftonen igen. Låt oss hoppas, att jag
misstagit mig, att det onda är af lindrigare
beskaffenhet. Följ nu ejnellertid noggrant de
föreskrifter jag gifvit; tio droppar hvor half timme
ooh träget ombyte af’ de kalla omslagen, men
framför alt lugn, lugn cub själfbehärskning min
nådiga.

Därmed bugade ban sig och gick.

Lugn och själfbehärskning! Det gick af
gammal vana att i kritiska fall föreskrifva detta,
annars borde han kunnat se, att förmaningen
härvidlag var obefogad. Då den unga frun böjde
sig öfver den sjuke uch omsorgsfullt; bytte om
omslaget, eller gaf honom den föreskrifna
medicinen mellan de brännande läpparna, talade
visserligen sorg och oro ur hennes blick, men icke
den fruktansvärda ångest, som annars framkallas
af en älskad makes lidande.

t-ieheimerådet inlänn sig på bestämd tid,
ooh sedan han ånyo undersökt patientens hals,
skakade han med ännu betänkligare min på
hufvudet. Deu sjuke slog upp ögonen, men hans
uttryckslösa blick visade tydligt, att alt
medvetande var borta.

— Nå? — sade hon åter frågande.

Det är tyvärr difteri, nådtg fru.

— Och ban måste dö? ropade hon
rysande.

— Det är läkarens uppgift att söia
motarbeta sjukdomen i hvad form den än uppträder,
— svarade han — men endast i yttersta fara ilr
operation nödvändig och under de närmaste
tjugufyra timmarna äro inga kväfhingsattacker att
befara. Men för att ni skall känna er mindre
orolig, skall jag skicka hit en af mina
assistenter, som får vaka hos den sjuke, och jag får be
er på det ifrigaste att själf hålla er aflägsnad
från rummet, då fara för smitta är synnerligt
stor.

— Ju, men ni tillåter mig väl stanna häl-,
t.ill dess hjälpen hinner anlända?

— Ingalunda, iniu nådiga. Min bostad
ligger i närheten, och inom tio minuter ar min
assistent här.

Han förde henne in i angränsande rum och
aflägsnade sig.

Med hopknäpta händer gick hon upprörd fram
och tillbaka. Stod väl lifvet på spel? Hon
tänkte ej längre på, at.t hou ej alskade mannen
där inne, att endast ett grymt, nödtvång hade gjort
henne till hans maka. hou tänkte blott pä^ att
det var ett människolif, som kämpade med
döden, och henues hjärta sammansnördes af ångest
och bäfvan.

Hou spratt häftigt till. då betjäntan inträdde
med ljus och anmälde, att läkaren väntade.

— För honom genast hit in!

1 nästa ögonbliok stod eu högväxt, ung man
på tröskeln.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free