- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
380

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

380

N:o 38

— Max!

— Helene!

De stodo framfor hvarandra i plågsam
förvirring. Han återvann först fattningen.

— På mitt hedersord bedyrar jag, att jag
ej hade en aning om detta, — sade han sakta.

— loke häller jag, — hviskade hon
darrande.

— Förlåt, — tillade han lugnt, efter ett
ögonblicks tystnad, — förlåt, att jag för en
sekund glömde, hvad som fört mig hit. Hvar är
den sjuke?

Hon pekade tyst på dörren, och han gick
dit in. Hon ville följa honom, men ban gjorde
en afböjande rörelse med handen. Med handen
trykt mot hjärtat lyssnade hon — minnt efter
minut. Slutligen kom han ut till henne.

— Jag vill inte fördölja för er, att
tillståndet är ytterst betänkligt, — sade han, men för
närvarande kan jag ej göra någonting.
Emellertid kan det under natten komma till en kris,
och i sådant fall blir jag, hur plågsamt det än
är, kanske nödsakad att störa er. Vill ni därför
vara god säga mig, hvar ni ämnar tillbringa
natten?

— Här — svarade hon sakta.

Han bugade sig och stod i

begrepp att gå. Hennes ångest
blef olidlig.

— Max — hviskade hon
sakta.

Han rykte till och såg med
djup smärta på henne.

— Ni sade nyss, att ni för
tillfället ej kan göra någonting
för houom — sade hon med
sänkt hufvud. — Af de
timmar, som ni vill egna honom,
ber jag er unna mig en enda
kort minut. En underbar
till-fällighet, som nästan tycks vara
en Guds skickelse, har fört oss
tillsamman, som om den
högste ville, att ett missförstånd,
som så länge förbittrat tvänne
hjärtan, hvilka en gång
tillhörde hvarandra, ej längre skulle
få finnas.

— Hvilket missförstånd?

— frågade han kallt.

— Då jag skref det där
af-skedsbrofvet till er och sade, att
alt var slut oss emellan, att mitt
beslut var orubbligt, ooh att
jag ej ville återse er, då trodde
ni mig ju, icke sant?

— Ja, var det icke äfven
så? Jag, en fattig student, och
han, en miljonär. Men när
jag i dag blef tillkallad, tänkte
jag ej på till hvem det var.
Jag har så kort tid varit här i
staden, att jag ej ännu viste,

att ooksà ni var bosatt här. Men hvartill tjänar
det att uppväcka dessa minnen?

— Och ingenting i brefvet föreföll er
sällsamt, ioke de dansande bokstäfverna eller det
tårdränkta papperet?

— Jag förstår er ej; tala tydligare.

— Det är den gamla historien, och nu kan
jag berätta er den utan fruktan att striden inom
mig skall bli än svårare. Ni påminner er
kanske min bror löjtnanten? Han förde ett
utsväfvande lefnadssätt, och min far hade redan många
gånger måst betala hans ansenliga spelskulder.
En natt hade spelets demon åter gripit honom

— korteligen, förlusten var så stor, att min far
ej ens med uppoffrandet af hela sin förmögenhet
kunde betäcka den. Det gafs endast tjugufyra
timmars anstånd. Icke blott min broders
anseende utan hela familjens lycka stod på spel. Ur
denna fruktansvärda belägenhet gafs det endast
en utväg. Min man hade redan länge gjort mig
sin kur, men min kärlek tillhörde er, och jag
hade hittils motstått mina föräldrars
öfvertalnin-gar. Nu berodde don enda utsikten till
räddning på mig, ooh jag skref det där brefvet
till er.

— Och med denna1 förklaring tror ni er
vara rättfärdigad?

Hon stirrade tyst och förundrad på honom.

— På teatern och i romanerna, där hvad
ni berättat mig ofta förekommer, skulle man
visserligen prisa ert ädelmod ooh högsinthet —
fortsatte ban kallt — men jag säger er, att ni
handlat orätt. Om mig vill jag ej tala, men ni
har handlat orätt mot er själf. Ni påstår, att ni
älskade mig varmt och uppriktigt. Har ni icke
för hela lifvet uppoffrat alt hvad som kan ge
det värde, och är detta ej orätt?

Hennes sänkta blick föll på bokskåpet, oeh
i lampskenet säg hon på en af hyllorna ett namn
i flammande guld bokstäfver, Immanuel Kant, och
med ens höjde hon hufvudet, och hennes ögon
glänste.

— Mins ni, Max, hur jag en gång frågade
er, hvad det kategoriska imperativet vill säga?
Jag hade hört det omnämnas, men förstod ej
hvad det var. Då förklarade ni det för mig.
Det kategoriska imperativet var ett ord af den
store Kant, och betyder den hemliga stämman
inom oss, som bjuder oss att göra det rätta utan
hänsyn till om det gör oss själfva smärta eller
glädje, nytta eller skada, och detta kategoriska
imperativ låter sin hemlighetsfulla makt.
förnimmas i hvarje människohjärta. Och den där

Anton Rubinstein, † 18s0/»94.

gången ropade det till mig: det är din plikt att
rädda de dina från vanära ooh ofärd, och det
är on bisak, om du själf lider därvid. Tänk blott,
på hvad du måste göra! Skulle jag ej lyda denna
manande röst? Ni svarar mig ej?

— Hvad har jag väl att svara på en så
spetsfundig filosofi? Jag vet blott ett, och det
stod skrifvet hundratals år före er „store" Kants
födelse: kärleken är starkare än döden. Men er
kärlek bestod ej profvet, och därför tar ni nu er
tillflykt till en visdom, på hvilken jag ej kan tro.

— Ioke? Men om ni måst göra det
fruktansvärda valet mellan er kärlek oeh . . .

— Trots alt, så hade jag likväl icke
uppoffrat min kärlek.

— Då förstå vi hvarandra ej. Kan ni inte
ens förlåta mig?

— Nej.

Svaret kom kallt ooh hårdt. De stodo ett
ögonbliok tysta bredvid hvarandra.

— Har ni någoL mer att säga mig? —
frågade han därpå.

Hon skakade tyBt på hufvudet.

— Tillåt mig då att återvända till min
patient. I händelse af behof finner jag er ju i
detta rum?

Där inne i sjukrummet ordnade han sina in-

strument, ty trots geheimeràdefs leende försäkran,
att ingen fara var för handen nnder det
närmaste dygnet, hade han dock gjort sig beredd pä
en möjlig operation i luftstrupen. Därefter sköt
han fram lampan, så att skenet föll på den
sjukes anlete. Detta var således den man, som
röfvat henne från honom! Dessa skäggiga, tjocka
läppar, mellan hvilka andedräkten pipande
framträngde, fingo kyssa henne. Det gamla såret refs
upp pà nytt, den gamla, ljufva tiden stod åter
lefvande för honom — och nu var alt slut. Den
slumrande mannen framför honom, som så
mödosamt arbetade för att få luft —

Om han nu doge?

Lik en orm smög sig den tanken pà den
unge läkaren. Han rusade upp. Höll han på att
bli vansinnig? Bort med de fasansfulla tankarna!
Han strök sig öfver pannan och böjde sig med
återvunnen fattning öfver den sjuke.

Dennes andhämtning blef alt mera
mödosam. Faran var närmare än den unge doktorn
kunnat ana, ehnrn geheimeràdet ej beräknat att
en operation skulle bli nödvändig förrän möjligen
följande dag, då ban själf ämnade företaga den,
i fall den blef absolut af nöden. De bestämda
tecknen på att tiden därtill var inne, hade dock
ännu ej visat sig, hvarken den
rosslande andedräkten, eller
läpparnas och kindernas blekblå
färgskiftning. När detta
förmärktes, dà var stunden inne,
att med ett snitt öppna den
sammanprässade luftstrupen.
Men snittet kunde vara
dödligt, och, därför måste den
sjukes hustru ge sitt bifall, innan
operationen företogs.

Men om faran mot all
förmodan plötsligt blefve
öfverhängande, om den unge
doktorn under tiden händelsevis
slumrat in — åter trängde sig
den hemska tanken honom in
på lifvet ... — Allsmäktige
Gud, inled oss ej i frestelse! —
stönade ban mellan de
sammanbitna tänderna.

Hans blick borrade sig in i
den sjukes ansikte, som om han
ej ville se eller tänka pà
någonting annat. Men hvad är
detta? Ser ban rätt? Hur den
sjukes näsborrar darra och
kinderna blekna! Intet ögonbliok
är att förlora, ooh han störtar
mot dörren.
— Helene!

Med ett gält ångestrop
springer hon upp från soffan.
Det brusar för hennes öron,
hon vacklar. Af alt hvad
läkaren säger, uppfattar hon
blott ett ord —

— Nej, nej, icke knifven! Tänk om han
skulle dö under operationen! Ioke knifven, icke
knifven! — ropar hon utom sig. "T.

Ormen smyger sig alt närmare honom med
gröna, lystna ögon, med ett högt rop skakar han
den ifrån sig.

— Nej, nej!

Ooh med lugn blick, ooh en hand, som utan
att darra för den blänkande knifven, böjer ban
sig ned öfver den döende.

Det svaga dagsljuset tränger in i rummet.
På soffan ligger en blek kvinna utsträkt. Hon
slår långsamt upp ögonen och ser sig förundrad
omkring; så småningom minnes hon alt, sin
förtviflan ooh fasa för knifven — ooh sedan — ja,
hvad sedan?

Då öppnades dörren, och han står på
tröskeln.

— Er man är räddad! Ännu någon feber,
men faran är öfverstånden!

— Ni opererade honom altså ioke?

— Jo, trots ert förbud. Det var den enda
utvägen till räddning, ooh därför gjorde jag (det
på eget ansvar.

Nu först märker hon, hur han stod där s&

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free