Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
den sorg, tian kanhända skulle ha ådragit sin
gamla älskade mor. Hennes bild trädde
plötsligen för hans blickar just i det afgörande
ögonblicket, och det var den, som räddade honom.
I ett nn glömde ban belt de sömnlösa nätter och
sorgtunga dagar han hittils upplefvat, helt den
svära själskamp, hau veckor och månader
utkämpat, ty han erinrade sig plötsligen, att han hade
sin mor, siu gamla mor att lefva för . . . Och
kanske det, som händt honom, ändå i själfva
vär-ket, icke var så farligt, som det föreföll honom;
ooh om det också vore det värsta, som kan hända
en människa, så kunde han ju likväl trösta sig
med att icke vara den enda en dylik olycka
träffat! För resten står ju läkarekonsten högt;
hvarför kunde altså icke äfven han bli läkt. som
mången annan, utan framtida sviter? . . .
Han känner sig åter som en annan
människa; han känner bela sin lifslust, hela sin energi
återvända, ban tänker sig den ifver, med
hvilken han åter akall egna sig åt, sitt arbete, ja,
han besluter arbeta, arbeta till sista blodsdroppen,
så att åtminstone ingen skall behöfva säga om
honom, att. ban lättsinnigt slösat bort sitt
hemlands dyrt förvärfvade blodspenningar på
Berlins ölkneipar och förlustelseställen ....
* *
*
Det var naturligtvis blott en öfvergående
opasslighet, som mångfaldigt förstorats af en
nervös hjärnas vilda feberfantasier, därför att en
tysk judeläkare sökte draga största möjliga valuta
af sitt offer. Men „Todtenmesse" hade en
kolossal framgång. Den bizarra kompositionen gjorde
buller utaf sig, väkte uppmärksamhet och blef
omtalad i vida kretsar. Spaltlånga
tidningskritiker lofprisade den vinge kompositören för hans
färg- och idérikedom, hans förmåga att behärska
materialet och hans utomordentliga skicklighet
att finna ett äkta ut.trycs för sina innerligaste
tankar. Biten, om också icke formfulländad,
var originell, och det var ju nu för tiden
hufvudsaken. Det återstod endast att lyckönska den
unge musikern och förutspå honom en stor
framtid. Men ingen annan utom kompositören själf
viste hvilka dagar af tungt själslif, hvilka nätter
af andlös spänning, hvilka brännheta tårar och
tysta suckar „ Todtonmcsse" kostat honom!
H.
Fursf Bismarck och hans
moder.
Den gamla sauningen, att store män ofta
ha högt begåfvade mödrar, passar in äfven på
Bismarck. I hans hem representerade husmodern
förståndet, medan fadern var en äkta typ af
godsherre af den gamla goda stammen.
Under ett uppehåll i Berlin hade
slottsherren till Schönhausen förälskat sig i
kabinetterådet Menckens unga dotter, och i trots af siua
adliga fränders högljudda protester förde ban
den sextonåriga Luise till altaret.
Bismarcks föräldrar skildras som ett vackert,
ståtligt par, som öfver alt väkte uppseende.
Han — hög och kraftig, full af sprittande
humor och bedårande älskvärdhet, mild i sin dom
och hjärtegod. Hon — en stolt, imponerande
personlighet med fina, klassiska drag. Det
något själfinedvetna uttrycket förmildrades af ett
vinnande leende, som plötsligt syntes förvandla
det. stränga anletet. Fru Luise hade fått en
synnerligen god uppfostran, och pä lediga stunder
sysslada hou med affat,tände af en dagbok, som
lär innehålla många tina iakttagelser och
träffande skildringar al samtida personligheter.
Äktenskapet skildras som mycket lyckligt.
Den sköna frun tillbad sin ridderliga gemål, som
för hennes skull satt sig öfver sin tids fördomar.
Och lyckades det henne än icke att ingjuta i den
lugne man, hvars käraste sysselsättning var jakt
och ridning, något af sin egen glödande ärelyst-
TIDEN.
uad, så fann hon tillfredsställelse i att leda sina
barns uppfostran.
Öfverlägsen och säker i bela sitt
uppträdande blef hon snart den tongifvande i kretsen.
Om sommaren samlades ett utvaldt sällskap på
Schönhausen. Vintern tillbragtes i Berlin, där
det Bismarckska huset var mötesplatsen för den
tidens mest framstående män ooh snillrika
kvinnor, borgerliga såväl som adliga.
Som ett bevis på fru von Bismarcks skarpa
förstånd må anföras, att hon var öfverlägset
skicklig i schack och sällan fann sin öfverman däri.
Af stor betydelse för favoritsonen Ottos
hela utveckling har det varit, att hans moder
var besjälad af en glödande fosterlandskärlek
ooh drömde om ett fritt, enigt Tyskland. Aldrig
kunde lion glömma ett möte med den olyckliga
drottning Lnise, då denna flydde efter slaget vid
Jena, eller den förödmjukelsens tid, då marskalk
Soult och hans trupper lågo inkvarterade i och
omkring Schönhausen.
Så snart befrielsens timme slog, öfvertalade
hon sin mau att, tillkalla en af Ltttzows frikårer
och sätta sig i spetsen för traktens landtvärn.
Senare deltog hon ifrigt i vården af de sjuka
och utöfvade i det bela en storartad välgörenhet.
Dristig och energisk tog hon ihärdigt del i
de stora godsens förvaltning, red timvis omkring
i skog och mark, ocb ingen viktig fråga
afgjor-des utan hennes vetskap. Fri fråu hvarje
småsinthet ville hon dock tillförsäkra sina sex barn
en ståndsmässig tillvara och försökte efter bästa
förmåga, fastän visserligen förgäfves, att införa
tidsenliga reformer.
I valet af underlydande sökte hon alltid
De ryska riksregalierna.
och allena efter den duktigaste och tänkte häller
aldrig på att förneka sin borgerliga härkomst.
Otto von Bismarck har för visso denna
karaktärsfasta, fördomsfria kvinna att tacka för den
rättframhet och den praktiska saus, som alltid
betecknat haus bana. Han behöfde ej bortarbeta
den unge adelsmannens fördomar, då han i sitt
lyckliga barndomshem såg en hvar blifva
värderad efter förtjänst.
Tidigt, insåg modern Ottos lysande
begåfning, meu fruktade tillika, att den godmodige
fadern skulle skämma bort honom. Gossens
snår-fyndighet, hans uppbrusande temperament och
oböjliga trots kräfde en starkare hand, och för
att undgå pinsamma uppträden bestämde hon
sig för att sända såväl honom som brodern
Bernhard till Berlin. Här uppfostrades de i den
Pla-maniiska anstalten, men bodde om vintern hos
föräldrarne, när dessa uppehöllo sig i staden.
Under sommarferierna var Otto oskiljaktig från
modern, som han beundrade ocb respekterade, när
han hörde henne ge folket sina befalbiingar, och
när hon kontrollerade hans studier.
Alltid stod hon för honom, såsom hon en
gång öfverraskade honom i hans kammare i
Berlin i begrepp att gä på hofbal — i strålande
toalett, med svajande strutsfjäder i håret och en
furstinnas hållning.
Sjutton år gammal blef Otto student, och
nu gälde det att bestämma lefnadsbana.
Intressant är att höra, att den kraftige,
lef-nadsglade ynglingen alldeles icke ville höra talas
om att fortsätta studierna. Han ville bli soldat,
och af många yttringar kan man förstå, att han
hela sitt lif i all tysthet ångrade, att han lät
beveka sig att uppgifva denna sin önskan.
N:o 39
Väl var hau viljestark, men det. syntes
honom otänkbart att, trotsa en moder, som hittils
alltid träffat det rätta och härskat oinskränkt i
hemmet. Och denna moders skarpa blick hade
spårat haus diplomatiska begåfning. Hon
drömde om en statsman, som kunde förvärkliga hvad
hon själf och de bästa af hennes samtida
förgäfves hoppats pä — och så bestämde hon
kategoriskt, att Otto skulle studera statsvetenskap.
I Göttingen utmärkte han sig emellertid
som eu ifrig och skicklig fäktare. Under loppet
af tre semestrar bestod lian 28 uiensurer eller
dueller, och då ban visade sig i hemmet med ärr i
ansiktet, och med en students alla manér, var fru
Luise ot.röstlig. Hvar fans diplomatens eleganta
hållning ocli fina väsen?
Hade deu unge Bismarck lagt boken på
hyllan i sina första studieår, så inhämtade han
emellertid snart det försummade, då ärelystnaden
en vacker dag vaknade till lif. Redan 1835 tog
han juridisk ämbetsexamen och året därefter
presenterades han vid hofvet.
Här mötte han för första gången den man,
som senare skulle utöfva så stort inflytande på
hans öde: prins Wilhelm af Preussen.
Bismarck och en ung vän till honom räkte
i höjd öfver hela samlingen, och prinsen sporde
leende till hvad stånd de hörde.
— Nåja: rättvisan söker sig också folk,
som ha gardisters längd, tillfogade hau
skämtande, sedan ban fått svar på sin fråga.
— Ers kunglig höghet, svarade Bismarck
oförfäradt, juristerna kunna också bli soldater
och de räkna det som eu ära, när kung och
fosterland kalla dem.
Juridiken förmådde ej länge att fängsla
honom; såsom blifvande statsman måste ban lära
känna alla grenar af administrationen. Han sökte
och fick anställning i Achen, där han deltog i
den förnäma världens nöjen och alldeles icke
rät-rade munnen efter matsäcken.
Modern hörde med förskräckelse talas om
det öfverdådiga lif, Otto nu åter förde, och själf
tykte ban senare ej om att tänka tillbaka på
alla de galna upptåg, ban där varit med om.
För att, undfly frestelserna lät ban sig
förflyttas till Potsdam, där ban också fullgjorde
sin värnplikt. Senare besökte ban en
landtbruksskola. Det gälde nämligen nu att framför alt
få ordning i finanserna. Modern hade blifvit
sjuklig, och deu gamle Bismarck hade aldrig
tänkt på, att. äfven hans stora förmögenhet,
kunde smälta ihop.
Otto och hans broder öfvertogo nu godsens
förvaltning. Den diplomatiska banan syntes
öfvergifven för alltid, och fru Luise fanu sig
un-dergifvet i att se båda sönerna inrangerade i
landtjunkarnes led.
Hon skulle dess värre ej upplefva att se,
hur Otto det oaktadt gick den väg, hon
betecknat som den enda riktiga för honom. Annu ej
femtio år gammal dog hon under en visteke i
Berlin.
Alla biografer äro eniga uti, att Bismarck
städse bevarat hennes minne i trofast erinran,
och när senare ett lysande resultat krönt hans
sträfvan, hörde man den firade statsmannen yttra
till en gammal vän:
— Om bara min moder hade upplefvat
detta!
En krigsfånge.
Berättelse trän det nordamerikanska kriget
Det var nere i Louisiana, som flere
kompanier af oss yankees voro förlagda i en liten stad,
tillräckligt långt från New-Orleans och andra mer
betydande punkter för att i ooh för sig icke vara
af någon strategisk vikt; men då den låg vid den
genaste vägen mellan fiendens linjer och
Mississippifloden. var deu viktig såsom förpost.
Hvarje regemente hade någon officer,
vanligen en ung löjtnant, hvilken i följd af sitt
utseende, sätt och begåfning af kamraterne
erkändes vara den förnämste. Hos oss var det Wil)
Glennie. Han var officer vid den första forpo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:21:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tidenfi/1894/0392.html
