- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
398

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

398

TIDEN

N-.o fiO

< IA och då, under ferierna nämligen, kom till
Buchenau.

Med honom hade Aliue lekt. som barn.
Tillsamman med honom hade hon fångat foreller i
bäcken och fjärilar pä ängarne; tillsamman med
honom hade hon företagit djärfva klättringar
genom klyftorna, frän hvilka hon till guvernantens
förfäran alltid väude tillbaka med sönderrifna
kläder, rispor på kinderna och håret i vildaste
oordning.

Så afbröts detta vänskapsförhållande
därigenom, att Richard kom i stadens elementarlag
rovärk och därifrån till universitetet. Visserligen
träffades man under ferierna, men tonen var icke
den gamla. Richard hade blifvit en kavaljer, ooh
Alines klädning nådde nu nästan till marken.
Till Richard sade man „unge herrn" och till Aliue
„fröken". De kunde icke längre säga du till
hvarandra; de ktinde icke mera företaga
gemensamma utflykter; ooh äfven om Aliue äunu ibland
tog af sig skor och strumpor saml. vadade ut i
bäekeu för att taga fram kräftor bakom stenarne,
kunde hon dock omöjligt, göra det i Richards
sällskap.

Naturligtvis kunde hon iolce undvika, att.
Richard då och då mötte henne. Så hälsade
man stelt, på’hvarandra, talade om de mest,
likgiltiga ting ocb var glaf|, nar deras vägar
ändtligen skilttes. Och d >ck blefvo bäggi åter
stående ooh sågo sig om efter hvarandra för att
blifva mycket förskräkta, när deras ögon
plötsligt möttes.

Men på seuaste tideu hade förhållandet dem
eioellau blifvit, nästan pinsamt. Bägge rodnade,
när de mötte hvarandra; bägge sökte upp
hvarandra ocli uudveko hvarandra, när de möttes;
bägge voro förargade på hvarandra och täukte
dock oupphörligt på hvarandra. De voro
nämligen förälskade i hvarandra: men Richard skalle
icke för nägoutiug i världen vågat yppa ett. ord
om siu kärlek och Aline kunde icke vinna
klarhet angående siua käuslor. Ja. hon lät. üo ocli
annan gåug ett ord undfalla sig, att, Richard belt
och hållet förändrar, sig, och att, hou icke mera
kunde tåla, honom.

Fru vou Wallerstein. Alines mor. var enka
efter en i kriget, tallen officer samt lefde på sin
anspråkslösa änkepension och af de inkomster,
liO| hade af det lilla, godset Bttcllènàü, som hon
ärft efter siu mor. Då Aline nu närmade sig
den ålder, då man måste tiluka på at,t få flickan
..försörjd", pinade moduru sig oftare äu
någonsin med bekymmer för sin dotters framtid. Det
var därför heune icke ovälkommet,, om iin
tämligen öfverraskande, att heiines kusin, pensionerade
ryttmästaren von Flock, eu dag anhöll nm
Alines band.

Hr von Plock, eu förmögen ungkarl, kom
alf, emellanåt på besök i Buchenau; och när han
påstod sig hafva vunnit Alines tycke, lät detta
visst irlie osannolikt. Aliue var värkligen alltid
i br von Flocks närhet, när hau uppehöll sig på
Buehenuu. Hou hade ju sft mycket att fråga
i un; och mikel Marcel blef aMrig otålig soin
iiiamum och guvernanten Han hade alltid ott
svan-, äfven om Aline vilfe veta än Ml mera äu
orsaken, hvarför himlen var blå och träden gröna,
Hell hvarför motsatsen icke var förhållandet

finkel Marcel förstod sig också förträffligt
på ni,t, fånga gräshoppor ooh gräfva upp maskar,
af hvilka Aliue behöfde en bel del för -sitt fiske.
Onkel Marcel lät sig släpa med rifver stock och
sten samt var utmärkt att hafva till hjälp, när
det gälde körsbär, som hängde för högt upp.
Han var kort och godt ett ideal; och Mine
beklagade upprepade gånger, att icke alla
människor här i världen liknade hennes käre oukel.
Icke desto mindre hvste fru von Wallerstein
tvifvel om, huruvida Aline värkligen ville blifva
onkelns hustru: och hon motiverade detta ait,t,
tvifvel med, att hennes kusin dock var i en
något, framskriden ålder. Kusinen såg förundrad
på henne och frågade:

— Hvad menar du egentligen, kära kusin?

— Jag menar, att du närmar dig
femtiotalet, medan Aline endast är aderton är.

Ber om ursäkt, Usta kusin, att jag iute
förstår dig. Visserligen är jag fyrtionio år, men
det är dock mannens bästa ålder.

— Kanske liar du rätt. Måtte Aline
endast ha samma mening.

— Aline! . . . U<>t dig inga bekymmer
därför! Kära kusin, du lefver afskild från världen ...
annars skulle du inte vara s:i fullkomligt blind.

Han reste sig upp och gjorde ett slag förbi
spegeln.

— Jag vill iute smickra mig själf; men
jag tilltror mig äunu kunna göra intryck på ett
kvinnligt, hjärta. Visa mig eu pojke, i hvilken
det är mera lif än i mig! . . . Ouh mina
mustascher, bästa, kusin, äro ännu kolsvarta , . . Död
och pina, jag vill se den unga flicka, som . . .
Men vänta barn! Ska’ vi hålla vad?

— Saken är för allvarlig för ett vad Du
har fullkomligt fria händer oeh kan tala med
Aline redan i dag.

— Godt, då gör jag det genast. Död och
pina . . . framskriden ålder! . . .

— Där kom mar Aline i trädgården.

Ett par minuter senare sutto Aline och
onkel Marcel i en vacker berså i trädgården. Hau
bemödade sig att sitta så ungdomligt som
möjligt och att gifva- sitt ansikte det älskvärdaste
uttryck.

Det var en egendomlig bill att se de två
gestalterna midt emot hvarandra: Aline liflig och
intagande, iin strykande de ostyriga lookarne
tillbaka från pannan, och äu med sina skälmska
blå ögon följande eu fjäril, som sväfvade omkring
bland bloBBnorna; och så deu stele, till åran
komne officern.

— Hvad ftr det med dig, onkel? frågade
Aline. Du ser sä komisk ut.

— Jag är tvärtom mycket allvarlig, kiira
Aline.

— Allvarlig? . . . Hvarför det?

— Jag talade just med din mamma om.
att du . . . at,t nian . . . Hvad tänker du
egeutli-gen om ett giftermål?

— Det liar jag äunu aldrig tänkt på, bäste
oukel. Meu jag ska’ tillstå för dig, att jag gärna
önskade veta en sak. Hvarför gifter man sig
egentligen.

Jag ska’ söka förklara det för dig.
Meu gif mig för eu gångs skull din lilla band!
Sä! ... Du skulle använda handskar, annars
blifva dina händer solbrända. — Ser du, det gifs
tillfälleu, uär eu mau och en ung kvinna hålla
så mycket af hvarandra, att de gärriu alltid ville
vara tillsamman. Kan du förstå det?

— Ack, ja . . . (let är inte så svårt.

— Där ser du själf! Mau lefver åtskild,
och deu ena känner sig tlock alltid dragen till
den andra. Äfven om mau någon gång blir ond
och surmulen — det kan ju äfven du, lilla ungen
liUfva - känner man dock en viss längtan; ooh
mau blir förargad, när icke den andre af samma
längtan drages till eu igen. Jag vet inte, om
jag uttrycker mig klart nog?

- Jo, jag förstår dig mycket väl, lille

onkel.

— Du har kanske redan täukt öfver, hvad
kärlek är?

livad kärlek är? . . . Nej, oukel, det liar
jag iute. Det. är underligt; jag har dock läst så
måuga kärlekshistorier, ooh det. slutar alltid med
att do gifta sig med hvarandra. Dn Ilar rätt,
onkel, ineu jag har äunu aldrig tänkt på
giftermål . . .

— Ännu aldrig? . . .

Aldrig. Mau ra&ste .ju först älska. Ouh
äfven om inan älskar . . . hör du, onkel, mau
kau ju älska hvarandra ntan att tala om det...

Onkel Maren! blickade forskande på Alines
vackra ausikte. Hou sänkte blickeu och rodnade
djupt. Då gick det som en eld genom hans
kropp, blodet rusade till kinderna, och hau
utbrast i en viss kommandoton:

— Det. bör man iute hålla hemligt!

Aline blef rädd, ooh onkeln smekte hennes

lilla mjuka hand för att lugua heuue. Nn
valögonblicket kommet till att. säga henne alf, men
hau fann icke orden. Hans hjärta klappade så
starkt, som det aldrig klappal i något slag.
Hvarför kom hon icko honom till hjälp?
Hvarför såg hon icke med skälmsk min pA honom
som annars? Ooh hvarför frågade htm i så
egendomlig ton:

— Bör mau inte hålla det hemligt?

Han förargades öfver detta tvifvel.

— Nej, det. skall mau into. Man bör
uttala öppet, hvad man har på hjärtat; annars

blir mau olycklig för bela sitt lif. När man
älskar hvarandra, talar man om det och gifter sig
med hvarandra. För sjutton, hvarför skulle man
inte säga det?

— Ivan den unga flickan också säga det? ...

— Ja, hvarför inte? Del. är belt, enkelt,
bennos plikt, när . . .

Oukeln bet sig i läppen.

— När mannen är för fug, fortsatte hau.
ska’ deu unga flickau ha mod därtill. Och hon
ser också genast, om en man ålskar henne.

Hon nickade.

— Inte sant.? Därför ska’, hou säga honom
det. För sjutton, man måste säga honom det,
och så gifter mau sig med hvarandra . . .

Onkel Marcel blef plötsligt till mods, som
om han befunnit sig i himmelen. Två mjuka
armar slingrades omkring lians hals. ljusguls
lockar böljade ned öfver hans kinder, och varma
läppar berörde haus. Eu sådan salighet var icke
af denna världen.

Men det varade endast ett ögonblick. Han
hörde ett sakta „Tack onkel!" Ängeln försvann
som bureu af eu vindfläkt, och ban befann sig
åter på jorden.

* *

*



Eu stund därefter satt br von Flock med
ett stolt leende på läppanio midt emot sill kusin
ooh berättade för heuue om den fäktning, nr
hvilken hau nyss dragit, aum segerherre.

— Död och pina. det- var eu varm batalj,
slutade han sin berättelse, men lönen, bästa
kusin, bränner äuuu på raiua läppar. Vid sitt
fyrtionionde år är man äunu inte så gammal, att,
man inte förstår att. till fullo uppskatta en så’n
kyss.

Fru von "Wallerstein log.

— Jag har aldrig l.rott, att ditt hjärta
blifvit gammalt, Marcel. Men likväl förefaller del.
mig besynnerbgt, att Aline så hastigt . . .

— Besynnerligt eller inte, sä har jag ju
ditt samtycke?

— Naturligtvis, Aliue får följa sitt hjärtas
val, uär hon icke gör något uppenbart missgrepp;
det bar jag redan för flere år sedau föresatt, mig,
och det var också min salig mans mening Men
hvart, har hon tagit, vägen?

— Hon är lite förlägen, kiira kusin. Kom
ihåg, det var den första kyssen! . . . Hou var
bloss ande röd, då hon flydde sin kos. Hvad
deu rodnaden klädde henne . . . Jag
skyndade efter henne, men deu flickau är jn en riktig
hvirfvelvind.

Plötsligt fingo de se Aline, som kom
gående i trädgården. • Mikel Marcel skyndade henne
till möte så hastigt, som hans något stela beu
tilläto.

Alines fagra kinder hade iinnu kvar sin
rodnad, och en fuktig glans strålade ur hennes
ögon. Onkel Marcel, som tiiukt sluta siu lilla
käresta i sina armar, kände sitt mod sjunka ouh
lät, sig uöja med att galant bjuda henne armen.

— Du blef lauge borta.

Ja, kära onkel, det var din skull.

Han säg på henne med etf; lyckligt leende
och trykte hennes arm.

— Alt är således klart? . . . frågade han
mod eu betydelsefull blick.

— Ja, lilla onkel. Jag gjorde, hvad du
rådde mig till. Jay lno- swß honom det? . . .

— Han? . . . Hvemf. . . Hvad? . . .

— Honom! . . . Richard! . . .

Oukol Marcel var som träffad af blixten.

— Ri . . . Richard?

Ja. Då du förklarade för mig hvad
kärlek var, käude jag, att jag älskade honom.
Ooh då du så talade till mig om min plikt, kände
jag också, att du hade rätt. Mitt beslut var
fattadt. Vi gå hvaije dag ut och promenera vid
samma tid . . . men vi ha iinnu aldrig talat ett
enda ord om kärlek. Men nu måste jag säga
honom det. Och jag gjorde, som du rådde ruig
till, onkel . . . jag sade det till honom . . .
Men hvad är det med dig, onkel?

— Ingenting, ingenting.

Han väude sig om ooh torkade hastigt bort
en tår. Inom sin resliga gestalt bar lian ett
bar-uahjärta, och det hade han belt ouh hållet
förlorat till den unga flickan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free