- Project Runeberg -  Tiden. Veckotidning med illustrationer / 1894 N:o 1 - 51 /
399

(1893-1894)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 50

tiden.

Han är val mycket ling. den där Richard ?
frågade han efter en stund.

— Ja, han passar till 111ig. Han är
tjugufyra Ar.

— Ja, då passar hau helt visst till dig.

Hvad är det? frägade fra von
Wallenstein. som nnder tiden närmat sig.

— Åh, ingenting, svarade onkel Marcel.
Äiine har bara förlofvat sig.

— Förlofvat, sig? . . .

Onkel Marcel gaf i smyg siti knsin en liten
knutf och sade hastigt:

— Ja, så förhåller det sig. AJine har
förlofvat. sig. Och vi kunna också niimna namnet
på hennes fästman. Han heter Richard . . .

— Rictiard Becker . . . Du känner honom
jti mycket väl. mamma. Och vi kunna gifta oss
genast. Richard har blifvit utnämd till adjunkt
vid lärovärket, och . . .

— Ooh alt detta, afbröt fru von Wallenstein
b enne, ntan att jag vetat något därom. Det är
dock . . .

Död och pina. kusin, de unga tu ska’
ha hvaraudra, förklarade onkel Marcel. Här kau
ej gärna föreligga något uppenbart missgrepp.
Någon framskriden ålder liar du inte håller att
irukta. Och som ett. tecket till, att jag för min
del gillar partiet, lofvar jag, att. min
förmögenhet. en gång i tiden ska’ tillfalla det, unga paret.

— Nåja, sade .’VI i nes mor, eftersom Richard
är ön präktig ung man, kan jag inte ha något
mot partiet, oaktadt dot bela värkligen kommer
lite öfverraskande.

Efter att hafva trykt kusinens hand och
gifvit honom en mycket sägande blick, sade hon
därpå till Aline:

— Tacka nu onkel, ty det förtjänar hau
värkligen.

Onkel Marcel kände än en gång två mjuka
annar slingra sig omkring hans hals och varma
läppar nänna sig lians. Men denna gång
smålog onkel Marcel icke — ban hade tårar i
ögonen. Två kyssar af samma läppar, och dock så
olika! . . .

Ett och annat.

VoiUärt som affärnmivi. M Hubert Valloroux bar
i It Currcnpontlant en roantle artikel om Voltaire som
industriidkare. Sedan ban köpt Ferncv, skaffade lian sig
genom Choiseul ocb madame Pompadour stora fördelar
i ekonomiskt afseende. Han grundade stödd på
utvår-kade privilegier, fabriker fiir klockor ocli pendyler. 1
ain brefväxling återkommer |inn. midt tuider
kvasililosu-tiska samtal, titi dossa affärer ocb lurar klockor på
Rocho-lort, markis de Tliibouville, grefvinnan d Argental. alt
under lofprisande af deras billigbot. Han anhåller om

hitrtiginiuin de Ghoisoiils bemedling för att man måtto
köpa lians klockor .till presenter åt. personor vid
hofvet"; En klocka med konungens pnrtrlitt, i emalj ocb
diamanter utbjudas titi 25 loiiis, ön med Daupbios till
17 louis. Han skrot koflektlvbrof till ambassadörerna
ocb åberopade, komiskt nog. att albi hans arbetare .hade
myolotm vBrrtnad tör den katolska religionen". Till
madame Dubnrry nkref ban. att .det skulle vara en tröst,
|tiv hans ålderdom, dm ban kunde smickra sig <1 lin neil,
att. i Perney producerades några artiklar, sotn ty voro
ovfir,litra hennes blickar oeh hennes skydd". Mest o
försynt var han mot Catharina fr Hon hade. fiir att göra
honom till viljes, lios honom gjort en beställning titi ott
värde af några tusen rubel. Han skickade henne
klokkor till R.IWIO riibels belopp jämt» ott. ursäktande brof,
som skat skulden på hans arbetschefer, .hvilka ban
bannat upp". Catharina svarade, att utgiften .oj skulle
ruinera bonne". Till tack började Voltaire „p/ldyflii" henne
pendyler i massa Säkert iir, att lian förstod sig på
affärer: vid sin död halle ban eu förmitgenhnt. som
lämnade 200,000 livrés i årlig utkastning

’Sftlxigt. Frun: Har dn stftdat ilär uppo, Anna?

*



TjUiiätortio.kan: — .Ta. visst har jag dot!

- Nil. har ilu gjort dot. Uka slartvlgt som vanligt ?

Det har jag visst inte. .lac Ilar stiidat sii
grundligt i albi v mr och gömmor, sn att jag till ocb
oiei| har hittat reds på albi de här obatalta räkningarna
till finn.

10)

PAKTOLOS KÄLLA.

Öfvers, för „Tiden".

Hau öfverlägger med sig själf: Ännu har ju ingenting händt!
Hvad tvingar honom väl att intaga dessa pulver ban gömt ander sitt
täcke — Han känner på sitt bröst, andas på sin hand — det är ju inte
möjligt att — „Hella!" Tanken på henne återför honom till hans beslut.
— Med den skärpta klarsyn t,lie te ti hos en människa, hvilken bereder sig
på att dö, skådar hau hän öfver förhållanden och passioner bksom vore
de ting, man kunde gripa tag uti. Hans själ höjer sig i en ovan, stnm bön:

Om du finnes, allerhögste, så yttra sig hans tankar, då vet du hvad
jag gör och skall hvarken förhindra mig eller fördöma mig.

Han lyssnar ett ögonblick, som väntade ban svar från ofvan. Men
intet, svar kommer. Intet annat svar än lugnet inom hans eget bröst.

Då skakar ban omsorgsfullt alla pulvrens innehåll i glaset, bränner
upp pappersomslagen och blåser noga bort askan. Därpå rör hau om med
fingret och dricker långsamt ur ända till sista droppen. Hau ställer
glaset på sin plats, sträcker ut sig raklång, sluter ögoulocken och väntar.

Blodet börjar susa för hans öron och för hans ögon dansar ett
blod-rödt. sken. En stark hetta genomströmmer honom ooh kommer lians
hjärta att klappa så våldsamt, att det vill sprängas.

I förvirrade drömmar ser han ett älskligt ansikte omramadt af
guldglänsande hår böja sig ned öfver honom: Ser du, här har jag nu ditt.
guld! säger hon sakta och löser upp sitt stora hår, sä att det böljar ned
öfver hans bädd och inhöljer honom. Han känner som om något skulle
smälta inom honom; han känner sig småningom gripen af en behaglig
medvetslöshet, och så — intet mer.

Sjnkvaktaren, hvilken trots Baumiillers uttryckliga förbud lämnat
rummet för att samspråka litet med hushållerskan, återkommer efter en
timmes förlopp ouh förskräckes vid åsynen af den bleka, stela gestalten
i sängen. Ett ögonblick står ban obeslutsam framför deu döde; därpå
ringer lian häftigt ooh ger sig till att ifrigt syssla vid sängen, under det
ban ger den inträdande tjänaren order att springa efter doktorn, emedan
baronen plötsligt blifvit mycket dålig, samt, befaller honom att
underrätta herr Baumiiller, hvilken inne hos sig hvilar nt efter sitt bad.

När Baumiiller kommer in är det redan för sent. „Han har just
nu utandats sin sista suck — ban dog i mina armar!"
försäkrarsjukväktaren. Läkaren anländer en timme senare ooh konstaterar h|ärtslag. Han
trycker Baumiillers hand. »Lefvat något för högt — icke så?" säger
ban med en blick på den döde.

Baumiiller suckar: -Tyvärr!" — hvarefter båda herrarne gå in i
angränsande rum för att ordna om begrafningen.

På den lilla protestantiska kyrkogården i Baden stå omkring
tvåhundra personer och vänta. Man vill se den unge miljonärens begrafning.
Hans — „som testamenterat bela sin förmögenhet ät en ung flicka."

I dag på morgonen blef testamentet öppnadt — några timmar
senare rullar ryktet om dess innehåll fram som en lavin, medförande både
sanning och dikt.

„Tre gods uppe i Preussen, flere hus och därtill tjugu miljoner i
reda penningar", berättar en gammal, tandlös pensionerad militär för en
ung officer, hvars uniformsknappar blixtra i solskenet.

„Det lär alt förarga Baumiiller, tänker jag — hade väl bespetsat
sig på att bli uuiversalarfvinge — jag känner honom från klubben
-hygglig karl för resten!"

„Han förarga sig? Åh, bevars! Jag träffade honom i dag hos
perukmakaren ban var mycket belåten. Tolftusen marks ränta om året
är häller inte att förakta. Lär vara glad, att ban inte har något vidare
besvär med den. Vore minsann alt för lat att förvalta en sådan där
kolossal förmögenhet. Ha, ha, ha! Eå se om lian inte gifter aig en vacker
dag! När alt kominer omkring kanske merl deu där pikanta målarinnan!"

„Åh, hon tor honom inte. Hon har haft besvär nog att bli af med
den man hon redan hade! Ha, ha, ha!"

Alt flere ocb flere människor tränga in på kyrkogården. De bägge
herrarne blifva åtskilda af folkmassan och sålunda förhindrade att
fortsätta det intressanta samtalet.

Det är en strålande vacker dag!

Rundt omkring på grafvarna vaxa blommor och mänga luften med
den härligaste doft.

Mängfärgade fjärilar flaxa omkring i solskouet och de nyfikna
sparf-varna kvittra i kapp med den pratande människomassan.

I grafkapellet, smyckad t med ett auspräkslöst tom, utmed de kala
hvita väggarne står en halfkrets af mörka, allvarliga lagerträd och
brod-bladiga växter och i midten flamma två ljus på höga silfversfakar. Här
skall prästen viga den döde åt ilen eviga hvilan! Man vet, att den
berömde pastor Heim från Karlsruhe, bekant såväl för sin oböjliga
själfständighet som för sina snillrika predikningar, skall förrätta ceremonin
och man gläder sig åt lians liktal liksom åt eu rolig tilldragelse.

^Släktingar har ban inga!" sade en mycket rödblommig fot fru med
en hel tulpaurabatf pä sin hatt af billiga spetsar.

„Min dotter hjälper rätt ofta till därborta hos generalskau och liar
hör’, det af henne."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:29:06 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tidenfi/1894/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free