Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
TIDEN
N:0 33
Dessa si|fror angifva emellertid blott don
höjd, som snötäcket pä jämna markeu
tillfälligtvis när. De säga ingenting om huru mycket
snö värkligen fallit pä, hvarje ort, ty myoket,
smälter ju bort under varma dagar höst, och vår
och mycket torkar bort under kalla, torra
vinterdagar. Professor Sundell har därför varit
angelägen om att beräkna, hvilken höjd snötäcket
skulle nått, om ingen snö under vintern försvunnit
från fältet. De tal hau erhållit, kallar lian dan
totala medelsnöhöjden för året. Deu var för
hela Finland 7!),o centimeter. I bela Lappland
stannade den under detta medeltal (Kittilä 55—73
cm), utom i den sydligaste tliken af landskapet
t Kemiträsk fi5 cm). Men från Aavasaksa ända
till Ladoga sträcker sig ett, område med rikligt
snöfall ooh ett annat sådant bildas af de höga
gränstrakterna mellan (Istarbotten och Satakunta
från Pyhäjokis stränder ända till hjärtat af
Satakunta mellan Tammerfors och Raumo. I dessa
områden uppgick den totala medelsnöhöjden
nästan på alla observationsorter öfver en meter,
på två ställen till och med öfver halfannan
(Les-tijärvi 154 cm, Utajärvi 152 cm). Också östra
Nyland blef vintern 1891—02 rikligt välsignadt
med snöfall, men öfver Saimaområdat föll ondast
måttligt snö, likaså öfver södra Karelen och
Bottniska vikens kuster. Tavastland visade sig vara
ett landskap med ovanligt sparsamma snöfall,
från Mustiala ända til1. Viitasaari. Att äfven
Egentliga Finland och Åland skulle få en mindre
snömängd än de flesta öfriga trakter knnde man
redan vänta af deras korta vinter.
Att söka utgrunda orsakerna till snötäckets
olika mäktighet och snömängden under vinterns
lopp i landets olika delar är ännu för tidigt.
Därtill erfordras ännu många års fortsatta
mätningar. Men redan den öfverblick man nu har
öfver landets vinterskrud är intressant ooh
manar till fortsatt arbete.
* *
I ön af sina senaste ravyer berättar Henry
de Par ville följande:
I Förenta Staterna användes i största skala
metodeu att konservera födoämnen genom
frysning. Ofta inträffar öfverproduktion, och då
måste säljaren kunna vänta för att aj behöfva
bortslumpa sin vara för en spottstyfver. För detta
ändamål äro cobl storcuje icareliousea inrättade,
ofantliga källare med tjocka väggar, i hvilka an
kylblandning drifves fram genom rörledningar.
Temperaturen i dessa källare hålles ständigt
omkring 3 grader under fryspunkten. Luftan är
torr och födoämnena, kött, lägel, fisk, bibehålla
sig där mycket länge utan att sedan vid
beredningen förlora n&got af sin vanliga friskhet ooh
smak. Kött ooh fågel upphängas på väggarna
och fisken uppstaplas på golfvet; man tager ut
af fürrådßt efter behof.
I Förenta Staterna mer än annorstädes
hemsökas husens källare af råttor och möss. Men i
början voro oold storage warehouses alldeles fria
från sådana gäster. Kölden höll dem borta. Men
frestelsen var alt för stark för de små gnagarne;
de måste åtminstone försöka uthärda köldan för
att få frissa på dessa rikedomar. Någon tid
framåt träffade man på lik af ihjälfrusna råttor
och möss. Men en vacker dag märkte man
tydligt härjningar i förråden och begynte söka
efter de skyldiga. Slutligen upptäkte man där
nare i kölden helt lifliga, tilltagsna ooh frodiga
råttor, som kilade fram mellan köttstyckena.
Ilåttor var dat, mon mycket egendomliga råttor.
De hade en lång, tjock hårbeklädnad från nosen
üuda till svansspetsan. Bittorna hade småuingom
afpassat sig för de nya lefuadsvillkoren. Den
nya rasan fortplantade sig hastigt och snart
vimlade frysmagasinen af t.jockhàriga råttor.
Hvad var nu att göra? Katten är råttans
fiende. Men den tycker om fågel. Man får
ingenting gratis, mau måste offra något, ooh så
släpte man lös kattor i frysmagasinen.
De första dogo af köld, de följande likaså.
Man började redan misströsta, då en tjockhårig
katta blef införd i ett magasin. Kattan åt
duktigt och blef alt mera välmåeude. Hennes päls
blef alt yfvigare. En minnesvärd morgon fick
hon sju ungar. Naturligtvis vårdade man de små
förhoppningarna på det ömmaste. De växte upp
ooh fingo mod tiden en oväntadt yfvig päls.
Dessa kraftiga kattor likna den kauadiska
vildkatten. De hafva fortplantat sig och äro nil
stam föräldrar till an talrik afkomma, så väl
afpassad för kölden och mörkret, att don befolkar
alla frysmagasin. Pälskatten mot, pälsråttan. Dan
nya kattrason, framkallad af omgifningens
in-flytande ooh urvalet, liar kort svaus och
ofantliga ögonbryn och rnurrhår. Det är möjligt, att
dessa långa borst tjäna som känsloorgan i det
mörker, hvari rasen lefver och utvecklar sig.
Man har sålunda framkallat tvänne uya
konkurrerande varieteter, katt ooh råtta,
bekrigande hvarandra i dessa kalla, mörka hålor. Och
acklimatisaringen är så fullständig, att om mau
en vacker sommardag för en köldkatfc ut i det
fria, så försöker den återvända till källaron, ouh
om man då. stänger dörren för den, så dör den
slutligen, stundom redan inom några timmar.
emedan den ej kan uthärda värmen och ljuset.
* *
Munkorgar för damer! Hvad tycks om
dat? Nej, tacka vet jag vår humana t,id, då en
sådan idé synes absurd, vansinnig, skändlig- Och
dock finnas sådana instrumeut ännu i denna dag
— i museer Och det är ej mera än sjuttio år
sedan en kvinna måste bära munkorg publikt i
det fria och upplysta England; det var i staden
Congleton i Gheshire 1824.
Munkorgen var ett straff för skvaller oub
annat missbruk af den kvinnliga tungan, f sin
enklaste form var den konstruerad på följando
säll: En järnring omslöt hufvudet från munnen
bakåt till nacken och kunde där baktill fastläsas
med hänglås. Dan fasthölls på rätt höjd genom
ett annat järnband, som från nacken strikte
sig öfver hjässan och pannan till näsan, där deu
grenade sig i tvänne armar, hvilka viel
mungiporna voro förenade med tvärringen, sä att
näsan stack fram ur den silunda bildade
järntriangeln. Pi främre delen af tvärringen, just vid
mannen, var en metallplit af tungans storlek si
placerad, att den, di apparaten var pisatt, sköt
in i muunen och trykte ned tungan, så att
denna blef orörlig. Ofta hörda till munkorgen ännu
ett bakband, som hindrade underkäkens rörelse.
Dessutom voro minga munkorgar utsirade med
bihang, som skulle väcka löje och öka
skammen för den olyckliga delinkventan: en löjlig mask
för ansiktet, en utstående tunga och dylikt- Vid
tvärringen var vanligtvis en ked fästad för att
därmed fästa offret vid skampilen eller leda
henne omkring i staden.
Ehuru munkorgen aldrig finnes omnämd i
nigon lagtext och silunda tyckes hafva varit ett
olagligt straffmedel, användes dan pi 1600- ooh
1700-talen rätt ofta i Skotland ooh de engelska
landsorterna. Uppfinningen härstammar
sannolikt från Skotland, ty därifrån fiuuer man den
tidigast omnämd. Ännu bevarar mau i
Cheshire ej mindre än tretton kvinnomunkorgar, i
Lancashire fem eller sex, i Staffordshire lika många
och an i Derbyshire.
De skotska och eDgalska kvinnorna måtte
hafva varit eu värklig fera för samhället, di
sådana straffmedel kunde komma i frigu.
Huruvida medlet bar hjälpt, åtar jag mig icke att
bedöma; åtminstone är det icke bekant, att deu
nutida anglosaxiska kvinnan skulle vara spakare än
i forna tider eller göra mindre fritt bruk af sin
tunga än kvinnan i andra länder.
Nästa år komma de tekniska och
vetenskapliga krönikorna att fortsättas af samme
krönikör i Hufvudstadsbladet.
De passa för hvarandra.
Småstads interiör
af Ät
Man sof äuun de rättfärdigas sömn uti den
lilla staden E. Nigra sociala intressen existerade
icke, och man viste icke ens utaf nigra filantro-
piska föreningar. Nu och di hade visserligen röster
höjt sig for att, man i likhet med andra mera vakna
samhällen borde inrätta en syförening för „fattiga
smi negerbarns beklädande", men ej liàller
lyckades detta nyttiga företag vinna anklang i städans
tongifvande kretsar. Nigra väkta viste inan icka
utaf. För nigra ir sedan hade visserligen ett par
missionärer af dansaresekten framtidens religion
p&stodo stadens ungherrar) försökt vinna
anhängare it sin glada religion — men utan framgång.
Nigra pigor voro do enda som afföllo ifrån
statskyrkan, och sedan da af sina respektiva
matmödrar afskedat* nr tjänsten, ansåg man, att
kätte-riets anda blifvit tillbörligen kväst.
Och si giok man i kyrkan som förut, gaf
Gud det Gud tillhörer ocb kojsaren det kejsaren
tillkommer, — respekterade gamla traditioner, och
kände att man om aftonen knnde lägga sig att
sofva i medvetande af att man både här och på
hiusidau rlotta jordiska gjort, sig förtjänt att
bemötas med aktning och konsideration.
Men i trots af alt detta lugn, fans det dock
ett stort mätt af människovänliga känslor, och
dessa miste naturligtvis skaffa sig ett aflopp. Ouh
si blef di deu „kära nästan" föremil för hvar
och ens synnerliga intresse, ooh togs specielt den
nnga uppspirande kärleken uti do gamla fruarnas
särskilda hiigu.
Hvarhillst en tillstymmelse till an sidan känsla
uppspirades, allarmerades bela samhället. Mau
följde med ifver de ungas hvarje steg, ouh man
grät och sörjde, jublade och njöt med dem.
Gertrud Hellman, stadens förnämsta
skönhet och rikaste arftagerska, var nu 24 ir gammal
och alt ännu oförlofvad.
Tanterna skakade betänksamt på hufvudet.
Hvar höst ocli hvar vår voro förlofuingsrykten
om henne i omlopp. Au var det an possessionat
ifrin landet, än nigot lejon ifrin hufvudstaden,
eller nigon af stadens egna ungherrar, som var
den lyckliga. Man räknade redan henues
hemgift, beundrade i andanom hennes utstyre, och
var i tankarna med om det st&tliga
bröllopskalaset, tils man sminingom kommit underfund mod,
att det alt var toma rykten tils vidare. Man kände
sig smitt besviken förstis, sig med medlidsamt
intresse pi de arma offren . . . och si tänkte
mau ut nya kombinationer.
Pi hösten flyttade häradshöfding
Ankar-krona, ung, fin, elegant, kall och oklanderlig, till
staden. Innan ban varit där en vecka hade dan
allmäuua opinionen utsett houom till svärson it
kammarridet Hellman.
Ooh att Gertrad och han voro som skapade
för hvarandra hade slutligen blifvit en trossats i
hela staden.
Det var pi ett förmiddagskaffe som denna
idé upprunnit uti en välvillig gammal frus hjärna,
och sedan dass hade den blifvit rotfast hos alla
dem, som hade nigot slags anspråk pi att försti
sig på slikt.
Ooh att fruntimmer försti sig pi kärlek,
det veta vi ju alla; och att, de sedan de blifvit
gamla och ha sin egen roman bakom sig,
ständigt försöka spira upp sådana hos andra är jn
ocksi ett axiom, som nästan blifvit en banalitet.
En längre tid förblefvo dock de bägge
föremålen omedvetna om detta sociala domslut, ooh
de gingo i sitt hjärtas oskuld fullkomligt
likgiltiga förbi hvarandra. I grunden hyste de inga
varma sympatier för hvarandra. Ankarkrona gaf
sitt erkäunaude it Gertruds skönhet, och hon
beundrade haus skarpa först&nd. En ömsesidig
„succès d’estime" — men ingenting mera —
Do förstodo icke sin egen lycka, det var
giuiis tydligt nog — tänkte man med en suck,
deras ögon miste öppnas.
Ankarkrona, som föregitts af sitt rykte,
ansågs vara mer äu vanligt begåfvad, en man med
framtid, duglig, arbetsam, med världsmannens fina
sätt och säkra billuing, ja hun var den rätte
mannen, hau ooh ingen annan.
Meu Aukarkrona tänkta icke pi att gifta
aig. lian ämnade naturligtvis göra dat nn dag,
sedan han skaffat sig eu oberoende ställning och
tillräckliga inkomster, och di skulle ban
tvifvelsutan linua en passande hustru it sig.
Gertrud skänkte i sin sida iuke en tanke
il den nigot kalla och stela Ankarkrona. De
dansade visserligen ofta med hvarandra, de hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
