Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dajaker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryssarna anlagd 1898 såsom ändpunkt
för den sibiriska banan. Efter 1905
i japanernas ägo har den utvecklats
till stor industristad och världshamn.
Omkring 200,000 inv.
Daja’ker, sammanfattande namn på
malajiska urinnevånare i Borneo.
Kulturellt stå de lågt och en del
stammar ha vunnit rykte som
liuvudjäga-re. De beräknas utgöra 1%—2 milj.
Daka’po, mus., anger, att ett stycke
skall tagas om.
l>aka*r, befäst hamnstad i franska
kolonien Senegal vid Afrikas
västligaste udde, Kap Yerde; 25,000 inv.
Säte för guvernören över Senegal.
Viktig station för oceansjöfarten.
Dako’ta, ursprungligen stort
territorium i U. S. A., innefattande utom de
båda nuvarande staterna Nord- och
Syd.-D. även delar av Montana och
Wyoming. D. genomflytes av
Missouri, är i östra delen övervägande
bördigt prärieland (veteodling), i väster
ofruktbara ”bad lands”. Klimatet
ut-märkes av kalla vintrar med
temperaturgrader som Lappland och heta
somrar samt ytterligt häftiga stormar
både sommar (tornados) och vinter
(blizzards). Häst- och boskapsavel
samt veteodling äro av största
betydelse. För ännu kvarlevan de
indianstammar (c:a 30,000 individer) äro i
n. och s. D. avsatta skyddsområden
(reservationer) om sammanlagt 50,000
kvkm. — North Dakota,
förbunds-stat i U. S. A. Ytvidd 184,000 kvkm.,
080,000 inv., varav 0,000 indianer.
Huvudstad Bismarck 8,000 inv. — South
Dakota, förbundsstat i U. S. A.
Ytvidd 201,000 kvkm., 006,000 inv.,
varav 17,000 indianer. Huvudstad Pierre
3,500 inv.
Dakotas [dakå’tas], namn på
indianstammar å prärierna v. om Mississippi.
Den förnämsta stammen är sioux. Sä
Sent som 1890—91 förde D. under
”Sitting Bull” ett delvis
framgångsrikt krig mot Förenta Staternas
trupper. Nu äro de samlade i
reservationer och beräknas till c :a 30,000
individer.
Dakty’1, versfot med en lång och
två korta stavelser (—w). D. ingår
exempelvis i hexameter*.
Daktyloskopi’, se Fingeravtryck.
Dal, se Dalsland.
Dala’i-r.a’ma, den tibetanska
buddismens överhuvud i Lassa, från 1600-t.
även innehavare av den högsta
världsliga myndigheten, i mycket dock
beroende av Kina. Se vidare Lamaism.
Dalarna, landskap i Svealand, 30,000
kvkm., varav 1,700 kvkm. upptagas av
vatten. D. gränsar i v. ocli sv. till
Norge och Värmland, i s. till
Västmanland, i ö. till Gästrikland och
Hälsingland, i n. till Härjedalen. D.
tillhör Kopparbergs län, med undantag
av Orsa finnmark, som förts till
Gävleborgs län. Dalälven med tillflöden
avvattnar största delen av landskapet.
De största sjöarna äro Siljan,
Orsa-sjön, Skattungen, Oresjön, Vänjan,
öjesjön, som tillhöra Dalälvens
drä-neringsområde, samt Väsman och
Barken, som ha avlopp till Kolbäcksän
och Mälaren. I nv. D. stiga bergen till
900 å 1,200 m. ö. h. och nå över
skogs-gränsen, som för björk är 850—950 m.,
för gran omkring 50 m. lägre. De
största fjällvidderna bilda Fulu- och
Transtrandsfjällen; största höjderna
träffas inom Idre (Städjan 1,130,
Nip-fjället 1,190, Storvättehogna 1,265 m.).
Längre ned emot Siljan (161 m.), i
Älvdalen och Mora, äro de högsta
bergen omkring 5—700 m., s. och ö.
om Siljan 3—400 m. D :s berggrund
är växlande, ö. och s. om Siljan äro
urbergets graniter, gneiser och
lepti-ter rådande, leptiterna med flera
betydande malminlagringar (Falun,
Grängesberg, Gräsberg, Bispberg,
Gar-penberg m. fl.). Vid Siljan, Orsasjön,
Skattungen råder silurformationen
med kalkstenar, skiffrar och röd
sandsten. Nv. om Siljan uppträda de
växlingsrika Älvdalsporfyrerna inom ett
stort område, v. och nv. om dessa
Dalasandsten med tillhörande
diabas-bäddar och slutligen längst i n.
överlagrande denna en yngre kvartsit
(”Vemdalskvartsit”) i Städjan,
Nip-fjället m. fl. Ett par små förekomster
av silurisk skiffer träffas också i n.,
vid Guttasjön. Flera av Dalarnas
bergarter ha fått lokalnamn, som
ingått i den vetenskapliga
terminologin, t ex Orsasandsten, Åsbydiabas,
öjediabas, Särnait (en endast frän
Särna känd märklig eruptiv bergart),
Garbergsporfyr, Bredvadsporfyr,
Bly-bergsporfyr. Bland de lösa
jordlagren äro utom morän, som bildar den
förhärskande jordmånen på höjderna,
och de fluviglaciala rullstens- och
grushedarna, som ha sin största
utbredning över de lägre markerna i
landskapets västra och norra delar,
samt rullstensåsarna längre ned, att
nämna Dalälvens fluviglaciala deltaslätt
v. om Orsasjön med det därpå
utbildade dynlandskapet, och en del
andra liknande fält med mindre
utsträckning, vidare de med fin sand
(mo och mjäla) utfyllda
dalbottnarna, särskilt Dalälvens, hela vägen
nedanför högsta liavsgränsen, som i D.
befinner sig omkring 190—220 m. över
nutida havsytan. Dessa dalsediment
och Siljanstraktens silurområde bilda
landskapets bästa odlingsmarker och
avsticka synnerligen påfallande genom
sin täta bygd och odling från de
sten-rikare berg- och jordartsområdena,
där skogen härskar. D. har ett
utpräglat inlandsklimat med stränga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
