Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska säkerhetsapparater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektriskt element, se Galvaniskt
element.
Elektriskt fält, se Magnetiskt fält.
Elektriskt motstånd. Mecl ett ämnes
specifika E. förstås motståndet hos
en tråd av ämnet, vars längd är en
meter och genomskärningsyta en
kvmm. Se vidare Elektricitet och
Elektriska måttsenheter. Med
impedans förstås det skenbart förhöjda
motstånd, som på grund av
självin-duktion och kapacitet uppträder vid
växelström.
Elektrisk transmission, annat
uttryck för Elektrisk* arbetsöverföring.
Elektrisk uppvärmning:. Det
erforderliga värmet erhålles genom
inkoppling i strömkretsen av speciella i
apparaterna inbyggda motstånd. För
uppvärmning av boningsrum
användes E. i mycket liten omfattning.
Däremot användes E. i stor
utsträckning för hushållsändamål (strykjärn,
kokapparater, brödroster m. m.). Även
elektriska kokspisar hava på sista
tiden fått ökad användning.
Lång elektrisk gnista.
Elektrisk urladdning. — 1. ökas
elektricitetsmängden hos en laddad
kropp, som befinner sig i luften, sä
att dess potential växer över en viss
gräns — högre om kroppen har
rundade ytor, lägre om den har spetsar
eller hörn — äger en mer eller mindre
våldsam elektrisk urladdning rum.
Ett susande eller sprakande ljud
höres, en egendomlig lukt gör sig
märkbar, beroende på att luftens syre i
viss utsträckning ombildas till ozon,
varjämte vissa ljusfenomen uppträda.
En kvast av svagt violett ljus visar
sig, om kroppen är laddad med
positiv elektricitet; är laddningen
negativ, synas i regel lysande isolerade
punkter. — 2. Då potentialdifferensen
mellan två kroppar, som befinna sig i
luft av vanligt tryck, nått en viss av
deras avstånd och form, det
mellanliggande mediet m. m. beroende
storlek, uppstår en urladdning under
ljusutveckling : en elektrisk gnista bildas.
Kortare gnistor äro raka. Nå
gnistorna en 6 å 7 cm: s längd, bliva de
däremot kroklinjiga och ofta
förgrenade. Ett oledande ämne i gnistans
väg kan genomborras eller splittras.
En vätska el. gas kastas undan.
Tiden för gnistans fortvaro är mycket
kort. — 3. I förtunnade gaser
erhåller E. en annan karaktär. Vid
begynnande förtunning sker E.
lättare och kommer därför till stånd vid
längre avstånd mellan kropparna
(elektroderna) än i luft av vanligt
tryck. Gnistans ljusstyrka blir
mindre, dess konturer bli diffusa. Då
för-tunningen nått någon tusendels
atmosfär, utgår från den positiva
elektroden (anoden) i det rör, som
användes för urladdningen, ett ljus, som
på grund härav kallas anodljuset.
Dess färg är beroende av den gas, i
vilken urladdningen äger rum.
Anodljuset, som fyller större delen av
röret, skiljes genom ett mörkt område
frän det från katoden utgående b
läaktiga glimljuset. Då förtunningen
drivits ända till en eller annan
miljondels atmosfär, måste
potentialdifferensen ökas, för att E. skall
komma till stånd. Om de fenomen, som
härvid visa sig, se Kanalstrålar,
Ka-todstrålar och Röntgenstrålar.
Elektro’d. De stavar eller plattor
av ledande ämne (platina, kol m. m.),
genom vilka elektrisk ström inledes
i en vätska el. gas, kallas elektroder.
Den positiva E. kallas även för anod
öch den negativa för katod. Jfr
Elektrolys.
Elektrodiafon, en apparat, med vars
tillhjälp annalkande åskväder kunna
upptäckas.
Elektrodynamik, läran om
elektricitet i rörelse, d. v. s. om elektriska
strömmar och med dem förknippade
fenomen.
Elektroly’s, ett ämnes sönderdelning
genom den elektriska strömmens
inverkan. Ämnen, som på detta sätt
sönderdelas, kallas elektrolyter.
Den beståndsdel av elektrolyten, som
följer den elektriska strömmen och
går mot den negativa elektroden
kallas för den positiva jonen, medan
den del, som går i motsatt riktning
alltså mot den positiva elektroden,
kallas den negativa jonen. Vid
polerna avgiva jonerna sin elektriska
laddning ®ch sammansluta sig till
molekyler, såvida de ej giva upphov
till nya kemiska föreningar med
lösningsmedlet, elektrolyten eller
elektroden. År 1833 uppställde Faraday
den efter honom uppkallade
elektro-lytiska lag, som bildade elektrokemins
grundval. Enligt denna lag förhålla
sig de mängder av olika joner, som
avskiljas av lika stora
elektricitets-mängder, till varandra som jonernas
ekvivalentvikter. (Jfr Elektrolytisk
dissociation).
Elektroly’t, ämne, som leder den
elektriska strömmen och därvid
sönderdelas. Till E. höra bl. a. de
vanliga baserna, syrorna och salterna i
vattenlösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
