Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eoler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eo’ler, Aioler, grekiska kolonister pä
ön Lesbos och den mitt emot ön
liggande mindreasiatiska kuststräckan.
De förnämsta städerna voro Smyrna
och Kume. Den eoliska dialekten
utvecklades särskilt av skalderna Alkaios
och Sappho på Lesbos. Senare blev
E. även namn på invånarna i
Tessa-lien och Beotien, och slutligen kallades
alla icke joniska el. doriska grekiska
stammar för E.
Eo’liska bildningar, geol.,
avlagringar, vilka hopats genom vindarnas
inverkan. Hit höra flygsandsdyner
liksom även lössjord.
EolFter, arkeol. och geol., en del
mj^cket omtvistade söndersprängda
stenar (mest flinta), som förekomma i
äldsta kvartära och tertiära gruslager.
En del. av dessa anses tillformade av
människohand och skulle i så fall vara
de äldsta spåren av människornas
tillvaro, andra torde vara söndersprängda
genom naturinflytelser.
E’olsharpa, ett genom vindens
inverkan vibrerande instrument, som består
av en resonanslåda av trä med
vanligen likstämda strängar. —
Eols-klockor äro av glas och ha en
be-fjädrad kläpp, som av luftdrag bringas
i rörelse.
E’olus, se Aiolus.
Eo’n, gr., tidrymd. Hos gnostikerna
betecknade E. väsen, som utströmmat
från Gud.
E’os, hos de gamla grekerna
mor-gonrodnadens gudinna.
Epaminon’das, omkring 418—362 f.Kr.,
grekisk fältherre och statsman från
Tebe, vars ledande man han blev, då
staden 379 frigjorde sig från Spartas
övervälde. E. gjorde åter Tebe till
den mäktigaste staten i Beotiska
förbundet. Han segrade över spartanerna
vid Leuktra 371 genom användandet
av en ny taktik, ”den sneda
slagordningen”, som E. själv uppfunnit. E.
företog flera segerrika fälttåg på
Pe-leponnesos och stupade slutligen vid
Mantinea i Arkadien, där tebanerna
åter besegrade Sparta.
Epeiroge.ne’tiska rörelser, geol.,
kontinenters höjnings- och
sänkningsrö-relser; jfr Isostasi och
Nivåförändringar.
Epliesus, se Efesus.
Epidemi’, farsot, smittosam sjukdom,
vilken hastigt sprider sig i en
befolkning. Vanligen går E. över pä
2—6 månader, då mottagliga personer,
som ej haft sjukdomen, efter denna
tid knappast finnas kvar. Angripas
praktiskt taget alla personer i
befolkningen, talar man om
pande-m i. Finnes smittämnet kvar i
trakten, bundet t. ex. till vattendragen
(kolera), inträffar upprepade fall
ständigt. I så fall talar man om
e n d e m i. För E. gynnsamma be-
tingelser äro bristande renlighet,
dåliga bostadsförhållanden,
underhaltigt vatten- och kloakväsen,
hungersnöd, krig etc. Åtgärder mot E.
stadgas i epidemilagen, juni 1919, och i
kunglig kungörelse, april 1920.
Epidemisjukhus skall enligt
epidemilagen, juni 1919, inrättas för varje
landstingsområde och för varje stad,
som ej deltager i landsting. På E.
skall vårdas personer, som i
tillhörande distrikt insjuknat i pest, kolera,
smittkoppor, fläckfeber, nervfeber,
pa-ratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut
barnförlamning, smittsam hjärnfeber
och rödsot. Vården på E. är
kostnadsfri.
Epider’mis, överhud, se Hud.
Epido’t, miner., ett
gräsgrönt-gul-grönt silikatmineral (med kalk, järn
och aluminium), förekommer i vissa
metamorfiska bergarter.
Epify’s. I allmänhet anläggas
skelettets ben av brosk, som sedan
ben-vandlas. I benet kvarstår dock in i
fullvuxen ålder tunna broskskivor i
benändarna, vilka kallas E. Från
dessa sker tillväxten. Förstöras E.
hos barn genom någon
sjukdomsprocess, slutar benet att tillväxa. Jfr
även Tallkottkörteln.
Epify’ter kallas växter, som leva på
andra växter men ej hämta sin näring
ur dessa. E. ha i allmänhet bättre
tillgång till solljus än växter på
marken men ha däremot sämre
näringstillgång och äro mera utsatta för
ut-torkning. De äro därför vanliga i
tropikernas regnskogar (ormbunkar,
orkidéer). I Sverige leva blott lägre
kryptogamer som E. (alger, mossor).
Epigo’ner, hjältar i den grekiska
Oidipussagan. — Numera användes E.
om mera osjälvständiga efterbildare
inom konst, litteratur och vetenskap.
Epigram’, från början kort
inskription på gravsten, offergåva o. dyl.,
kom redan under antiken att betyda
en kortfattad dikt, som träffande
uttrycker en ofta satirisk reflexion. —
E p i g r a m m a’t i s k, kortfattad,
träffande.
Epi’k, berättande dikt.
Epikte’tos, omkring 50—120 e. Kr.,
grekisk filosof, tillhörande den stoiska
skolan. Enligt E. består visdomen i
att bedöma vad vi förmå ändra i
yttre förhållanden och i att ej begära,
vad vi ej kunna uppnå. Tingen själva
göra oss ej olyckliga, endast våra egna
önskningar och föreställningar, och
över dessa kunna vi själva vara
herrar. E. har haft inflytande särskilt
på upplysningstidens moralfilosofi.
Epikuré, anhängare av Epikuros’
lära; numera användes E. även om en
människa, som för ett förfinat
njutningsliv och därvid försummar livets
allvarligare plikter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
