Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattade ocli på en synod i
Konstantinopel 1043 antagna ortodoxa
bekännelsen. G. gör liksom andra kristna
kyrkor anspråk på att besitta den
enda rena, ortodoxa, kristna läran,
därav namnet. Den förkastar avlaten och
skärseldsläran. Dess lärobyggnad är
dock ej så dogmatiskt fast utbildad,
som den romersk-katolska.
Gudstjänsten kännetecknas av en nästan
orientaliskt rik utsmyckning.
Helgondyrkan intar en bred plats inom G. De
vanliga prästerna måste vara gifta.
Dör hustrun, måste de nedlägga
ämbetet el. gå i kloster. De få ej gifta
sig två gånger. Det högre
prästerskapet rekryteras från klostren och
lever i celibat.
Grekland, republik, omfattande
Balkanhalvöns sö. del samt en del
nyligen förvärvade öar på Mindre
Asiens västkust. 173,000 kvkm., 6% milj.
inv. G. gränsar i n. till Albanien,
Jugoslavien och Bulgarien; i v. till
Jo-niska havet, i ö. till Egeislta liavet och
Turkiet. Kusterna äro starkt
sönderskurna och omgivas av en mängd
bergiga öar. De största vikarna äro
Sa-lonikibukten och Eginabukten på ö.
kusten samt Korintiska viken på den
västra. Salonikibukten begränsas i n.
av halvön Kalkidike, Eginabukten i
n. av halvön Attika. Eginabukten och
Korintiska viken avsöndra en halvö
Morea (Peloponnesos), vilken i n.
för-bindes med det övriga G. genom det
smala Korintiska näset. De största
öarna äro Kreta, belägen s. ut i
Medelhavet, och Eubea i Egeiska havet
nära fastlandet. I sö. mellan Attika
och Mindre Asien märkes ögruppen
Cykladerna, i v. Joniska öarna, bland
dem Korfu. — G. är i huvudsak ett
bergland. I v. märkes bergskedjan
Pindus, ö. om densamma en
bergstrakt längs Egeiska havet, bland vars
toppar Olympus (3,000 m. ö. h.) är
den mest bekanta. S. om Pindus
märkes det berömda berget Parnassus.
Morea utfylles till största delen av
Arkadiens högland. — Berggrunden är
övervägande kalksten. — Floderna äro
små ocli föga segelbara. —
Huvudnäringar äro jordbruk och fruktodling.
Särskilt frambringas korinter.
Industrin står lågt’. Handeln är av ålder
betydande. År 1921 uppgick värdet av
importen till 1,200 milj. kr. och
exporten till 6S0 milj. kr. Största
handelsutbytet sker med IT. S. A. och
England. — Klimatet är behagligt,
nederbörden ringa. — Invånarna äro
ättlingar till de forntida grekerna,
ehuru starkt uppblandade. Deras
språk, nygrekiskan, liknar antikens
grekiska. Grekernas religion är den
grekisk-ortodoxa. — De förnämsta
städerna äro huvudstaden Aten
(omkring 300,000 inv.), Saloniki (170,000
inv.), Patras och Hermupolis. Jfr
kartan över Balkanhalvön. — Historia:
Antiken. Under sten- och
bronsåldern härskade i Grekland en hög
kultur den s. k. Egeiska kulturen*.
Vid järnålderns inbrott omkring år
1000 f. Kr. inträdde en tillbakagång,
sannolikt beroende på nya
folkstammars inträngande norr ifrån. Dessa
utvecklade emellertid snart på
grundval av företrädarnas kultur en högt
stående odling. Under grekernas
”medeltid” (omkring 1000—600 f. Kr.)
upp-stodo välorganiserade stadsstater. De
viktigaste av dessa voro Aten, Sparta,
Tebe och Argos i G. samt Efesos,
Mi-letos och Smyrna i Mindre Asien. De
förnämsta staterna blevo snart Aten,
som utvecklade sig till en republik och
underlade sig landskapet Attika, samt
Sparta, som bibehöll
kungavärdighe-ten men där den högsta makten
utövades av ett ”de gamles råd”. Sparta
blev huvudmakten på halvön
Peloponnesos. Omkring 750 f. Kr. började en
utbredd grekisk kolonisation kring
Medelhavsländerna. De viktigaste
nygrundade stadsstaterna voro Syrakusa
på Sicilien, Tarentum, Cumse och
Neapolis i Italien samt Marsilia
(Marseille) i Sydfrankrike. Under den
följande ”storhetstiden” (omkring 600—
338 f. Kr.) förde de grekiska staterna
en hård kamp mot perserriket.
Persernas anfall tillbakaslogos upprepade
gånger (segrarna vid Marathon, TerL
mopyle, Salamis och Platée). Sedan
perserna, besegrats, började en kamp
mellan Aten och Sparta om
ledarställningen. Aten leddes denna tid av
Pe-rikles. som slöt förbund med flera
kuststäder och öar, det atenska
sjöförbundet. Sparta blev den ledande bland
landmakterna. Under det peloponne1
siska kriget (431—421 f. Kr. och 413—
404 f. Kr.) hade Aten till en början
överhanden men besegrades slutligen
av Sparta. I fortsättningen utbröto
emellertid nya strider mellan de gro
kiska staterna, främst mellan Sparta
och Tebe, vilken senare stat segrade
under sin fältherre Epaminondas. Norr
om Grekland hade denna tid
organiserats ett mäktigt rike, Makedonien. Dess
konung Filip begagnade sig av
grekernas söndring och lyckades göra sig
till härskare över G. Under den
ma-kedoniska tiden (338—146 f. Kr.) råd do
lugn i G. Efter Alexander den stores
av Makedonien död försökte emellertid
grekerna med anlitande av romarnas
hjälp att lösgöra sig från den
make-doniska överhögheten. Detta ledde
emellertid till beroende av romarna.
Under romartiden (146 f. Kr.—395 é.
Kr.) var G. i politiskt avseende en
provins av det romerska riket. Under
slutet av denna tid utsattes G. för
plundringståg av germaner och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
