- Project Runeberg -  Tidens Lexikon /
1159-1160

(1926) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

elektriciteten. Jfr Elektricitet och
Elektriska isolationsämnen.

Isomeri’. Kemiska föreningar, som
ha samma procentiska
sammansättning och samma molekylarvikt men
ändock icke äro identiska utan ha
olika egenskaper, sägas vara isomera.

I. har sin grund däri, att det sätt, pä
vilket de olika atomerna och
atomgrupperna inom molekylen binda
varandra, icke är lika för de olika
föreningarna. Deras struktur el.
konstitution, som åskådliggöres genom
deras strukturformler, är olika. I. är
synnerligen vanlig bland de
organiska föreningarna. Ett särskilt slag
av I. är den s. k. stereoisomerin, där
även föreningarnas struktur är lika.
Olikheten beror i detta fall på olika
lagring av atomerna i rummet. Deras
konfiguration är olika.
Stereoisomerin yttrar sig bland annat som
optisk isomeri. Föreningarna
överensstämma i alla kemiska och fysikaliska
avseenden utom däri, att de vrida
ljusets polarisationsplan åt olika håll.
Så finnes t. ex. en högervridande
mjölksyra och en vänstervridande
mjölksyra. Den vanliga optiskt
inaktiva mjölksyran består av en
blandning av lika många molekyler av
vardera av de bägge optiskt aktiva
mjölksyrorna.

Isomorfi’ kallas det förhållandet, att
olika kemiska föreningar kristallisera
i samma el. varandra mycket liknande
former. Då isomorfa föreningar
förutsättas i allmänhet ha en likartad
byggnad, har I. spelat en ganska stor
roll vid fastställandet av kemiska
föreningars formler, grundämnenas
atomvikter m. m.

Ison’zo, 140 km. lång flod,
upprinnande i Juliska alperna och
utmynnande i Triestbukten, n. Adriatiska
havet. I. är särskilt omtalad i
samband med flera stora fältslag under
världskriget och den italienska
frontens sammanbrott där 1917.

Isostasi’, jordskorpans inställning
(höjning el. sänkning) till ett
jämviktsläge, som motsvarar dess tyngd;
om denna ökas t. ex. genom
avlagring av sediment över ett större
område el. genom bildning av en landis
el. genom sammanpressning vid
bergs-kedjebildning, varigenom dess
tjocklek ökas, sker en mot den ökade
tyngden svarande sänkning av området;
omvänt, om tyngden minskas, t. ex.
genom denudation el. bortsmältning
av en landis, höjer sig där
jordskorpan till ett läge, som återställer
den rubbade jämvikten. Dessa
iso-statiska (el. eustatiska) sänkningar
och höjningar äro bland de viktigaste
faktorerna, som ge upphov till
nivåförändringar, och ha spelat en inyc-

Isotermer (+2° till —14°) över
medeltemperaturen för januari månad.

ket framträdande roll i jordens
historia och geografiska förändringar.

Isoter’mer, linjer, som på en karta
sammanbinda orter med lika
temperatur (jfr Isobarer) t. ex. juli—januari

— etc. isotermer (månadsisotermer),
som ange medeltemperaturen för
respektive månader, årsisotermer, som
ange årets medeltemperatur. Vid
framställning av isotermkartor över större
områden bruka de ifrågavarande
orternas temperaturer reduceras till
havets nivå, vilket innebär, att man
inför en korrektion för den av orternas
höjd över havet förorsakade
sänkningen av temperaturen.

Isoto’nisk, se Osmos.

Isoto’pa ämnen. En viss given
atomvikt har tidigare ansetts vara det för
ett grundämne karakteristiska.
Senare forskningar ha emellertid visat,
att ett på kemisk väg odelbart
grundämne kan bestå av blandningar av
ända upp till åtta element med olika
atomvikt. Så utgöres t. ex. vanligt
bly, vars atomvikt är 207.2, sannolikt
av en blandning av radiumbly,
atomvikt 206, och toriumbly, atomvikt 208.
Dylika element kallas I. Det
karakteristiska för ett grundämne anses
härefter icke ytterst vara dess atomvikt
utan antalet elektriska kärnladdningar
(elementets atomnummer), som avgör
dess plats i det periodiska systemet
och därmed dess kemiska karaktär.

Ispaha’n, se Isfahan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:22:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidlex/0606.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free