Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtlands län ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
myrmarker. Såsom främmande inslag
i den siluriska terrängen te sig
Offerdals- ocli Alsenplatåerna samt
östberget på Frösön och Hoverberget vid
Storsjöns sydändä, vilka berg bestå av
äldre, genom sektoriska rubbningar
över silurformationen överskjutna
äldre bergarter. Silurområdet liar
tvenne större sjöar, Storsjön (450
kvkm) och Ströms vattudals sjökedja,
den förra med avlopp genom
Indalsälven, den senare till Ångermanälven.
Mellersta delen av silurområdet
genomdrages av Ammerån, Hårken och
Långan, som utmynna i Indalsälven.
Silurområdet liar en mycket bördig
jordmån, men den odlade arealen hår
endast i Storsjöns omgivningar någon
större utsträckning, dock ej ens där
mera än några få procent av arealen,
som för övrigt upptages till det mesta
av myr- och skogsmark.
Västra tredjedelen av landskapet
upptages till största delen av fjäll,
tillhörande de s. k. Seve- och
Köli-grupperna av den skandinaviska
bergskedjan, vilkas geologiska byggnad
karakteriseras av stora överskjutningar,
som bragt dessa bergarter i abnormt
läge över silurformationen i öster.
Längst framskjuten åt ö. är
fjällplatån n. om Offerdal (’Offerdalsskållan’)
med Ansättfjället (1,100 m.); v. om
Storsjön höja sig Oviksfjällens
kvart-sitmassor till 11—1,350 m. Av s.
Jämtlands fjäll nå Sylarne (1,762 m.),
Herrängsstötarna (1,625 m.) och en del
av fjällen s. om Ånn över 1,500 m.,
Åreskutan, Snasahögarna, Analiögen
m. fl. ha en höjd av 1,400—1500 m.
Norrut äro fjällen lägre och överstiga
icke i något fall 1,300 m.
Björkskogs-gränsen faller mestadels mellan 800—
900 m. ö. h. och barrskogsgränsen 50
—100 m. lägre. Dalgångarna visa
vanligen tydliga märken efter isdämda
sjöar i form av isälvsdeltan och
strandlinjer på olika höjd över
dalbottnarna samt klipprännor och döda
fall, där sjöarna avrunnit (ex.
Grön-klumpdeltat vid Anahögen. Drommens
och Åreskutans terrasser, issjöavloppen
vid Storlien och Anjan och norska
gränsen). Bebyggelsen är
företrädesvis bunden vid insjöarnas sediment,
gårdar och fäbodar ligga ofta
radfor-migt längs de forna strandlinjerna.
Fjällområdets största sjöar äro Ånn,
Kallsjön, Torrön, Hotagen, som ha
avlopp genom Indalsälvens källfloder,
samt i nordligaste J.,
Kvarnbergsvatt-net, Jormsjön och Blåsjön, som
avrinna till Ströms vattudal. J. har en
folkmängd im 120,000 inv. och bildar
huvuddelen av Jämtlands län.
Jämtlands län omfattar landskapen
Jämtland och Härjedalen samt nv.
hörnet av Hälsingland (Ytter-Hogdals
socken). 51,734 kvkm. därav 4,044 kvkm.
vatten. 136,300 inv. 60 % av ytan
utgöres av skogsmark, varav likvisst en
mycket stor del är av ringa
produktivitet; återstoden består till största
delen av fjäll och myrar. Endast 1.2 %
av marken upptages av åker och
omkring 1 % av naturlig äng.
Boskapsskötsel och åkerbruk äro jämte
skogsbruk befolkningens huvudnäringar.
Sågverks- och cellulosaindustri drives
här och var invid järnvägen, och
exporten därav går över Norge. J: s
enda stad är Östersund.
Jämvikt. En kropps J. säges vara
indifferent, om den, därest den rubbas
ur sitt läge, hur detta än sker, ånyo
befinner sig i J. (ex. ett klot på ett
bord). Stabil säges J. .vara, om
kroppen, då den rubbas ur sitt
jämviktsläge, strävar att återtaga detta (ex. en
skiva upphängd i ett snöre, fäst i ena
kanten; upphängningspunkten över
tyngdpunkten). Labil säges slutligen
J. vara, 0111 kroppen bringas ur
jämviktsläget genom en hur liten
påverkan som helst (ex. ett på spetsen
balanserande avlångt föremål). Det
karakteristiska är, att tyngdpunkten
alltid vill ställa sig så lågt som möjligt.
J. användes inom fysiken och kemin
även i många andra betydelser. En
kropp, som från omgivningen mottager
lika mycket värme, som den avger till
denna, säges t. ex. ur värmesynpunkt
befinna sig i jämvikt.
Jändel, It., f. 1895, författare. Kända
diktsamlingar bland annat Under
vårstjärnor, Sånger och
hymner, Det stilla året m. fl.
samt den självbiografiska romanen
Den trånga porten.
Järn. Kem. tecken Fe. Atomvikt 55.84,
Atomvärde II, III, IV, VI. J. är den
för människan viktigaste metallen.
Gediget förekommer J. i naturen endast
ytterst sällsynt (i vissa meteorstenar).
I så mycket större utsträckning
förekommer det däremot i förening. med
andra ämnen, framför allt syre och
svavel.
Kemiskt rent järn erhålles genom att
glödga järnoxid i vätgas. Det rena
järnet är till färgen silvervitt och
glänsande, dess specifika vikt är 7.8, dess
smältpunkt omkring. 1,600°. Det järn,
som användes för tekniska ändamål,
innehåller alltid kol, ofta även andra
ämnen såsom kisel, mangan, svavel,
fosfor m. fl. Järnets egenskaper
(smid-barliet, hårdhet, hållfasthet,
smältpunkt m. 111.) påverkas i stor
utsträckning av dessa ämnen. Efter kollialten
skiljer man på tackjärn 2.5—5 % kol,
stål 0.5—2.5 (i allmänhet högst 1.5) %
samt smidesjärn under 0.5 % kol. E11
inblandning av mangan i järnet är i
allmänhet till fördel. Svavel gör
smidesjärn ”rödbräckt”, det vill säga
skört vid hög temperatur, medan fos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
