Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omdöme e.i alltid räckte till. — 7.
K. XIII, 1748—1818, broder till Gustav
III, förde överbefälet över
örlogsflot-tan under det ryska kriget 1788—90.
Efter Gustavs död 1792 blev K.
förmyndare för Gustav IV Adolf till 1796.
Eftér 1809 års statsvälvning valdes K.
till konung efter att hava godkänt
den nya regeringsform, som antagits
av ständerna. Yid tiden för sitt
regeringstillträde var K. redan gammal,
och han ingrep också föga i styrelsen.
Sedan Bernadotte blivit vald till svensk
tronföljare var det han, som förde
den egentliga styrelsen. — 8. K. XIV
Johan, 1763—1844, egentligen Jean
Baptiste Bernadotte, fransk
advokatson, vilken under revolutionskrigen
gjorde en snabb karriär från simpel
soldat till divisionsgeneral. Han tog
livlig del i de politiska intrigerna i
Frankrike och motarbetade Napoleon
men deltog senare med utmärkelse i
Napoleons krig. Napoleon utnämnde
honom till marskalk av Frankrike och
furste av Ponte Corvo. Förhållandet
emellan kejsaren och honom var
emellertid kyligt, varför Bernadotte med
glädje antog erbjudandet att bli
tronföljare i Sverige. På en riksdag i
Örebro 1810 blev han vald till svensk
kronprins och antog namnet Karl
Johan. K. blev från början den ledande
i sitt nya land, trots att han ej
tillträdde regeringen förrän 1818.
Målmedvetet inriktade sig K. på att
stärka Sveriges ställnihg genom
förvärvandet av Norge. Han ingick därför
ett förbund med Ryssland och slöt sig
vid befrielsekampen mot Napoleon till
dennes fiender 1813. K. tog befälet
över den s. k. nordarmén och bidrog
verksamt till de allierades seger.
Danmark, som stod på Frankrikes sida,
anfölls och tvangs i freden i Kiel 1814
att avstå från Norge, som s. å.
förenades med Sverige. Inrikespolitiskt
ägnade K. sin kraft särskilt åt
ekonomins reglerande. Emellertid uppväxte
en stark opposition mot regeringen. I
spetsen för oppositionen stod K. H.
Anckarsvärd, och så småningom blev
även konungens personliga
uppträdande föremål för kritik. Kulmen
nåddes under riksdagen 1840, som dock
i huvudsak ej medförde någon annan
seger för oppositionen än införandet
av departementsstyrelse. Efter 1840
la de sig oppositionen, och konungens
sista år utmärktes av lugn såväl inåt
som utåt. — 9. K. XV, 1826—1872, den
förres sonson, deltog redan som
kronprins i det politiska livet. Han
närmade sig mest det konservativa
jun-kerpartiet. På grund av faderns
(Oscar I) sjukdom övertog han styrelsen
1857 oeh blev konung 1859. K. var en
varm anhängare av skandinavismen
men kunde ej förmå regeringen att ge
sitt medgivande till Sveriges
uppslutning vid Danmarks sida, då detta
land angreps av Preussen och
Österrike 1864. Den viktigaste
förändringen i statslivet under K. XV var
representationsreformens genomförande 1865.
K. visade sig varmt intresserad av ett
förstärkt härväsen men vann i detta
hänseende ej någon anklang hos
riksdagen. Personligen var K. mycket
populär.
Karl, svenska prinsar. — 1. K. Filip,
1601—22, Karl IX: s yngste son. Vid
storfurstendömet Novgorods begäran
att få en svensk prins till tsar
föreslogs K. av Gustav II Adolf. I
Viborg fördes underhandlingar 1613—14,
men planen strandade genom Mikael
Romanovs val. — 2. K. August, 1768—
1810, svensk tronföljare, prins av
Au-gustenborg (egentligen Kristian
August). K. blev kommenderande
general i Norge 1S03 under Danmarks krig
med England. 1S09 valdes K. till
svensk kronprins och blev som sådan
mycket populär. Under en
exercisövning på Kvidinge hed träffades
emellertid K. av slaganfall och avled. Efter
K:s död kommo rykten om
förgiftning i omlopp, vilka hade till följd
mordet på Axel v. Fersen, som
troddes inblandad i saken. — 3. K. (Carl),
f. 1861, hertig av Västergötland, 3: e
son till Oscar II. Har bland annat
utfört ett betydande arbete inom Röda
Korset.
Karl, tysk-romerska kejsare. — 1.
K. V, 1500—58, ärvde efter fadern,
Filip I av Kastilien, Nederländerna och
Franche-Comté 1506, efter morfadern
Ferdinand den katolske (som K. I)
Spanien med dess kolonier i Amerika
samt Neapel och Sicilien 1516 och
ärvde slutligen efter farfadern
Maximilian I de s. k. österrikiska
arvländerna 1519, då han även valdes till
romersk kejsare, över arvländerna blev
dock hans broder Ferdinand
ståthållare. K: s regering upptogs av
ständiga krig. Efter att ha undertryckt
ett uppror i Spanien vände han sig
mot den tyska reformationen, vars
anhängare han förklarade i akt på
riksdagen i Worms 1521. Samtidigt
anfölls han av Frans I av Frankrike,
med vilken han utkämpade fyra krig
(1521—26, 1527—29, 1536—38, 1542—44).
Genom dessa vann han Milano. K.
förde även krig mot turkarna och
utsände två tåg mot sjörövare till Tunis
(1535) och Algeriet (1541). Med pro-’
testanterna ingick han religionsfreden
i Niirnberg 1532, men striden blossade
åter upp i och med Schmalkaldiska
kriget, under vilket K. i förbund med
hertig Morits av Sachsen segrade över
protestanterna vid Miihlberg 1547.
Emellertid avföll Morits och anföll
tillsammans med Henrik II av Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
