Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Namnsedel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tränga engelsmännen och småningom
Skaffa Frankrike herraväldet över
Indien. Egypten erövrades visserligen,
men den engelske amiralen Nelson
förstörde under tiden den franska flottan.
Endast med svårighet lyckades N.
taga sig tillbaka till Frankrike, som han
fann i ett tillstånd av inre oordning
och starkt hotat av yttre fiender
(Österrike, England m. fl.). Begagnande
sig av den kritiska situationen
utförde N. med hjälp av bland andra
sin broder Lucien Bonaparte en
statskupp 9 nov. 1799 (18 brumaire år VIII)
och gjorde sig till Frankrikes herre i
egenskap av förste konsul. N: s
första åtgärd var att återtaga Frankrikes
erövringar, som till största delen gått
förlorade. Efter att ha slagit
österrikarna i Italien (Marengo 1S00),
ingick han freden i Lunéville 1801 och
slöt f. å. även fred med England i
Amiens. Under en kort tid kunde N.
nu ägna sig åt den inre styrelsen, som
han skickligt organiserade. 1804 antog
N. kejsartiteln. Emellertid var
striden mellan Frankrike och England
snart åter i full gång, och till England
slöto sig efter hand Österrike,
Preussen och Ryssland. 1805 krossade
Nelson den franska flottan vid
Tra-falgar. N. sände sina härar mot
fienderna på kontinenten. Han
ryckte in i Österrike, vann i
”trekej-sarslaget” vid Austerlitz en glänsande
seger över de österrikiska och ryska
kejsarnas förenade arméer samt tvang
Österrike till fred. F. å. övervann N.
preussarna (Jena, Auerstädt) och slog
1S07 den ryska armén (Friedland),
varefter han med Ryssland ingick fred
och förbund i Tilsit s. å. Med det s. k.
kontinentalsystemet sökte han krossa
Englands välde, i det han förbjöd
länderna på kontinenten att handla med
England. Detta system, som visade
sig omöjligt att genomföra, var en av
de förnämsta orsakerna till N: s fall.
ISOS erövrade N. Spanien och 1809
besegrade han ånyo Österrike. Därefter
skilde han sig från sin första gemål,
Josephine de Beauharnais, och gifte
sig med den österrikiske kejsarens
dotter, Marie Louise. 1812 bröts
förbundet med Ryssland och N. började
sitt ödesdigra ryska fälttåg. Efter att
ha erövrat Moskva tvangs han till
återtåg t>ch hans arméer skingrades
el. tillintetgjordes (Beresina).
Sedermera slöto sig Österrike och Preussen
till N: s fiender och i det stora slaget
vid Leipzig 1813 blevo fransmännen
besegrade. F. å. tvangs N. att avstå
från sitt rike med undantag av ön
Elba. Redan 1815 sökte emellertid N.
återtaga sitt land men besegrades i
grund vid Waterloo s. å. (”de hundra
dagarna”). Under återstoden av sitt
liv hölls K[. fången på ön S: t Helena.
1840 fördes hans stoft till
Invaliddomen i Paris. N. anses som en av alla
tiders främsta härförare och hans i
många avseenden geniala begåvning
har förskaffat honom en plats bland
världshistoriens stormän. — 2. N. II,
1811—32, hertig av Reichstadt, ende
son till N. I och Marie Louise av
Österrike. Vid faderns fall 1814 fördes N.
till sin morfader, kejsar Frans I av
Österrike. Det bonapartistiska partiet
arbetade på att få N. erkänd som
Frankrikes kejsare, men deras planer
gingo om intet genom N: s tidiga död.
— 3. N. III, 1808—73, fransmännens
kejsare, tredje son till konung
Ludvig av Holland, brorson till N. I.
Sedan N. I: s son dött, betraktades
N. av bonapartisterna som arvtagaren
till det franska kejsardömet. Han
gjorde ett par misslyckade försök till
statskupp och dömdes 1840 till
livstids fängelse. 1846 lyckades han
rymma och bosatte sig därefter i
England. Under fängelsetiden hade N.
sysselsatt sig med författarskap och
bl. a. utgivit en
filantropisk-socialis-tisk broschyr, vilken blev populär
bland den franska arbetarklassen.
Revolutionen 1848 ökade avsevärt N: s
utsikter. N. ingick som deputerad i
nationalförsamlingen ocn valdes till
franska republikens president. Genom
en statskupp 1851 upplöste N.
nationalförsamlingen och efter en
folkomröstning f. å. valdes N. till
fransmännens kejsare. N : s anseende växte
oerhört genom hans framgångsrika
deltagande i Krimkriget (1853—56) och
i Sardiniens krig mot Österrike,
under vilket han vann segrarna vid
Ma-genta och Solferino 1859. Den
olyckliga expeditionen till Mexico 1862—67
minskade emellertid N: s popularitet
i hög grad. Under den följande tiden
växte oppositionen, och för att få
folket på sin sida genomdrev N. en
liberal författningsändring 1870. Under
det ödesdigra kriget med Tyskland
1S70—71 (se Fransk-tyska kriget)
störtades det andra napoleonska
kejsardömet genom den s. k.
Septemberrevolutionen i Paris 1870. N., som
tillfångatagits i slaget vid Sedan s. å.,
frigavs f. å. och bosatte sig i England,
där han jämte sin son ligger
begraven. _ 4. n. (”N. IV”), 1856—79,
”kej-sarprinsen”, fransk tronpretendent,
ende son till N. III. Efter
kejsardömets fall vistades N. i England.
Sedan fadern dött 1873, blev N.
bona-partisternas tronkandidat. 1879 deltog
han i en engelsk expedition mot
zulu-kaffrerna i Sydafrika och stupade
där s., å.
Na’poli, italienska namnet på
Neapel*.
Na’poli di Roma’nia, venezianernas
namn på Nauplia*,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
