Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rundmaskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är vanligast i östersjöländerna ocli pä
Bornholm. R. byggdes ofta så att den
även kunde användas i försvarssyfte.
Rundmaskar (Nemathelminthes) äro
mestadels parasitiskt levande maskar
av cylindrisk, ofta trådlik form. Tarm
saknas hos en del arter.
Blodkärlsystem saknas. R. kunnä indelas i
Nematoda, till vilken grupp bl. a.
hästspolmasken och andra spolmaskar
samt trikinen och springmasken höra,
och Acantliocephala.
Rundmunnar (Cyclostomi), lågt
stående ryggradsdjur, vilka sakna pariga
extremiteter och käkar. R. ha sitt
namn av att munöppningen är rundad.
Till R. höra Nejonögon och Pirål.
Rundradio, se Radio.
Runeberg. — 1. J. L. R., 1804—77,
finländsk skald. Det verk, som
framför allt gjort R. älskad och beundrad,
är den episk-lyriska diktcykeln F ä
n-rik Ståls sägner, soin skildrar
episoder ur Finska kriget 1808—09.
Diktverket är fyllt av fosterländskt
patos och varm humor, skildringarna
äro än heroiskt glansfulla, än
gripande mänskliga. Gestalterna äro livfullt
och verklighetstroget tecknade. R.
skrev även flera större episka dikter,
Älgskyttarna, Julkvällen,
Nadeschda, Kung F j a 1 a r,
samt tragedin Kungarna på
Salamis. R. är Finlands nationalskald
och hans arbeten ha även i Sverige
vunnit en ofantlig popularitet. — 2.
V. M. R., 1838—1920, den förres son,
skulptör. R. vistades i flera år i Rom,
där han anslöt sig till den klassiska
riktningen (A p o 11 o n och M a r s
y-a s, Psyche med sefyrerna).
Efter att ha flyttat till Paris 1876
övergick R. till den franska realistiska
stilen. R. utförde en monumentalstod av
sin fader, Runebergsstoden. Av
hans övriga större arbeten märkes
Alexanderstoden.
Runge [ro’nge], O., 1777—1810, tysk
målare, en av de främsta
representanterna för den tyska romantiken. R.
målade porträtt (Barnen
Hiilsen-beck, R:s föräldrar på
promena d) samt symboliska
kompositioner.
Ru’nius, Johan, 1679—1713, skald.
R. åtnjöt stort anseende hos samtiden.
Han var en synnerligen flitig
tillfäl-liglietsdiktare, skrev framför allt glatt
skämtsamma sällskapsvisor.
Friskens och R u n i i resa till
Dalarön är en idyllisk resebeskrivning
på vers.
Runmärke, se Smörprovning.
Runn, sjö sö. om Falun, Dalarna.
70 kvkm. Avflyter genom Lillälven
till Dalälven.
Runor, den äldsta bokstavsskriften
hos de germanska folken. R., som
längst bibehöllo sig i Norden, ersat-
Runsten.
tes efter kristendomens införande av
det latinska alfabetet. R: s
ordningsföljd kallas runrad. De äldre,
germanska el. urnordiska R: s runrad har 24
R., indelade i tre avdelningar på åtta
R. Den äldre runraden ersattes
småningom i Norden av den yngre
runraden med 16 R. Varje R. har i
allmänhet en rak, lodrät linje, stav el.
huvudstav. Bistavar kallas de linjer,
varigenom R. skiljas från varandra.
Genom utelämnande av huvudstaven
åstadkoms en ytterligare förenkling av
R. (stavlösa R. el. hälsingerunor).
Största delen av de bevarade
runinskrifterna utgöras av minnesskrifter
över avlidna. R. ristades oftast pä
stenar, runstenar, ibland på berghällar.
Runinskritterna från 800- och 900-t.
omgåvos med raka linjer, vilka
emellertid under 1000-1, kröktes och
sinnrikt formades till s. k. ormslingor el.
drakslingor.
Runstav, primstav el. årsstav, en
särskilt under medeltiden i
Skandinavien använd beständig kalender, i
vilken de kalendariska tecknen utgjordes
av runor. Runorna inristades
vanligen på stavar el. käppar. Ännu under
1500-t. användes R. allmänt men
ersattes senare av de årliga
almanackorna.
Runsten, se Runor.
Runö, mindre ö i Rigabukten, sö. om
ösel, med svensktalande befolkning.
Jfr Estsvenskar.
Ruo’tevare, fjäll i Kvikkjokk,
Lappland, innehållande en betydande massa
titanhaltig järnmalm.
Rupert, Ruprecht, prins av Pfalz,
1619—S2. R. utmärkte sig särskilt som
kavallerianförare på Karl I: s sida i
striden mot det engelska parlamentet.
I striderna vid Marston Moor 1644 och
Naseby 1645 visade han stor tapper-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
