Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svavelbaser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dels som sulfat, varav gips är det
allmännaste. Fritt el. gediget S.
förekommer dels i vulkaniska trakter, t. ex.
Sicilien, och dels i vissa sedimentära
(lagrade) bergarter, särskilt i
Louisiana och Texas, U. S. A., i samband
med salt- och petroleumförekomster.
De sistnämnda spela nu den största
ekonomiska rollen, sedan man
uppfunnit en sinnrik metod att smälta och i
flytande form pumpa upp S. genom
borrhålsrör från de stora djup under
lösa avlagringar, varest det
förekommer. Världsproduktionen av S. har
under de senaste åren uppgått till
omkring 2,000,000 ton. Den största
mängden kommer från Förenta Staterna. I
deu kemiska industrin användes i stor
utsträckning S.-kis för samma ändamål
som S. Se vidare S.-kis och S.-syra.
Svavelbaser, kemiska föreningar med
basisk karaktär, innehållande
radikalen SH.
Svavelblomma erhålles som ett fint,
gult pulver vid sublimering av
svavelångor.
Svavelbly, se Blyglans.
Svavelkis (pyrit), ett mineral, som
består av järn och svavel [FeSaj, och
som kristalliserar i reguljära systemet.
S. är till färgen mässinggul, starkt
me-tallglänsande. Den repas ej med
knivspets (kännetecken gentemot
koppar-kis). S. förekommer ofta i stora
samlade lagerformade massor. S. är ofta
blandad med kopparkis (ex. Falu-,
Röros-, Sulitelmagruvorna,
Skellefteå-fältet) och brytes då som kopparmalm.
S. användes bland annat för
framställning av svavel, svavelsyra, järnvitriol
och rödfärg. Produktionen uppgick år
1924 till 4,700,000 ton.
Svavelkvicksilver, se Cinnober.
Svavelmetaller, se Sulfider*.
Svavelsal ter, se Svavlor.
Svavelsyra, kem. formel H2SO4, den
tekniskt viktigaste syran. Genom
förbränning av svavel el. röstning (stark
upphettning vid lufttillträde) av
svavelkis erhålles svaveldioxid [SO2], som
är en gas med sticknnde lukt. Denna
kan i sin tur ytterligare oxideras till
svaveltrioxid [SO3], som i rent
tillstånd bildar sidenglänsande,
lättflyktiga kristallnålar, vilka med
begärlighet förena sig med vatten till
svavelsyra [S03 + H20 = H2SO4]. Tekniskt
sker oxidationen av svaveldioxiden
antingen med användande av
salpetersyra som oxidationsmedel el. genom
användning av platinerad asbest som
kontaktsubstans. Det förra
tillvägagångssättet, som är det äldre,
benämnes blykammarprocessen, enär
oxidationen sker i kamrar av blyplåt. De
gaser, som bildas vid röstning av
svavelkis, ledas, sedan de befriats frän
damm, in i det av syrefast tegel
uppförda s. k. Glovertornet, fyllt med gal-
lerformigt upplagda, eldfasta stenar.
Vid passagen genom tornet avkylas
gaserna och inledas därefter i
blykamrarna, där svaveldioxiden i
närvaro av luft och vatten utsättes för
inverkan av ångor av salpetersyra el.
kvävoxider. Härvid bildas svavelsyra.
Denna s. k. kammarsyra samt
avlopps-gaserna från sista kammaren, som i
huvudsak bestå av kvävgas men även
innehålla en del nitrösa gaser, ledas
därefter in i det s. k.
Gay-Lussac-tornet. Detta är av samma
konstruktion som Glovertornet men fyllt med
koksstycken. Ner genom detta torn
flyter en ström av koncentrerad
svavelsyra, som med de nitrösa gaserna
ger en förening, som benämnes
nitro-sylsvavelsyra. Nitrosylsvavelsyran och
den utspädda kammarsyran ledas
därefter ånyo in i glovertornet, där
kväv-oxiderna frigöras och återvända till
blykamrarna. I glovertornet äger
också en koncentration av kammarsyran
rum. Enligt den andra metoden, den
s. k. kontaktmetoden ledas luft och
svaveldioxid, något uppvärmda, genom
en kammare, innehållande ett antal
silbottnar, på vilka ligga platinerad
asbest. Under inverkan av denna
förenar sig luftens syre direkt med
svaveldioxiden till svaveltrioxid, som i
vatten löses till svavelsyra. —
Koncentrerad S. (96 å 98 %) är en tung,
tjockflytande, färglös, starkt frätande
vätska. Specifik vikt 1.84. Kokpunkt 388°.
De väteersättande metallerna giva med
utspädd S. sulfat och vätgas, de icke
väteersättande med varm
koncentrerad S. sulfat och svaveldioxid. Bly
angripes endast i obetydlig
utsträckning av S., guld och platina icke alls.
S. användes i stor utsträckning inom
den kemiska industrin framför allt
för fabrikation av
konstgödningsmedel, sprängämnen, soda m. m. Genom
kontaktmetoden kan även erhållas så
kallad rykande svavelsyra, vilken kan
anses bestå av svavelsyra, som
innehåller svaveltrioxid.
Svavelsyrlighet, se Svavel.
Svavelväte, se Svavel.
Svavlor, benämning på de negativa
sulfiderna och de mot dem svarande
syrorna. Exempel: koldisulfid, kem.
formel CS2, och den mot denna
svarande syran, den egentliga kolsvavlan,
kem. formel H2CS3. S: s positiva
vätejon är i motsats till syresyrornas
bunden vid svavel. S: s salter kallas
sulfo-salter el. svavelsalter.
Svea. — 1. Personifikation av Sverige,
framställes vanligen som en kvinna i
vapenskrud (”Moder Svea”). — 2.
Tidskrift för vetenskap och konst,
utgiven i Uppsala 1818—23, 1825—29 och
1831—32. — 3. Litterär kalender
utgiven 1844—1907. Ett återupptagande
1925 ledde ej till fortsatt utgivning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
