Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Kemi utan laboratorium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEMI TITAN LABORATORIUM. 209
l:o. Fosforescens i följd af förhöjd värmegrad. Bland
föremål, som i hög grad ega denna egenskap, kan man nämna vissa
slag af diamanter, de färgade arterna af flusspat, några andra
kalkmineral och de under namn af konstgjord fosfor kända
svafvelföreningarne, då nemligen dessa kroppar förut utsättas
för ljusets inverkan.
2:o. Fosforescens i följd af mekanisk inverkan. Denna visar
sig, då man gnider vissa kroppar mot hvarandra eller mot ett
hårdt föremål. Då man i mörker gnider tvenne
qvartskristaller mot hvarandra, ser man rödaktiga gnistor, och krossar
man ett stycke krita eller socker, utveckla äfven dessa ljus.
3:o. Fosforescens, framkallad genom elektricitet. Denna
yttrar sig genom det skimmer, som visar sig vid utvecklingen
af induktions-elektricitet eller då den elektriska urladdningen
fortplantas medelst förtunnade gasarter eller ångor.
4:o. Spontan (sjelfalstrande) fosforescens. Denna kan man,
såsom allmänt bekant är, iakttaga hos många lefvande djur
såsom lysmasken, eldflugan, noctilucan m. fl. samt äfven hos
växt- och djurämnen, kort innan de börja undergå förruttnelse;
likaledes visar den sig äfven hos vissa växter under blomningen.
öro. Fosforescens, framkallad genom insolation (utsättande
för solen) eller ljusets inverkan. »Denna består deruti» säger
Becquerel, »att om man under några ögonblick utsätter vissa
oorganiska eller organiska ämnen för solljus eller dagsljus eller för
strålarne från någon annan temligen stark ljuskälla, blifva dessa
ämnen ögonblickligen sjelf lysande och utveckla då i mörkret ett
ljus, hvars färg och styrka äro beroende af dessa ämnens natur
och beskaffenhet; det af dem utsända ljuset aftager gradvis i
styrka men fortfar under olika tidslängd alltifrån några sekunder
till flera timmar. Då man ånyo utsätter dessa ämnen för
ljusets inverkan, visar sig samma företeelse. Styrkan af det
efter insolationen utsända ljuset är alltid mycket mindre än
hvad det är hos den källa, hvarifrån ljuset kommit. Det
synes, som om dessa företeelser först blifvit iakttagna hos
ädelstenar, sedermera år 1604 hos den brända stenen från Bologna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
