- Project Runeberg -  Till besläktade själar /
7

(1920) Author: Caroline Lewenhaupt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lifvets outtömlighet.



“Blott den förtjänar friheten och lifvet, som

vet eröfra dem hvar dagM,–––––-

J. W. v. Qoethe.

“Det positiva i lifvet består i att lefva ut

det, som just står framför en–––-att känna

nuet, att kunna taga itu därmed, detta är
lefnadskonst. Ju större sådan man äger,
dess positivare är man och dess mer
positivt kommer man att upplefva“.

Rahel Varrikagen.

“Ett godt människomaterial skall, måste
arbeta sig upp till ljus, till högre höjder, trots
alla hinder och alla mörka af grunder i sin
natur. Ja, dessa hinder och dunkla djup
bli för en i grunden sund natur en sporre
att öfvervinna hindren och raskare stiga
uppåt dit, där solen lockar med sin värme",
Héléne von Schewitsch.

Det finns en olikhet människorna emellan, som
går djupare än deras politiska, ja, religiösa
meningsbrytningar. Det är olikheten mellan dem, som
se lifvet från den mörka sidan, och dem som se det
från den , ljusa. Det finns en benägenhet hos oss
alla — hos somliga af oss är den fullkomligt
dominerande — att beklaga oss öfver lifvets begränsning,


8

dess torftighet, dess njugghet. Vi ha, så säga vi,
blifvit så klent utrustade, så hindrade genom
vidriga omständigheter. Och det kan ju ej förnekas,
att många hafva skäl nog till en dylik klagan. Denna
sida af tillvaron hvilar tungt öfver dem, och det är
den sociala uppgiften att minska trycket. Men som
individer ha vi ej rätt att gifva efter för detsamma.
Där människor så göra, minskas själens spännkraft;
de krympa andligen samman allt eftersom de åldras.
Aristoteles, hvars finger förnam hvarje den
mänskliga naturens pulsslag, har skildrat för oss den
ålderdom, som väntar dem. “De äga“, säger han i sin
retorik, hvarken “storsinthet eller ädelmod. De ha
blifvit så förödmjukade genom de erfarenheter, de
gjort af lifvet, att de ej hafva någon åstundan efter
höga och underbara ting eller efter någonting annat
än lifvets blotta hjälpmedel, Rikedom betrakta de
som en nödvändighet, och de ha lärt sig af
erfarenheten, hur svårt det är att förvärfva den, och hur
lätt den kan gå förlorad." Denna skildring af dessa
gamla greker för årtusenden sedan passar in äfven
på vår tid. Det är den fullt riktiga beskrifningen
på ett lif utan hänförelse och hvad den resulterar
uti. Men för visso har naturen ej förelagt oss en
så mager uppgift. Hon har bestämdt människan
för ett trons, osjälfviskhetens, ett det begränsade
ädelmodets lif. — — —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:34:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tillbs/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free