Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
som hans egen, har han ej lofvat att skapa oss på
nytt? Ja, månne vi ej här finna bekräftelse på
hans löfte, då vi finna oss behöfva dess uppfyllande?
Eftersom sålunda kärleken är offret, så inse vi,
att för varelser sådana som vi äro, ännu i saknad
af vår sanna mänsklighet, måste lidandet finnas.
Vi se, att vår skapare, som påtagit sig våra villkor
för att vi må lära känna honom, också påtager sig,
och måste påtaga sig vårt lidande, som är oskiljaktigt
förknippat därmed. Vi inse äfven, att befrielsen
från lidandet måste vinnas inifrån: det måste ske
genom en förändring af lifvet själft, och icke af de
yttre förhållandena. Hur mycket än de senare må
förändras, förr än kärleken själf förändras, skall
detta faktum aldrig förändras — att endast i form
af det, som vi kalla offer, kan vårt sanna goda
skänkas oss. Hvadhelst annat må försvinna eller
förändras, därom kunna vi vara förvissade, att ända
tills Gud upphör att älska oss, skola vi stå ansikte
mot ansikte med offret. Härom, liksom om vår
skapares närvaro, kunna visäga: “Om jag uppstiger
till himlen så är du där; om jag bäddar åt mig i
dödsriket, så är du där. Om jag tager
morgonrodna-dens vingar och slår mig ned i hafvets yttersta trakter,
så skall din hand äfven där leda mig, och din högra hand
upprätthålla mig“; ty där Gud är, där är kärleken.
Till besläktade själar.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
