Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Om den vore lefvande såsom den enligt sin natur
är oberörd af åren och förblifver evigt ung, så skulle
hjärta och intelligens därigenom bibehålla sin styrka
och sin förmåga att känna och glädjas. Till och med
den store pessimisten Schopenhauer förklarar i sina
afforismer öfver lefnadsvishet, att “hvad en människa
är i sig själf, hvad som ledsagar henne i ensamheten
och hvad ingen kan hvarken skänka henne eller
fråntaga henne, är tydligen af väsentligare betydelse för
henne än den egendom hon kan förvärfva, och det
anseende hon kan hafva i andras ögon.“ Om tiden
utöfvar sitt välde på kroppen och stundom också på
tankeförmågan, så förblifver dock den moraliska
karaktären oangriplig. Följaktligen kan åldringen
bevara sin själs hela personlighet oberörd, och då
de utvärtes sysselsättningarna till en del upphört
för honom, är han i stånd att helt och hållet ägna
sig åt odlingen af sitt hjärtas örtagård.
Hvarför skulle solnedgången vara något ringare
än morgonrodnaden ? Hela lifvet, ungdom,
medelålder, ålderdom, kan vara ett enda skönt helt, såvida
människor lefver i och för sin själ. Det sköna, det
är nu lycka, harmoni, frid, i högsta mening är det
frid med Gud.
Det tjugonde seklet bör rikta sin väg emot ett
lyckligt lif. Ett fåtal skall göra början, denna elit
skall, medveten om sitt ansvar och i den öfvertyget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
