Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Folkskolefrågan 1830—1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härför ett oavlåtligen verksamt organ. Bland särskilt
i ämnet utgivna skrifter förtjäna främst att
nämnas: landshövdingen Hans Järtas bok »Om
Sveriges läroverk», professor P. G. Cederschiölds »Till
k. m:t i underdånighet ingivna anmärkningar vid
det betänkandet, som kommittén till överseende av
rikets allmänna undervisningsverk avgivit»,
kyrkoherden K. A. Bergmans båda arbeten »I vad
förhållande står prästerskapet till upplysning och
skola?» och »Om skolväsendet eller
elementarskolan» (alla fyra utgivna 1832) samt bonden Per
Sahlströms »Om folkundervisningen, framställning
till den upplysta allmänheten samt Sveriges
bondestånd» (1833).
Hans Järta förfäktade med stor talang den
uppfattningen, att för folket religionsundervisningen
vore det enda behövliga, och att därför hemmet
och kyrkan vore nog för alla barn, som åtnjöto
föräldravård.
Allmogen, sade han, står i bildning högre hos oss
än i andra land, vilket till huvudsaklig del beror på
den husliga barnauppfostringen, fullständigad av den
prästerliga religionsvården. Så länge folket ännu ej
angripits av obotlig röta, så länge förståndsodling,
rena seder och nyttiga kunskaper ännu gå i arv inom
de kroppsarbetande familjerna och en sorgfällig
religionsundervisning utgör dessas gemensamma högre
bildningsmedel, så länge behöves ej något system av
folkskolor. Endast i sådana trakter, t. ex.
fabriksorter, där armod och sedeslöshet förvandlat allmogen till
pöbel och en sammanträngd barnhop växer upp utan
det husliga livets naturliga uppfostran, visa sig dylika
nödanstalter oundvikliga, icke för att främja vad man
i sann mening kallar folkbildning, utan för att giva
åtminstone någon tukt och några gagneliga kunskaper
åt dem, som, åt sig själva lämnade, skulle sprida
fördärvets smitta till hela den övriga samhällskroppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
