Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 1—5. Tyskland och Österrike - 5. Resa från Berlin till Wien. Vistelse i Wien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 FEMTE KAPITLET.
ven hvila på 18 väldiga pelare. Hennes inre är fullt af underbara
konstverk. Der finnes bland andra märkvärdigheter den gamla
kej-saregrafven. I den begrafvas dock endast de aflidne kejsarnes inelfvor.
Deras hjertan begrafvas i augustinerkyrkan och den öfriga delen af
deras kroppar i kapucinerkyrkan. En i sanning underlig sed!
Under Stefanskyrkan finnas väldiga grafhvalf i tre våningar. Der
hafva under århundraden en stor mängd framstående menniskor
funnit sitt sista hvilorum. För den katolska åskådningen är kyrkan Guds
hus. Att begrafvas i en kyrka är alltså för katoliken detsamma som
att begrafvas hos Gud. Samma åskådningssätt går igen i seden att
med Guds ord inviga begrafningsplatser äfvensom i ordet
»Gottes-acker» (Gudsåker), hvarmed tysken benämner en sådan invigd plats.
Att komma in i Stefanskyrkan — det var som att komma ut på
ett torg. Der gingo en massa menniskor af och an och pratade och
tittade på allehanda taflor och bilder, som funnos i kyrkan. Det
var en bedröflig syn, men en syn, som man ser öfverallt i sådana
der s. k. monumentala kyrkor, både katolska och protestantiska. Folk
går dit, icke för att höra Guds ord utan för att beskåda kyrkan.
Dervid bry de sig litet eller intet om, huru mycket de störa dem, som
äro der för att förrätta sin andakt.
Emellertid satt en här och en der i bänkarne framför en
Kristusbild eller helgonbild och läste och bad och knäföll och korsade sig.
Det var mest kvinnor. Och det gjorde ett vemodigt intryck att se
derpå. Dock — hvem vet? De voro kanske troende, fromma
kvinnor, hvilkas böner behagade Gud. Och om de nu trodde, att de
helgon, inför hvilkas bilder de sutto, skulle hjelpa dem med sina
förböner, ja så tänker jag, att det icke var någon dödssynd. Hvem vet
för resten? Kanske intressera sig de aflidna helgonen mer för de
efterlefvande, än vi protestanter tro. Det står väl icke i bibeln något
derom. Men katolikerna åberopa sig på Frälsarens ord i Luk. i6r
der den förtappade mannen beder för sina kvarlefvande bröder, att
Abraham måtte vidtaga åtgärder till deras frälsning. Och så fråga de:
»Skulle icke detta lika väl — ja ännu mer — kunna tänkas om de
saliga som om de osaliga? Eller måste man tro, att det band af kärlek
i
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
