Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 6—14. Turkiet: Konstantinopel, Athos, Thessalonika - 13. När sultanen beder. Affärden från Konstantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
FJORTONDE KAPITLET.
och låtsade förstå, men snart fick han nog anledning att märka, att jag
var en klent begåfvad lärjunge.
Nu kom han alltså. Upp med kappsäcken! Tullherrarne titta,
och söka och finna intet. Båt ohoj! Många båtar äro till reds.
Båtkarlarne skråla och gräla, så att man kan bli döf. Men så bär det
af. Ute på redden ligger ångaren. Den bekvämligheten, att ängarne
lägga till vid land, såg jag ingenstädes i österlandet utom i Alexandria.
Alla passagerare och varor fraktas i båtar till och från dem. Då
konkurrensen är stor mellan båtegarne, så underbjuda de hvarandra,
allt under argt skrål och hotfulla åtbörder. Man tager naturligtvis
den, som går lägst. Men när man kommer fram, får man bereda
sig på, att han under alla möjliga förevändningar försöker att preja
sig till mer, än man kommit öfverens om. Sådant hör till en resas
många förargligheter. Och rätteligen anmärker en författare: Den
som är för mycket rädd för förargligheter, gör bäst i att stanna
hemma. Det duger icke att vara sur på resor. Att Tnista humöret
är en mycket större förlust än att mista ett par kronor här eller der.
Efter åtskilligt bråk kommo vi ombord. Der var åter ett
bedöfvande larm och skrål. Naturligtvis blef det också väsen och
gräl, när vi skulle göra upp med våra roddare, som ville kugga oss.
Men det gick öfver. Vi köpte andra klass biljett. Men när vi kommo
ned i salongen, var det så otrefligt der, att vi gingo upp på däck
igen och köpte prisskilnad till första klass, der vi fingo en bra hytt.
Det kunde vi ock behöfva.
Sedan allt var klart om bord samt alla obehöriga roddare och
sjåare aflägsnat sig, lyfte båten ankar och satte maskinen i gång.
Det var en stor lättnad och väl behöflig hvila att få sätta sig ned
och pusta ut en smula efter de föregående ansträngningarna. Farväl,
Konstantinopel, farväl, farväl! Dig ser jag aldrig mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
