Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ur det gamla Smyrnas historia. Efesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur det gamla smyrnas historia. — polykarpus. i4i
lingen bad honom innerligt att fly och spara sitt lif. Endast med tvekan
följde han hennes böner och drog sig undan. Det blef dock snart
bekant, hvar han var gömd. Folk sändes ut för att gripa honom.
»Ske Herrens vilja!» utropade han, gick förföljarne till mötes, tilltalade
dem med stor vänlighet, lät duka ett bord för dem och bad dem,
att de skulle gifva honom en stunds ostörd ro till bön, innan han
lemnade sitt rum för att gå med dem till dödsskådeplatsen. I två
timmar bad han med sådan innerlighet, att flere af hedningarne kände
sig rörda. Andra åter blefvo blott desto mer ursinniga. Under vägen
till Smyrna misshandlade de honom på det grymmaste, men han gaf
icke ett ljud ifrån sig, som uttryckte någon klagan. Glad och
frimodig var han, när han trädde in på skådeplatsen. Massorna, som
voro samlade för att se på hans död, mottogo honom med förfärliga
skrik, men Herren styrkte honom. En röst ur hopen hördes, som
ropade: »Stå fast, Polykarpus, och var en man.»
Landshöfdingen visade medlidande med den hvithårige gamle
mannen. »Tänk på din ålder», sade han, »och säg: Bort med de
gudlöse!»
Polykarpus fäste sina ögon på folkhopen och ropade: »Bort med
de gudlöse!» Naturligtvis menade han dermed icke de kristne, såsom
landshöfdingen ville. Polykarpus visste ju, att det var de kristne,
som hade den rätte Guden.
Landshöfdingen tillade: »Säg nu vidare något ondt om Kristus,
så skall jag låta dig gå!»
Nu reste Polykarpus på sig och svarade: »I 86 år har jag tjenat
honom, och aldrig har han gjort mig något ondt, huru kan jag då
bespotta min konung och frälsare?»
»Då har jag rofdjur», sade landshöfdingen.
»Låt dem komma!» lydde svaret.
»Jag har bål», ropade landshöfdingen.
»Det brinner blott en liten stund», sade Polykarpus, »men tänk
du på den eviga vedergällningens eld. Dock, hvarför dröjer du?
Kom med hvad du vill!»
Landshöfdingen förundrade sig öfver denna frimodighet hos den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
