Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Ur det gamla Smyrnas historia. Efesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 146 SEXTONDE KAPITLET.
som göras med händer. Men det är fara värdt, icke allenast att
denna näringsgren kommer i vanrykte, utan ock att den stora
gudinnan Dianas helgedom varder aktad för intet, och att hennes
herrlighet kommer att lida afbräck, hvilken hela Asien och hela den
bebodda jorden dyrkar.»
Den sluge guldsmeden talar, som om han vore mest rädd om
Dianas dyrkan, men i grunden var det nog hans egen förlust, som
bekymrade honom mest. När handtverkarne hörde detta, började de
att ropa med full hals: »Stor är efesiernas Diana!» I staden uppstod
en allmän förvirring. Folk rusade i stora skaror in på skådeplatsen.
Alla ropade de, den ene ett, den andre ett annat, och församlingen
vardt förvirrad. Flertalet visste icke, hvarför de hade kommit
tillsammans. Men skrålade — det gjorde de i hela två timmar. Sluligen
kom stadsskrifvaren tillstädes. Han var stadens polismästare. När
folket fick se honom, blef det stilla. Han höll tal och lugnade de
upprörda sinnena. Men sedan bullret hade upphört, begaf sig
Paulus ifrån staden, lydig Herrens ord: När de drifva eder ut från den
ena staden, så flyn till den andra.
När Paulus på sin sista resa passerade förbi Efesus, besökte han.
icke staden utan stämde möte med församlingens äldste i en stad vid
namn Miletus, som låg icke långt derifrån. Der höll han det
märkvärdiga afskedstal, som vi läsa i Apg. 20. O huru älskade han icke
församlingen, och huru innerligt bad han icke, att de skulle troget
vårda henne! Han förespådde dem ock, att efter hans bortgång skulle
svåra vargar tränga in bland hjorden, som icke skulle skona henne, ja,
att i deras egen krets skulle uppstå män, som skulle draga bort
lärjungarne efter sig. Och när han hade sagt allt detta, föll han på sina
knän och bad med dem alla. Men det vardt en stor gråt bland
dem alla, och de föllo Paulus om halsen och kysste honom ifrigt,
sörjande mest öfver det ordet, som han hade sagt, att de icke mer
skulle få skåda hans ansigte.
Huru varmt såg det icke ut i detta ögonblick! Hvar och en af
dem hade utan tvifvel varit färdig att försäkra, att de skulle blifva
trogna intill döden, och att han icke borde hysa sådana tankar om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
