Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 21—29. Syrien: Bejrut, Libanon, Baalbek, Damaskus - 23. Afresa från Bejrut. Libanon. Reifun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 174
TJUGUSJETTE KAPITLET.
det förhöll sig. Men alla äro barn i början, äfven om man är
framemot 60 år, och någon gång måste vara den första. Att jag icke
kunde sägas kasta mig upp på hästen, det förstår och ursäktar nog
den välvillige läsaren. Men jag klef. Dragomanen log och Rosendahl
skrattade. Han påstod, att jag klef upp på orätt sida, men någon
skilnad på det förstod jag icke. Bara jag kom upp, så var det
väl detsamma, från hvilken sida det skedde, tyckte jag. Och upp
kom jag, det är visst, och nu gjorde jag samma upptäckt som bonden,
som satte sig i pianot och till sin stora förvåning upptäckte, att han
kunde spela. Jag satt ganska bra. Det här var ju icke svårt. Men
när jag skulle vända brunte, så vände jag på samma gång ofrivilligt
tungan i munnen och undrade, huru det dock skulle komma att gå
till sist. Emellertid var det icke så farligt. Det var icke fråga om
att galoppera, icke om att trafva eller ens att lunka, utan blott att
skrida fram fot för fot. Det är folkets sätt att rida i dessa bygder.
Inuti landet kan man icke heller färdas på annat vis. Stigarne äro
nämligen så beskaffade, att det är omöjligt. Komna utanför staden
följde vi den nya landsvägen. Den löper längs Medelhafvets strand.
Efter ungefär en svensk mils ridt — allt i gående — kommo vi till
Hundfloden, en liten flod, som fått detta namn af en gammal saga.
På en klippa i hafvet vid hennes utlopp stod fordom en i sten
huggen hund, om hvilken man berättade, att han skällde, när någon
fiende nalkades. Sådana hundar vore bra att hafva litet hvarstans.
Men rasen är nog längesedan utdöd.
Vid Hundfloden finnas flere märkvärdiga assyriska, egyptiska
och grekiska hällristningar, som beredt åtskilligt arbete åt de lärde.
I ett kafé vid flodens utlopp spisade vi middag. Vår dragoman drog
fram ur matsäcken bröd, några hårdkokta ägg och en stekt höna.
Derjemte kostade han på oss en kopp turkiskt kaffe. Och så bar det
af igen. Vi togo nu af från landsvägen uppåt berget Libanon. Det var
de allra förskräckligaste stigar, jag någonsin hade sett, smala, branta,
krokiga och steniga. Huru folket kan nöja sig med sådana
kommunikationsleder, är oförklarligt. Jag tänker, att vi väl icke kommo
fortare fram än högst 3 kilometer i timmen. Det var ytterst tröttsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
