Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 64—69. Nedre Egypten: Port Said, Suezkanalen, Cairo med omgifningar, On, Pyramiderna, Memfis, Sakkara - 65. I Cairo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ARABISKA DELEN AF CAIRO. — KLÄDEDRÄGTER. 575
ställer maten derpå. Matgästen sätter sig sedan med korslagda ben
ned på gatan med en matta bredd under sig och äter i allsköns ro.
Knif, gaffel och sked komma naturligtvis icke i fråga, utan han äter
med fingrarna och slickar dem sedan rena eller tvättar af dem vid
närmaste vattencistern.
Kvinnorna beslöja sig i Egypten mycket annorlunda än i
Syrien och Palestina. Bilden på sid. 576 visar en egyptisk kvinna (jfr
sid. 368). Röret, som man ser öfver näsan, är hos de fattiga af
simpel messing; hos de förmögna sken det som guld och bestod
antagligen af förgyldt silfver. Både rika och fattiga pryda sig dessutom
med allehanda grannlåter såsom mynt, ringar, armband, naturligtvis af
mycket olika värde. Hos de fattiga förekomma ofta benband strax
ofvan om fotknölarna, alldeles som armband ofvanom handlederna.
Stundom begagna de äfven näsringar liksom öronringar. Många
tatuera sig på panna, kindben och bröst med allehanda krumelurer.
Grant skall det vara, äfven om det är fult.
Männen bära den vanliga nationaldrägten af samma snitt, om än
af olika dyrbart tyg, alltefter råd och lägenhet. Omkring fezen på
hufvudet svepa de en turban, d. v. s. ett stycke hopviradt tyg af ljus
färg (se pl. XVII). Afkomlingar af Muhammed bära vanligen grön
turban. Turbanen skall vara så lång som kroppen. Den skall
nämligen engång begagnas som bårtäcke på sin egares lik. Derför
utgör den också en ständig påminnelse om döden.
En märklig egendomlighet i de muhammedanska egyptiernas drägt
är, att de begagna den blå färgen såsom sorgfärg. Det är nämligen
himlahvalfvets färg och påminner därför de efterlefvande om himmelen,
dit den troendes själ har gått. 1 en sådan »sorgdrägt» kan det ligga
någon tanke. Den svarta färgen, som hos oss begagnas till vanära
för den kristna tron, talar deremot endast om frånvaro af allt ljus
och allt hopp. Det är en färg passande för den, som bara vet om
grafvens mörker men intet om himmelens ljus.
Man erfar ett vemodigt, mycket vemodigt intryck, då man vid
åsynen af denna brokiga massa af menniskor frågar sig sjelf: »När
skall den dag komma, då evangelii ljus skall lysa öfver dessa länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
