Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 70—77. Sinaihalfön - 71. I Tur. Färden till Sinai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDKAMELERNA PÅ SINAIHALFÖN.
635
På knäna har han stora vårtor, hårda som horn; likaså en mycket
stor, rund, hård vårta under främre delen af buken. När han ligger,
hvila dessa vårtor mot marken, hvilket gör, att han icke kan såra
sig, om han kommer att lägga sig mot hvassa stenar eller dylikt.
Allt har skaparen underbart väl beställt.
Då kamelen stiger upp, så reser han sig först med bakbenen,
och då gäller det att hålla sig fast, så att man icke ramlar framstupa
i marken. Hans gång är lugn och jemn. Jag hade hört sägas, att
gången skulle vara vaggande, så att en ovan ryttare blefve »sjösjuk».
Men det måste vara något misstag eller gälla endast vissa kameler.
Ingen af våra kameler vaggade. Huru vår affärd tog sig ut, kan
läsaren få en föreställning om genom teckningen på sid. 616.
Det är svårt att förmå kamelen att lunka. Beduinerna vilja icke
heller tillåta det. Han går steg för steg. Den ena kamelen följer
gerna i gåsmarsch efter den andra. Och fort går det icke.
Kamelen har nog långa ben, men han flyttar dem sakta, och stegen äro
icke så långa, som man skulle tro. Jag mätte dem vid några
tillfällen, och de voro icke mer än 80 centimeter. En vanlig karl går
utan ansträngning lika fort. Det kände vi de stycken, då vi
spatserade till fots. På kamelens rygg kan man sitta gränsle såsom på en
häst, eller med begge benen frampå hans hals eller på hans ena sida.
Gerna byter man ock om för att icke bli trött. Beduinerna satte
sig baklänges på sina, när det blåste motvind.
Men nu rida vi på. Efter tre timmar hafva vi hunnit öfver
sandslätten och komma in i en smal dalgång, benämd Vadi es-Sle, mellan
bergen. Det vore omöjligt för mig att beskrifva det storartade
natursceneri, som i ständigt vexlande former nu tedde sig för oss.
Bergen voro höga och branta, skiftande i flere färger, här och der
genomdragna från ofvan och ända ned af mörka ränder, som voro */* till
1 meter breda. Dalgången var jemt sluttande och god att färdas
efter. Endast på ett ställe var den svår, så att vi för en half timme
måste stiga af och gå till fots. En bäck, som flyter genom
densamma, framkallar mångenstädes en rätt ymnig växtlighet, isynnerhet af
tamarisker. Dagen var klar och varm, vid middagen nästan för varm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
