Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 84—90. Alexandria, Medelhafvet, Italien: Neapel, Rom, Milano, hemfärden - 87. Vandringar i Rom. Piazza di Spagna. Piazza della Trinita. Propagandan. Colosseum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
772
ÅTTIOSJETTE KAPITLET.
De blodiga striderna mellan gladiatorer afskaffades omkring år 400
af kejsar Honorius, men djurstriderna fortforo ännu länge.
Det var icke allenast den råa pöbeln, som hade nöje i sådana
skådespel, utan äfven de högst uppsatta, de mest förnäma och
bildade. Man ansåg, att de voro egnade att hos folket utbilda
tapperhet och dödsförakt. Ännu i dag förekomma tjurfäktningar i
Spanien, der de räknas för så fina nöjen, att äfven hofvet och den högsta
aristokratin kan besöka dem utan att blygas.
Förföljelserna mot de kristna i Rom bestodo, som bekant, ofta
deri, att de kastades för de vilda djuren. Detta skedde just i
Colosseum. Bland dem, som här offrat lifvet för sin tro på Kristus, må
särskildt nämnas Ignatius, biskop i Antiokia, en af den kristna
kyrkans äldsta ledare. En jordbäfning (år 115) gaf anledning till en
häftig kristendomsförföljelse. Man betraktade nämligen jordbäfningen
såsom ett uttryck af de gamla gudarnas vrede deröfver, att man tålde
de kristna. Bland dem, som föllo offer för denna förföljelse, var ock
Ignatius. Han dömdes att kastas för vilda djur. När han hörde
domen, lyfte han sina händer mot himmelen och sade: »Jag tackar dig,
att du benådat mig med en innerlig kärlek till dig och nu låter mig,
såsom din apostel Paulus, bindas med jernband.» Omedelbart fängs
lades han och fördes till Rom. Mången gång var han nära att duka
under för den misshandel, som han måste utstå. Men han uthärdade
allt med glädje, ty han visste, att han led för Kristi skull. När
andra kristna, som sågo honom, uttalade sin sorg och beklagade
honom, så tröstade och uppmuntrade han dem. I Smyrna
sammanträffade han med den gudfruktige biskopen Polykarpus, som jemte
honom varit aposteln Johannes lärjunge. Härifrån skref han till de
troende i Rom ett bref, deri han bad, att de icke skulle försöka att
hindra hans martyrdöd. »Jag fruktar nästan för eder kärlek», så lydde
hans ord, »emedan jag innerligt åstundar att besegla min tro med
mitt blod. Ett sådant tillfälle att gå till Gud blir mig aldrig mer
beskärdt. Våren stilla och låten mig blifva hans egendom. Hur
herrligt för mig att gå ned för verlden och gå upp i Gud! Jag är
ett Guds hvetekorn, som skall malas sönder af vilddjurens tänder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
