Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA KAPITLET. En pojke med tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stranden eller jagade fjärilarna, som fladdrade i vår stora och vackra
trädgård; eller ibland, när man trodde, att jag var djupt insomnad,
brukade jag smyga mig bort till skogen, som omgaf min fars egendom,
med sirapskruka i ena handen och insektshåf och butelj i den andra
för att litet senare återvända med mina skatter, hvarvid jag smög mig
in genom köksfönstret, som en välvillig jungfru lämnat öppet åt mig.
Mina utflykter företogos emellertid icke alltid i ensamhet, ty min
far, som själf var ifrig naturforskare, önskade eller försökte på intet
vis kväfva min hänförelses eld, förutsatt att den icke sträckte sig
utom det tillbörligas gränser. Vi ströfvade omkring tillsammans öfver
höjd och dal, under det att jag ifrigt lyssnade till de skildringar af
resor och äfventyr, som min far berättade, eller hörde på, då han
läste högt, medan vi sutto på klipporna vid hafvet, där solen sken
på sanden och kom den att glittra som guld, öfver hvilket vågorna
stänkte sina silfverdroppar. Och när om sommarkvällarna vid
solnedgången de färgrika skyarna började förblekna, medan vi vandrade
längs de trefliga gångstigarna utmed gräsplanerna, som förde till
skogen, då tycktes mig kvällsbrisen hviskande susa i de löfrika häckarna,
som kantade stigen, och inbjuda mig till länderna på andra sidan hafvet,
tills slutligen en rastlös längtan kom öfver mig och icke lämnade
mig någon ro. Och en vacker dag, när jag var 16 år gammal, och
vi vände hem från en utflykt, sade jag till min far:
»Far, jag vill gå till sjöss.»
Min far blef så öfverraskad öfver detta, att han satte sig ned
på gräset utan att säga ett ord. Därefter såg han på mig en lång
stund, och slutligen sade han med en djup suck:
»Kom nu, Jack, annars komma vi för sent till kvällen.»
Och under hela hemvägen sade han icke ett ord.
Sedan erinrade jag mig, att min äldre bror varit sjöman och
att hans fartyg förlist i den förskräckliga Biscaya-viken, när jag var
helt liten, och det gjorde mig ondt att ha sagt något, som påminde
min far om detta, ty nu var jag hans ende son. Harry drunknade,
som jag sade, och tre af mina systrar hade dött, innan jag blef född.
Min mor dog, då jag var sex år gammal, så att nu hade min far
endast tre att tänka på, och de andra två voro flickor.
Minnet af min brors död, hvilket framkallats genom min fars
sätt att tala eller, rättare sagdt, att icke tala, ville icke lämna mig och
kom mig att inse, att min far ryste för tanken att förlora mig; och
mer än en gång under de följande dagarna var jag frestad att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
