Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA KAPITLET. En pojke med tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag tror på min ära, att det borde vara tvärt om, major Brook.
Jag skall ställa mig under denne unge jättes beskydd, om någon
försöker anfalla mig. Hvilka muskler!» fortsatte han och kände på
mina armar. »Ja, jag skall låta slå honom i järn vid första tecken till
olydnad, det är det enda säkra sättet.» Och han vände sig bort, skrattande
åt sin kvickhet, under det att vi gingo ned och ordnade i min hytt.
Medan vi voro sysselsatta med detta, hörde vi en högljudd,
glädtig röst med stark irländsk brytning fråga: »Är herr Brook här?»
»Ja», sade min far och gick till dörren.
»Nej», sade röstens ägare, »det var unge herr Brook jag menade.»
»Han är också här», svarade min far och steg åt sidan, hvilket
tycktes hafva en egendomlig verkan på den frågande, en ung man
med fruktansvärdt rödt hår och ett par hederliga blå ögon. Han
stirrade på mig ett ögonblick i stum förvåning och brast sedan i
våldsamt skratt, under det han stötte fram:
»Du milde, hvad är det?»
»Jag är Jack Brook», sade jag och skrattade också, ty hans
uppsluppenhet var smittosam. »Hvad är det?»
»Hvad är det!» upprepade ynglingen, som såg ut som något
slags skeppsgosse. »Hvad är det! O, hör på honom!» Och åter
brast han ut i konvulsiviskt skratt.
»Men hvad står på?» frågade min far leende. »Hvad finner du för
konstigt hos ett par landkrabbor, eftersom du skrattar så mycket åt dem?»
»Jag ber så mycket om ursäkt», sade gossen och försökte hålla
tillbaka sin munterhet, »det är inte det. Det är kaptens fel, ty han
ropade på mig nyss och sade: ’Gå dit ned, Mikael, och tag reda
på en liten gosse, som jag vill att du skall se efter under resan. Du
måste vara vänlig mot honom, Micky, ty det är en rar, liten pojke,
som lämnar hemmet för första gången’. Och nu, när jag kommer
ned, finner jag den rara, lilla gossen — o, ha! ha! ha!» Och åter
brast han i skratt, i hvilket vi hjärtligt instämde.
»Ja, här är han i alla fall», sade min far, »och det gläder mig
att få se honom strax i början af resan under en så gladlynt
följeslagares beskydd.»
»Ja», inföll jag och räckte ut handen mot honom, »och jag hoppas,
att vi skola bli goda vänner.»
»Lita på det», svarade Mikael med ett bredt grin och tryckte
min hand hjärtligt, »ty man får allt tänka sig för två gånger, innan
man blir osams med er.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
