Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRSTA KAPITLET. En pojke med tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Så sade kaptenen», svarade jag skrattande, »men jag är inte
farlig, det försäkrar jag.»
»Ja, det är för väl, att ni är fredligt stämd», sade gossen. »Men
låt mig presentera mig själf», tillade han och tog af sig mössan —
»Mikael O’Brien, skeppsgosse, arftagare till tre hundra tunnland
kärrmark i Fipperary och till er tjänst.»
I detsamma ropades från däck: »O’Brien!»
»Det är styrman», ropade Mikael och sprang uppför trappan;
»jag måste gå nu, men vi skola vara mycket tillsammans, när vi
kommit ut till hafs. Ja, ja, jag kommer!»
»En treflig pojke, det där», sade min far gillande, när han
försvunnit.
»Ja», svarade jag, »jag är säker på att vi få trefligt tillsammans.
Jag tycker redan om honom. Och jag tror inte, att han behöfver
vara rädd för mig», tillade jag. »Har du någonsin sett ett par
sådana axlar? Och han har en näfve som en grofsmed.»
»Jag tycker om hans ögon», sade min far. »De se så ärliga ut.»
Strax därefter ljöd en gäll hvissling, brådskande steg trampade
däcket, en klocka ringde skarpt, och stewarden ropade till min far:
»Bogseraren skall just nu kasta loss!»
»Tiden är ute», sade min far och räckte mig handen. Jag
fattade den under tystnad, ty mitt hjärta var för fullt, för att jag skulle
kunna tala, och vi följdes åt upp på däck.
Vi voro just midt emot Gravesend, och den lilla ångaren låg
långsides med oss och pustade, som om den var angelägen att slita
de sista band, som höllo oss fast vid hemmet. Än en gång hördes
klockan ljuda, och befallning gafs, att de, som icke voro passagerare,
skulle lämna fartyget, och slutligen såg jag min far gå öfver
landgången, hvarvid jag tyckte, att strupen sammansnördes på mig.
Bogseraren ångade i väg, och våra vänner viftade, under det att afståndet
ökades oss emellan. Mina ögon blefvo skumma, och jag kunde icke
se något på en stund, men så urskiljde jag min far, där han stod
med hatten i handen och viftade sitt sista farväl. Då han stod där
hög och rak och den friska vinden susade genom hans gråa hår,
kom den tanken öfver mig, att detta kanske verkligen var hans sista
farväl, och jag gömde ansiktet i händerna. När jag åter såg upp,
var bogseraren ur sikte, och min resa hade börjat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
